Buslivet i Sundsvall

31 maj 1978. Vill på det bestämdaste protestera mot påståendet att det på Köpmangatan ”ser värre ut än i en svinstia” på lördags- och söndagsmorgnarna. Vill protestera på alla svins vägnar. Svin är fina djur, de vill ha snyggt omkring sig på sitt sätt, de bajsar i ett litet hörn, och ser det ibland illa ut i stian så är det inte grisarnas fel utan husbondens, som inte håller rent åt dem.

Svin super sig inte fulla, krossar inte glas, spyr inte i portgångar och slår inte sönder skyltfönster. Det är bara fulla människor som beter sig så illa.

Fredags- och lördagskvällarna är de verkligt stora festtillfällena för den klick omogna ungdomar, som åker in till stan för att cirkla runt gatorna, dricka öl och vin, fyllna till, krossa glas, kasta burkar och spy och pissa i portgångarna.

Är det någon enda människa som inbillar sig att dessa ungdomar har roligt? Så enfaldig är väl ingen. Deras liv är dötrist, det är därför de beter sig så där dumt. Det ger en inbillad dramatik, ett låtsasinnehåll åt en i övrigt totalt tom tillvaro, som förgylls enbart av en och annan gangsterfilm, de är i grunden djupt missnöjda med sig själva, osäkra och svaga, tagna en och en. De bär också inom sig fröet till ett missnöje med samhället, men det missnöjet kan de inte utreda, ännu mindre ge uttryck åt och förvandla till konstruktiva förslag. På förfrågan tycks de bara ha ett svar, en standardfras så dum att de själva inte tror på den. De vill ha en motorgård, där de kan hålla på och meka. Det har på sina håll upplåtits motorgårdar med verktyg och alla attiraljer men efter några veckor har det mesta varit stulet och lokalerna förstörda.

***

I senaste numret av Nyheter från Sovjetunionen läser jag en notis under rubriken ”Kampen mot nedbusningen”, som tydligen är ett internationellt problem. Det berättas att man i Sovjet inte visar något överseende med dem som bryter mot ordningsreglerna. Straffen varierar från böter till fängelse. Tidningen fortsätter:

Det är orätt mot svinen att jämföra dem med ligister.

På det hela taget har man i Sovjet uppnått rätt goda resultat i kampen mot ordningsbrotten, tillägger tidningen.

***

S k medborgargarden har förts på tal också i vårt land men tanken har alltid avvisats. Det har med människors integritet att göra. Ordningen ska upprätthållas av polisen och inte av några andra, hävdar man med all rätt. Vi förutsätter en viss frihet för alla, en viss fördragsamhet, även mot bråkmakare och samhällssabotörer. Men samtidigt kräver vi ordning och vill att polisen ska skydda oss mot fridstörare. Det är kanske just detta som är vårt dilemma. Man kan inte både tillåta och förbjuda brott mot den allmänna ordningen!

***

Kan samhället göra något för att råda bot mot buslivet som gör helgfriden till en mara för folk som bor kring Köpmangatan? De flesta ropar efter hårdare tag. Men avstängning betyder bara att karusellen flyttar till andra kvarter.

Medel alltifrån körkortsindragning till införande av offentligt spöstraff rekommenderas av åtskilliga. En mycket primitiv reaktion. Polisen har också ett standardsvar: Ordningens upprätthållare har inte resurser till att upprätthålla ordningen. Att låta sociala centralnämnden skicka ut tanter och farbröder för att försöka tala förstånd med smågangstrarna kan väl närmast betraktas som ett utslag av skämtlynne.  Ingen av raggarna är mottagliga för sociala anpassningsargument vid de tillfällena. Och att tala med föräldrarna är som att tala med en av väggarna på Köpmangatan.

Problemet är alltså inte så enkelt som många tror. En av orsakerna till de här bedrövliga tendenserna är det stora utbudet av underhållningsvåld i TV och på bio. Folkets hus egen biograf Folkan visar denna vecka en amerikansk film, Hi-Riders, av sämsta slag. Den handlar om ett stort gäng bilburna ligister som sätter skräck i sin omgivning. Men filmen ges inte i något slags avskräckande syfte. Tvärtom! Den glorifierar gangstermentaliteten. Den har spelats in och visas enbart i avsikt att ge producenten, distributören och biografen pengar. Om ni ser filmen och avlyssnar stämningen hos den unga publiken så har ni fått veta en av orsakerna till det tilltagande eländet på gatorna. Den visas som sagt på Folkan, Folkets hus egen biograf. På China-bio, den andra Folkets husägda biografen, ges ”Den vilda jakten på Cadillacen”!

Programvalet är verkligen utsökt.

Fåglarnas läten och våra

Gulsparv, lätt att identifiera på sången

16 juni 1979. Fåglarnas läten vill vi gärna komplettera med texter, med egna mänskliga ord. Dels för att ge dem innehåll, dels för att göra dem lättare att komma ihåg och själva upprepa. Vi vill så gärna tro att fåglarna har ett eget språk, att de kan samtala med varandra genom sin sång. Men med mänskligt tal har lätena ingenting gemensamt. Det rör sig om ett begränsat signalspråk, som gör att fåglar av samma art kan hålla kontakt med varandra. Med det kan de locka, varna och skrämma. Fast visst låter det så här års som om de vore inbegripna i livlig konversation, att de samstämmigt vill uttrycka jubel över att ha nått bestämmelseorten efter sin långa flygning söderifrån och glädje över att de nu kan ägna sig åt sin livsuppgift, den att fortplanta sig och säkra släktetes framtid.

***

Enklast är att lära känna gulsparvens läte. Den kallas sjufågeln, därför att den dagen i ända sitter och räknar till sju och aldrig kommer längre. ”Ett-två-tre-fyr-fem-sex- sjuuuuu.” Det ingår alltid sju stavelser i dess entoniga melodi. I England påstår man att gulsparven klagar över mattillgången och säger: ”Little bit of bread and no cheese!” Det kan översättas: ”Lite bröd och ingen ost!”

Lövsångaren sjunger dagen i ända: ”Snälla lilla mamma får jag gå på bio?” Den ramsan upprepar han i ett utan att få svar på sin vädjan. Förmodligen bävar mamman för våldet i filmen.

Ringduvans mörka kuttrande tänker jag mig alltid riktat till kråkan som stal hennes två ägg. ”Du tog mina tu du, själv har du sju du.”

Roligast är talgoxen men sin korta glada trestaviga strof som man kan ge många olika betydelser. Locklätet tidigt på våren är trevligast att höra. Då ropar tolgoxen till makan: ”Flicka-lill, titta-ut, titta-ut!” och talgoxflickan svarar: ”Lille-pys, kom och kyss, kom och kyss.” Det är en älsklig liten fågel, trofast in i döden. Den sviker oss inte på vintern utan stannar trots mörker och kyla.

***

I det militära förekommer trumpetsignaler av olika slag: revelj på morgonen, tapto och tystnad på kvällen. Det är signaler för samling, för eld och för eld upphör osv. Matsignalen var alltid efterlängtad och i ord översattes den av oss okultiverade meniga: ”Kom får du kyssa köksföreståndarens piga!” Det hetta egentligen inte kyssa utan ett ord av mer långtgående erotisk innebörd som jag av hänsyn till arméns anseende inte vill sätta på pränt.

Då Elin i Kvissle dömdes vid tinget

Algot Hellbom blev filosofie hedersdoktor vid Umeå universitet, ett tack för hans långa forskargärning

30 november 1978. Har ni hört talas om systrarna Elin och Sigrid i Kvissle?

De misstänktes av kyrkoherden för att ha brukat trolldom. Det tog sig bland annat uttryck i att de fördärvade prästens kor så att dessa mjölkade rena blodet. Ingenting kunde bevisas men Elin åtalades och hon misstänktes för att ha nyttjat många mystiska trolltyg som de fann i en kista hemma hos henne: svart mjöl, en liten kaka av kornmjöl bakad av förstakvigsmjölk med hår i, allehanda sådor, ormskinn och ormskallar. Ingen kunde bevisa att någon ljutit döden av detta. Elin dömdes att brännas på bål men rannsakningen och domen översändes till hovrätten som friade henne.

***

Känner ni till att Erik Andersson i Juni klagat vid tinget att hans granne Olov Jonsson föregående sommar drivit hans häst av änget och ut till skogs, varefter hästen blivit fälld av en björn och uppäten? Det var Eriks fel, menar Olov, för Eriks gärdsgård var söndrig och nedfallen mellan sädesåkern och änget. Därför hade Olov jagat hästen in i trädesåkern. Rätten tyckte att det låg förnuft i vad Olov framhöll och frikände honom.

***

Anna från Offerdal var legokona (tjänstekvinna) åt Nils Klemensson i Å. Hon blev med barn och dränkte sig i Ljungan. Nils misstänktes för att vara barnafar men han nekade. Det framkom då att Anna hade tjänst i två år hos Nils som sedan trolovade sig med Cecilia Nilsdotter. Han dömdes vid tinget att mista livet men fick förmodligen nåd eftersom han i sinom tid dog en naturlig död.

***

Nils Håkansson i Nolby har fått böta 20 marker för jungfrukränkning. Vad det innebär kan vem som helst räkna ut. Beloppet var emellertid osedvanligt lågt – ”förty pigan var oäkta”.

Nej, ni kan inte ha hört talas om dessa händelser, ty de tilldrog sig för mycket länge sedan. Elin dömdes 1642, Erik Andersson klagade vid tinget år 1646, Anna från Offerdal dränkte sig år 1625 och jungfrukränkningen ägde rum 1569.

***

Om detta och mycket därtill står att läsa i en tämligen nyutkommen bok som heter Inbyggare i Njurunda under fem sekler. Det är Njurundasonen Algot Hellbom som skrivit den efter att ha forskat grundligt i församlingsböcker, husförhörsböcker, jordeböcker, hjonelagslängder, domböcker m m.

***

Algot Hellboms namn ska nämnas med djup respekt. Han var i tidig ungdom känd som ett språkgeni, läste och ledde språkkurser hos ABF i Sundsvall, var en entusiastisk esperantist, tömde Hermods hela förråd av språkvetande, fortsatte med fördjupade studier i Stockholm, startade där en skola för ambitiösa språkstuderande. Han har alltmer ägnat sig åt hembygdsforskning med inriktning på Medelpad, vilket vi alla skall vara glada och tacksamma för.

Det finns åtskilliga vetenskapliga verk av hans hand, däribland Medelpads runstenar och Medelpads äldsta urkunder. Den nya boken fick jag av en vän och läste den med stor förtjusning. Jag kunde konstatera att brottsligheten i Njurunda avtagit och ändrat karaktär. Trolldomen är borta, jungfrukränkningarna förekommer sällan om alls, böter för utdelad blånad är inte längre så vanliga.

***

Njurundaborna kan glädjas åt att ha en alldeles egen inbyggarbok, där de kan följa släktled efter släktled från gård till gård, från by till by. Njurunda kyrkoråd har visat sin tacksamhet, de svarar för tryckningen och utgivningen. Valter Bergsten har bistått med råd och dåd.

Sagor om vargen

30 mars 1979. För 150 år sedan var vargen mycket vanlig i vårt land. Nu finns bara några enstaka exemplar. Dessa är inte ens svenska utan har invandrat förmodligen österifrån. De delar de flesta invandrares öde att vara ovälkomna.

1907 sköts de tre sista vargarna i Västernorrlands län. Dessförinnan hade ingen varg dödats i länet sedan 1870-talet. Skräcken att möta varg på söndagspromenad i skogen är alltså helt omotiverad.

Det är sagan om lögnaktiga lilla Rödluvan som framför allt får skulden för alla de fördomar vi hyser mot vargen och för den nästan outrotliga vargrädsla vi går och bär på. Många generationer barn har matats med den hemska sagan. Selma Lagerlöf har byggt på med fantasifulla berättelser om blodtörstiga vargar som i flock jakat värmländska kavaljerer på deras friarfärder i släde.

I djurfablernas värld är vargen en populär figur som älskar friheten mer än allt och som hellre fryser och svälter än fogar sig efter människans vilja. Den hyser ett överlägset förakt för hunden som sålt sin frihet för en tillvaro i trygghet där det visserligen vankas ben och köttbitar men också sparkar och slag.

Phaedrus heter en romare som levde vid vår tideräknings början. Han var en god fabelberättare och nöjde sig inte bara med att muntligen sprida sina fabler. Han skrev också ned dem så att eftervärlden kan njuta och dra lärdomar av dem. Här ska jag återge ett litet samtal mellan en hund och en varg som belyser skillnaden i mentalitet mellan de båda djuren:

 

I Italien, där vargstammen uppgår till något hundratal exemplar, är vargskräcken inte alls så utbredd som här i Sverige. En undersökning om hur italienarna upplever vargen i dag har visat att tron på vargens farlighet är större i trakter utan varg än i områden där arten förekommer. Naturligtvis kan Phaedrus fabel också ha bidragit till en vänligare inställning till vargen.