Lär dej le

6 juni 1977. Det påstås att människan är den enda varelse som fått förmågan att le.

”Du ler, du ensam ler, min vän, uti naturens vida rike”, skaldar Kellgren i Mina löjen.

Leendet förskönar. Det är kanske i medvetande därom som kvinnor så gärna ler.

I serviceyrken får man lära sig på kurser att le. En leende expedit säljer mer än en allvarlig, har man upptäckt. Det är därför lönsamt att le. Det gagnar omsättningen. Och det är därför värt en kurs. Men män har inte så lätt att lära sig le. De sitter fast i sina mansroller som kräver ett bistert, bestämt, nästan lite skräckinjagande utseende. Det kan vara farligt för en man att le och se vänlig ut. Han blir lätt utnyttjad.

– Den där killen ser snäll ut, han vill nog långa mig hundra kronor, tänker de fulingar som går omkring och smider låneplaner.

***

Det påstås att det skall finnas ett fysiologiskt samband mellan skrattmusklerna och gladlyntheten. Alla vet att om man känner sig glad så inverkar det genast på munnens muskulatur, mungiporna pekar uppåt, tänderna blottas, det uppstår små sympatiska rynkor. Men det är också tvärtom, det är det intressanta. Den som känner sig ledsen kan gå bakvägen, så att säga, anlägga ett glättigt utseende. Och se – då inträffar det märkliga att ledsenheten ersätts av glädje. Jag har själv prövat detta trick men med mindre gott resultat. Jag har bara mötts med förvåning av omgivningen som är ovan att se mig le. Det ser ut som om de tror att jag druckit något starkt.

***

Det finns ett uttryck som heter ”Le mot hela världen och hela världen ler mot dig!” Le mot biträdet i affären och du blir trevligt och glatt bemött. Le då du sammanträffar med taxeringsnämndens ordförande för att dryfta dina avdrag. Du kommer att få hjälp med avdrag som du inte känt till. Om du bara ler.

***

Jag gav en god vän rådet att le en gång han skulle gå till polisen för att närmare förklara en trafikförseelse. Dagen efter träffade jag honom och frågade hur det gick.

– Åt helvete, svarade han.

– Log du då? frågade jag.

– Javisst, svarade han.

– Visa mig hur du log, bad jag honom.

Han drog upp mungiporna mot öronen och kisade med ögonen så att ansiktet blev skrynkligt som ett jätterussin.

– Det där är inte ett leende, det är en grimas, sa jag.

– Visa mig då hur du skulle ha gjort, sa han.

Jag iklädde mig ett milt, förföriskt leende, men möttes av ett våldsamt gapskratt.

– Vad skrattar du åt? frågade jag bestört.

– Med det där utseendet hade jag oförskyllt åkt på en månad för rattfylla också, svarade mannen, som inte längre är min vän.

Stjärngossarna

4 januari 1975. Att gå med stjärna var en vanlig och ganska inkomstbringande julsysselsättning för många företagsamma grabbar vid sågverken för en mansålder sedan. Redan på juldagen knackade de på dörrarna och frågade:

– Får stjärngossarna komma in?

Det fick de i nio fall av tio. Bara vid sjukdom tackades det nej.

De scener som uppfördes i hemmen var gamla till ursprunget, de kan spåras tillbaka till medeltida mysterier och kyrkans liturgi.

Ambitionen stjärngängen emellan var stor och de ville ofta överträffa varandra i dramatisering. Därför ändrades innehållet oupphörligt. Men inledningssången var alltid densamma.

”Goder afton, goder afton,
både herre och fru
Vi önskar eder alla
en fröjdefull jul”

Sedan uppfördes en liten scen. Sällskapet bestod av fem eller sex pojkar. Bland dem fanns kung Herodes med krona på huvudet samt hans livdrabant med svärdet i hand. Svärdets ena sida var stålfärgad, den andra sidan blodröd. Judas var svärtad i ansiktet. Han hade en liten påse för pengar och en större för bakverk, frukt, russin m m.

Livdrabanten knöböjer framför kungen med draget svärd:

– Vad befaller min herre och konung?

Kungen svarar så barskt som målbrottsrösten tillät:

– Gå ut till Betlehem och döda alla gossebarn upp till två års ålder. Verkställ min befallning innan dagen randas eljest skall min hämnd förfölja dig.

Livdrabanten gick ut och ställde sig i farstun under det att andra sjäng en sång, varefter han uppenbarade sig på nytt, knäböjde och vände svärdets blodiga sida mot åskådarna. Han säger:

– Vad min konung befallt har jag utfört och den blivande konungen är förvisso död.

– Du är en trogen tjänare på vilken jag kan lita och du skall ha min gunst i alla dina livsdagar, säger kungen.

Publiken rös åt ruskigheterna men i det ögonblicket framträdde Judas och lättade upp stämningen. Han samlade in pengar och godsaker, som efter väl förrättat värv delades mellan pojkarna vid hemkomsten.

För många av stjärngossarna var det en stor upplevelse att gå med stjärna, att få komma in i stans burgna hem och se hur festligt julen firades där. Men det fanns också hem så fattiga att de inte hade råd att ge stjärngossarna ens en bulle. Då var det svårt att avsluta med den rituella sången:

”Haven tack, haven tack
för denna redliga skänk.
Denna skänk skall belönas
av Gud i Himmelen.”

Killar, mopeder, karlar och bilar

15 maj 1975. Det är inte så lätt att vara i fjortonårsåldern. Då om någon gång i livet är man kluven. Ena gången för ung för att få vara med. Andra gången för gammal. Det ger sig ofta till känna när det gäller bio. Barnförbjudetåldern upphör vid 15 år. Är man då 14 år är det genant att stå där och låtsas att legitimationskortet ligger hemma i skolväskan. Sådant hör förstås till undantagen. Det påstås att biokrisen lättat upp den praktiska ålderbedömningen så långt att alla över fem år betraktas som fullvuxna och släpps in.

Men vid fyllda 15 år börjar livet att le. Då rullar mopeden in i många unga mäns liv. Det är en viktig etapp i utvecklingen. Redan vid 12-13 år framstår mopeden som den hägrande drömmen.

En moped för femtonåringen är mer än ett fortskaffningsmedel, något mer än en cykel med motor på. Den är en första vuxensymbol, ett tecken på nyvunnen värdighet. Klyftan mellan femtonåringen och hans yngre kamrater vidgas med det nya mandomsbeviset. Deras tidigare gemensamma väg delar sig. Mopedägarna sluter sig samman, ger sig ut på långa turer och ser med tillkämpad överlägsenhet hur de minderåriga får vara hemma och trängas kring kvarteret.

Bli inte arg om du hör knattret av åtta-tio mopeder eller om du kommer i vägen för dem. Det är sällan någon fara. De kör i de allra flesta fall bra,är snabba i uppfattningen och reagerar fort i farliga situationer. Den ljudlösa mopeden skulle inte bli populär. Den skulle förmodligen vara osäljbar. Bullret hör till och är enligt de flesta grabbars mening alldeles för svagt. Därför sysslar de envetet med att ta bort eller minska effekten av ljuddämparna. Så att de överröstar allt. Så att det hörs på långt håll vilka som kommer.

Vid femton år är man fortfarande i lekåldern. Ibland undrar jag om karlar någonsin kommer ur den. Skillnaden mellan en kille med moped och en vuxen man med bil är inte så rasande stor som man tror. Det är i båda fallen en fråga om att hävda sig, att framhäva sin manlighet och ett sätt att njuta av friheten. Det finns, har jag märkt, ett egendomligt samband mellan självständighetssträvan och höga ljud och farter. I den vuxna mannens val av bil, den ettrigare motorn, den elegantare modellen, den höga prestandan kan man spåra hans omedvetna behov av att frigöra sig från moraliska förträngningar och snäva synsätt.

Men att vid 15 år få en egen moped, det är i alla fall en av livets största händelser.

Åldringar förr och nu

Bilden av Gustav Möller på väggen på ålderdomshemmet ”var mer än en bild, det var en sinnebild”.

26 november 1976. Vi har ett dåligt påbrå här i kalla norden när det gäller åldringsvården. Våra barbariska förfäder i hedenhös ordnade ofta själva sitt utträde ur gemenskapen genom att störta sig utför en ättestupa. Ibland fick de hjälp i själva språnget av omtänksamma söner och döttrar.

Med bondesamhället humaniserades åldringsvården på så sätt att de gamla sattes på undantag sedan de avstått från sin egendom till arvtagarna. Köpeskillingen erlades i form av födoråd, som innebar att de gamla garanterades mat och logi till döddagar. Matmängden avvägdes så att de gamla inte skulle dö svältdöden omedelbart men inte heller bli alltför långlivade.

Dan Andersson ger i sin dikt ”En gamling” en bra beskrivning av hur livet för en utsliten åldring kunde gestalta sig. Ni minns kanske den rörande dikten om hur den ålderstigne födorådstagaren en dag blir skjutsade till fattighuset av sin ”hårde, sin ende son”, hur han reflekterade när han väl installerats på ort och ställde:

Vi stannade här. Jag är gammal,
jag orkar ej tala mer,
jag är liknöjd hur dagarna vandra,
och hur solen går upp och ner.
Men gott är vid fattighusborden
få ha som orubblig tröst:
här är närmare djupa jorden
och den fattiga skördens höst.

Till skillnad från många av de folk som vi envisas att kalla primitiva är vi fortfarande obenägna att själva ta vård om våra orkeslösa föräldrar. Och de gamla, visa av erfarenheten, är numera i de flesta fall ovilliga att ligga barnen till last.

De är inte heller längre beroende av barnen välvilja. De klarar sig ekonomiskt ganska gott tack vare åldringsvården och pensionerna. Dessa är allt annat än rikligt tilltagna för de riktigt gamla men de växer och blir större för senare årgångar pensionärer.

Detta ger en valfrihet och ett oberoende åt våra åldringar som är helt nytt och som är ganska unikt i världen. De som själva klarar sig kan bo kvar i sina hem. Samhället tillhandahåller all möjlig hjälp och skaffar dem rum på ålderdomshem eller åldringscentra när de inte längre kan klara sig.

Härom dagen besökte jag en äldre man på ett av våra moderna ålderdomshem. På väggen hade hade han ett fotografi av sin avlidna hustru. Bredvid fanns en bild av Gustav Möller, den gamla socialministern. Den bilden berättade mer än en bok om vilken som står de gamlas hjärta nära. Bilden var mer än en bild, den var en sinnebild.

Folkets park på 30-talet

Operetter av bl a Offenbach spelades i Sundsvalls Folkets park på 1930-talet.

26 maj 1977. Vi satt en kväll och talade om 1930-talets Folkets park i Sundsvall och var överens om att vi aldrig senare upplevt en sådan stämning av förväntan och fest som inför operettkvällarna på den tiden. Det är minnet som så här efteråt strör ett rosenskimmer över både tiden och platsen.

Alla utom mycket ålderstigna eller gravt handikappade människor gick till fots till parken. Vi minns att vägen dit var sandig, dammet yrke kring de blanka, svarta chevreauskorna och de mörkblå cheviotsbyxorna. Ingen gick barhuvad på den tiden. Antingen keps eller hatt prydde våra kortklippta vattenkammade huvuden. Den första som uppträdde barhuvad var en man som jag kände som hette Werner. Han hade lagt sig till med vanan efter att ha bott i Paris några år. Han hade svart, tillbakastruket hår och väckte allmänt uppseende för att han vågade gå utan huvudbonad.

– Den mannen blir inte gammal. Innan hösten har han hjärnhinneinflammation, sa de gamla och förståndiga. Men han genomlevde och gick barhuvad ända till dess att snön kom.

Alla bar också sommaröverrock av den gamla, långa modellen. Om det var varmt bars den på armen på ett särskilt sätt som var modernt på den tiden. Den skulle hänga på armen så att rocken nästan släpade mot marken. Det ansågs fint, belevat och världsvant.

Långt innan man nådde parken hördes musik därifrån. Det var grammofon med högtalare som fanns på serveringen. Så raffinerad var man redan då, att om Glada Änkan skulle framföras på teatern den kvällen så spelades skivor ur just den operetten, så att publiken fick en försmak av den musikaliska ljuvligheten redan på väg till Folkets park.

Kanske vi minns fel men vi hade för oss att det spelades operett varje vecka och att samma föreställning framfördes ett par tre gånger med fullsatt hus varje gång. Det var mest de gamla välkända klassikerna av Lehar, Kalman, Offenbach som stod på repertoaren. Sällskapen var också på sitt sätt klassiska och välkända: Sigrid Trobäck, Gustaf Werner, Karl Kinch m.fl.

Och varför utövade operetterna en sådan lockelse på 1930-talet, frågade vi oss. Det spinner ju alla på ett högst banalt tema, de för in åskådarna i en förföriskt glittrande lögnvärld med idel baroner och grevinnor och inga verkliga människor. Handlingen är en enda röra av sentimentalitet och nattstånden humor.

Det var måhända en nödvändig motvikt mot vardagens grå tristess. Man uppfattade operetten som en saga för vuxna. Sången, musiken och dansen gav glädje i rikligt mått och tillfredsställde helt visst de små krav som ”verklighetssynens folk” ställde på god underhållning på 1930-talet.

Barnbarn

8 juni 1976. Alla stelnar vi till med åren, lägger oss till med fasta vanor, ändrar sällan möbleringen, rubbar ogärna på regeln att var sak bör ha sin givna plats. Vi inbillar oss att vi på så sätt lättare finner oss till rätta och att det underlättar vårt arbete. Vi blir våra rutiners fångar. Däri ligger en fara att vi blir odrägliga och omöjliga att umgås med.

Barnbarnen kommer troligen till världen för att hindra oss att stelna alltför hårt. De ser snabbt till att ordningen i hemmet bryts. Efter ett par timmars besök brukar det mesta vara uppochnedvänt. Om alla tre barnbarnen i åldern två till fem år kommer och hälsar på, upphävs raskt lagen om att var sak skall ha sin plats.

***

Älsklingsleken är att ställa alla stolar i rad och leka tåg. Slagsmål utbryter om vem som skall vara lokförare och sitta främst i tåget och tuta och köra. Husets bästa fåtölj ingår som restaurangvagn i tågsetet. Men en restaurangvagn utan mat liknar ingenting. Mormor/farmor kommenderas därför ut i köket och ställer i ordning kexsmörgåsar och muggar med mjölk som bärs till tåget. Växelvis begår ungarna sin lilla måltid i finfåtöljen, som inom kort är nedspilld med mjölk och översållad med krossat kex. Morfar/farfar försöker trixet att ordna en sovvagn på tåget, flyttar in ännu en fåtölj i raden av stolar, slår sig ned där med några tidningar och ber att få bli väckt i Krylbo.

***

Men lekarna måste växla. Inom kort förvandlas rummet till bio. Stolar och fåtöljer ställs då bredvid varandra som på en biograf. Teven får vara duken. Lyset släcks och stort jubel utbryter i salongen, precis som på matinéer. Något mer än Drutten och Krokodiken blir det inte. Jag försöker inbilla ungarna att det snart blir ett jätteroligt program som heter Rapport. Men min auktoritet är allvarligt undergrävd. Följden av alla smålögner har blivit att inget av barnen litar på mig. Jag kan riktigt se hur ungarna tänker:

– Den där lögnhalsen kan man aldrig tro på.

När Rapport kommer har ungarna gått in för att bygga en koja under matbordet. Husets filtar läggs över. Bästa bordsarmaturen flyttas in i grottan och mormor/farmor, som är liten till växten, tvingas in att läsa sagan om bockarna Bruse. Jag slår med knytnävarna på bordet för att markera bockarnas klampande på bron.

Efter barnbarnens små kära besök brukar det se ut ungefär som i Vinterpalatset efter ryska revolutionen.

– Det är pigga ungar, säger mormor/farmor, ställer möblerna till rätta och sopar golvet. Hon tyder alltid deras busliv som ett tecken på god hälsa.