Politikerna och moralen

27 januari, 2014

4 juni 1974. Finns det någon grupp människor som har så dåligt rykte som politikerna? Inte nog med att de dagligen och stundligen är utsatta för meningsmotståndarnas kritiska iakttagelser, kommentarer och attacken, nej, också de egna anhängarna följer med och fingranskar allt vad de gör och inte gör, säger och inte säger.Ibland råkar de ut för handlingsförlamning som en följd av all kritik. De vågar inte ta initiativ, de vågar inte komma med reformförslag som de sedan måste slåss hårt för att driva igenom. De följer då ofta minsta motståndets lag och försöker undandra sig kritik genom att vara passiv, både i ord och gärningar. Det finns som bekant många förtroendevalda som tiger sig igenom hela mandatperioden och hellre tar risken att bli betraktad som lite dumma, än, de talar och drar på sig kritik.

Men det går inte heller i längden. Underlåtenhetssynder avslöjar sig förr eller senare och då kan kritiken ta sig bisarra uttryck.

– Den där jäveln har inte sagt flaska på tre år. Vad sitter han där för? heter det. Varpå den utpekade tar sig samman, bemannar sig med mod, säger flaska och drabbas av ett rått flatskratt och kanske kommentaren:

– Det kunde man ge sig den på. När han äntligen öppnar käften så börjar han prata om flaskor. Han tänker väl aldrig på annat än flaskor.

En politiker får alltid veta att han lever.

***

Kritiken är ofta följsam, vaken och hård och medlen att föra fram den är många. Det kan ske öppet i form av diskussionsinlägg på möten och artiklar i pressen men den kan också bedrivas i det fördolda genom anonyma skriverier, insändare eller genom allmänt skitprat. Den senaste formen är givetvis sämst och farligast. Det är den som åstadkommit politikernas lika dåliga som felaktiga och obefogade rykte som myglare, mutkolvar och konspiratörer. Många tror att politiker är folk som på mystiska vägar tillskansat sig makt, som de ständigt missbrukar, mest genom att fatta galna beslut bakom våra ryggar eller över våra huvuden som det så ofta heter numera.

Men just denna vakenhet  eller kalla den kritiklusta gör att politikerna mer än andra bevakar sig själva, vad de gör och vad de säger. De måste följa dygdens smala stigar, akta sig för snedsprång och äventyrligheter. Det står alltid iakttagare och lyssnar i deras närhet och registrerar varje avvikelse från den rätta vägen.

Med tiden får politikerna elefanthud, som gör dem oemottagliga för förtalets pilar. De lär sig konsten att avväpna gnölat med ett överseende leende och se oberörda ut också då de möts av oförskämdheter. Mer än andra tvingas politikerna av trycket utifrån att bli bättre än vad de många gånger är.

Bild


”Frihet eller socialism”

24 januari, 2014

7 oktober 1976. Det var märkligt nog de med ”C” i sina partibeteckningar, CDU och CSU, som stod för lögnaktigheten, förvanskningen och ärekränkningen i den tyska valpropagandan. ”C” är i båda dessa partibeteckningar förkortningar för ”Christlich”, vilket betyder kritslig.

Det var dessa ”kristliga” systerpartier som gick ut med slagordet ”frihet eller socialism”, flitigt använt också i den svenska valrörelsen av alla de tre borgerliga partierna.

De måste självklart vara medvetna om att själva ordsammanställningen ”frihet eller socialism” är grundfalsk då den tillämpas på tysk och svensk socialdemokrati, eftersom det är den som banat väg för friheten i båda länderna. Det är demagogiskt och i högsta grad okristligt att föra fram ”frihet eller socialism” som ett alternativ då det gäller valet mellan CDU/CSU å ena sidan och socialdemokratin å den andra. Demagogin och okristligheten är inte mindre bland de borgerliga företrädarna i vårt land, som syndade svårt mot det åttonde budet, som Luthers förklaring börjar: ”Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa…”

*

Redan för 80-90 år sedan skrämde kyrkan människorna för socialismen. År 1991 varnade ärkebiskop Sundberg för socialdemokratin och målade följande framtidsbild:

”Templen skola nedrivas eller ombyggas till sjukhus och ar etarbostäder, bestående lagbunden ordning upplösas, privategendom förvandlas till kollektivegendom… och tankarna på synd, moraliskt ansvar och evighet, lämnas alldeles utanför räkningen.

Biskop Ullman angrep socialdemokratin ännu häftigare:

De vill upphävandet av all privategendom…upphävandet av äktenskapet i dess hittillsvarande bemärkelse, upphävandet al allt familjeliv, barnens uppfostrande i anstalter från spädaste ålder, på det de må göras främmande för sina föräldrar. Denna framtidsstat vilja de åvägabringa genom revolution.”

Biskop Billing uttalade vid prästmötet 1892:

”att socialdemokratin var den farligaste formen av otro, detta ej minst därför att den ej bjuder gudsförnekelsen i sin omängda bitterhet utan inbäddar den i allehanda som vid intagningen smakar ganska sött. Väl förstår socialdemokratin att smeka missnöjet, misstänksamheten, avunden och andra mörka lustar i människors hjärtan och icke mindre väl förstår den att härvid söva och bedraga samveten genom att intala dem, att vad socialdemokratin fordrar även fordras av rättfärdigheten och kärleken.”

*

I dag tror jag att prästerskapet med få undantag skrattar åt dessa varningsord utsagda i en tid då kyrkan ville ha monopol på rättfärdigheten och kärleken

.Bild

Ärkebiskop Anton Niklas Sundberg varnade för socialdemokratin.

 


Gammalt och nytt i Sundsvall

20 januari, 2014

23 april 1977. Företag efter företag läggs ned i Sundsvall. Gamla ärevördiga firmor försvinner. Efter mycket kort tid förbleknar även deras namn. Hur många minns nu Lindgren Järn, Frans Petterssons och Béves, som på sin tid dominerade sin del av Storgatans affärsliv? Jag kan räkna upp massor av gamla företag som upphörde fås där ör tio, tjugo år sedan och som de flesta alldeles glömt.

Kåde, som låg där Skölds nu ligger, Mesch & Jonsson, pappershandeln som låg där Epa nu är, Gustafsson & Didner längst ner på Storgatan.Kappbolaget mitt emot.Envalls herrekipering på Sjögatan. Sunessons bokhandel i Handelsbankens hus, Lindqvist & Nyberg, färghandeln i Hirschska huset, Saluhallen i nya huset ovanför Lindgrens järn, Skobolaget i Sundsvallsbankens hörna, Akke Lundqvists musikaffär på Storgatan 31, Styvs fiskaffär på Sjögatan, Barngarderoben och konfektaffären Maxima, där Tempo nu ligger, alla Kärnbutiker och NNS-butiker som fanns här och där.

Nerläggningarna fortsätter: Sko-Ring skall upphöra, Stadt har slagit igen och självaste statliga LV 5, som inte är ett företag utan representerar en förtätad köpkraft, hotas alla läggas ned.

Om jag skulle räkna upp alla konditorier, fik och ölkaféer som stängt skulle listan bli lång.

*

Men det är minsann inte bara nerläggningar och ledsamheter att berätta om. Det sker nyetableringar också, i en utsträckning som aldrig förr.En rad kedjebutiker som inte är annat än filialer till jätteföretag utan ringaste lokal förankring har slagit sig ned. Går man längs Sundsvalls gator så ser man mer än allt annat jeansaffärer, de flesta med upp-poppade namn, färgglada skyltar och fönster. De är så många att en besökare som kommer till Sundsvall måste få uppfattningen att sundsvallsborna försörjer sig på att sälja jeans till varandra.Jag har en känsla av att de kommer att försvinna så snart jeansen som urblekt och lappad modeföreteelse upphört.

*

Inne i butikerna är det mesta också förvandlat. Den så högt prisade servicen har ersatts med självbetjäning och snabbkassor. Medhjälparna är varuutlämnare.

Det är slut på den tid då butiksägaren stod vid dörren till sitt kontor och lyssnade på samtalet mellan biträdet och kunden. Och som, om kunden gick ut tomhänt och utan att det klirrade till i kassaapparaten, rusade ut till biträdet och röt:

– Varför släppte ni kunden?

Det var inte bara frid och fröjd i de gamla butikerna.

Image

Carl G Ålund utanför sin herrekipering vid Storgatan 6-8

 


Vad vet ni om ”Laggen”?

17 januari, 2014

9 oktober 1979. Det är ledsamt att det inte längre ges ut någon hembygdslitteratur för Medelpad. Medelpads hembygdsförbunds och Sundsvalls Gilles årsböcker från 1940- och 1950-talen visar sig vara rika källor att ösa ur för dem som vill veta mer om gamla Medelpad. De kvarvarande upplagorna realiserades nyligen ut för en spottstyver per ex och det var sannerligen en intressant läsning för en mycket billig penning.

I 1946 års bok skriver Elin Lörgran om Katrinebergs laggkärlsfabrik ute vid Kumo. Den känner inte många av dagens sundsvallsbor till. Men de flesta äldre kubikenborgare vet var ”Laggen” låg. Det var den lokala benämningen på badplatsen strax bortom Kubikenborg. En liten strandplage som var livligt besökt på 1920- och 1930-talen och fram till dess att aluminiumfabriken sträckte ut sin elektrolyshall över hela det gamla idylliska badområdet. ”Laggen” hette platsen i folkmun men stranden arrenderades på sin tid av en privatperson som upphöjde området till Sundsvalls Havsbad, satte staket omkring, tog inträdesavgift och förstörde därigenom platsens ursprunglighet. I närheten fanns många sommarvillor men också annan bebyggelse, bl a ett kafé med namnet Strandbo.

Laggkärlsfabriken skapades 1874 av ett par driftiga motalabor, bröderna Svante och Knut Landqvist med erfarenheter av affärer och industridrift efter 14 års vistelse i USA. De byggde fabrik nere vid sjön, anlade en liten kaj, vars pålvirke fanns kvar långt in på senare tid. Som råvara köpte de upp bjälke- och plankändar från sågverken runt Sundsvall och sågade upp dessa till laggkärlsämnen. 24 slags kärl tillverkades. Från enkilos smörbyttor till hundrakilos mjöltunnor, baljor, såar, kar, tvättämbar, sörpämbar.

De svarvades släta in- och utvändigt, målades mörkblått och bandades med svarta järnband. Arbetet började sex på morgonen och pågick till sju på kvällen med en halvtimmes frukost och en timmes middag. Timpenningen låg på 1890-talet på 20 öre. Som jämförelse kan nämnas att en säck mjöl då kostade 16 kronor. För skor och kostym fick man betala 46 kronor.

Bröderna Landqvist var av allt att döma mycket driftiga. Den ene bodde på Hällesund, den andra på Kumo. De gifte sig, engagerades sig också kommunalt och tog bl a initiativ till att Skönsmon 1887 fick egen kyrkogård och att läsbarnen från Kubikenborg och Skönsmon inte behövde traska den långa vägen till Sköns prästgård för att lära sig Guds ord.’

Kring sekelskiftet utökade man verksamheten vid fabriken med inredningar, snickerier, kyrka- och skolbänkar mm. Konkurrensen hårdnade emellertid alltmer och 1912 dlog fabriken igen för gott.

De som nu susar förbi i bil på E:fyran kan inte tänka sig att det  en gång i världen rådde full verksamhet där nere med att framställa laggkärl, tunnor, kaggar, kyrkbänkar och skolinredningar, en drift som pågick i omkring 35 år. Det var där  där elektrolyshallen nu ligger.

Detta berättar Elin Lörgren på ett hemtrevligt språk i 1946 års upplaga av hembygdsboken om Medelpad. Elin Lörgren var en intressant personlighet, på sin tid tillsammans med en syster ägare av Blå kiosken på Bankgatan.Image

Laggkärl av senare datum. Fabriken i Sundsvall upphörde redan 1912.


Vad hände våren 1904?

16 januari, 2014

2 april 1979.

Vad som hände för 50 år sedan får vi veta dag för dag i Dagbladet och det är alltid lika intressant att följa, i synnerhet för dem som har minnen från 1920-talets slut.

Låt oss för ovanlighetens skull ta en titt i några nummer av Nya Samhället för 75 år sedan, alltså 1904 och som då ansågs värt att meddela allmänheten. Här följer några små notiser. Det är bara stavningen som moderniserats.

# Vår gamle Enhörning behöver ej svälta under den närmaste tiden. Han är upptaxerad för en inkomst av 187 700 kr för föregående år enligt självdeklaration.

# Vid avlöningen i torsdags vid Kubikenborg erhöll de minderåriga vid hyveln, kapare- och klyvbiträden, så dålig betalning att tretton av dem slutade sitt arbete. I stället för dem beordrades då arbetare ur brädgården, men till deras heder kan sägas att de ej gick till hyveln. Sju av dem blev därför på aftonen avskedade.

# Våra dårceller å arbetsinrättningen besågos av hrr stadsfullmäktige i onsdags afton. Stadens hrr styrande lära just inte ha funnit att allting var ganska gott som det är. 26 stackars sinnessjuka, av vilka ett våldsamt utbrott ju kan befaras när som helst, ”vårdas” å de olika salarna tillika med sjuka och andra försörjninghjon.

# Som bekant ägo hjonen vid arbetsinrättningen ej rätt att medföra spritdrycker hem, varför de av vederbörande befäl fråntas dylika. Men att, som en tillsyningsman gjorde härom dagen, hälla en halv liter brännvin  bakom kragen på en 80-årig gubbe, tro vi inte är lämpliga sättet att befordra nykterhet. Litet mera folklighet fordrar man av en person, som satts att öva tillsyn över andra.

# Stadens manufakturgrossister hava beslutit att under sommarmånaderna stänga sina lokaler kl 7 på aftonen. Beslutet är gott blott det efterföljs.

# I lördags var brottningskamp anordnad å 125:mans lokal mellan ynglingen Sten Wahlström och slaktaren Manne Nordström. Den förre stod i 20 minuter och vann därigenom det utfästande priset. I Göteborg har nyligen poliskammaren, som redan förut skett i Stockholm, förbjudit brottningar som offentliga föreställningar.Bild

# Kinamatografförevisningen å Stadshussalongen i går och förrgår afton har varit intressanta och sevärda. Särskild ”Bestigningen av Matterhorn” var av den beskaffenhet att den försatte åskådarna i verklig spänning. Apparaterna fungerade utmärkt.


Vi kräver bättre väder!

15 januari, 2014

Image

Allt är det vedervärdiga vädrets fel!

Det är inte alls underligt att grinigheten i vårt land är så utbredd, att vi går omkring och blänger på varandra genom halvslutna ögonlock, med hopknipna läppar och neddragna mungipor.

Det är vädrets fel!

Surheten avsätter sig i allmänna klagovisor över fyllona som misspryder våra gator, över alla nedsydda och sönderslagna skyltfönster, nerslitna portgångar, bergen av trasiga tomflaskor och ölburkar. Men ingen frågar efter orsaken till att Jeppe super.

Det är vädrets fel!

Det är inte att undra på att folk söker sig till Medelhavets sköna stränder eller till Paris trottoarserveringar eller till fjälls för att möta solen på höjderna. Titta hur folk vid minsta solglimt stannar upp vid närmasta husvägg, vänder ansiktet mot skyn som om de ville be: Herre, låt ditt ansikte lysa över oss och vare oss nådig.

Vi hungrar efter sol och värme. Vi håller på att törsta ihjäl efter efter färgglada blomster. Jag har i dagarna sett gamla hedervärda och respektingivande damer släntra ned i jordiga diken för att hämta upp nyutslagna tussilago som skiner som solar i smältvattnet.

Det är mer än märkligt att vi inte förgås i tvinsot och tungsinne efter denna kalla och snörika vinter som varat från oktober i fjol, och ännu pågår och som ser ut att räcka till midsommar.

*

Det var lögn detta att Sverige hade världens högsta självmordssiffra på grund av den socialdemokratiska regeringen, de höga skatterna, det byråkratiska krånglet och den allmänna människofientlighet den beskylldes för. Inte ens nu under den fälldinska eran skjuter sig folk i den utsträckning vi hade väntat,. Nu är det bara sol, vår, värme alla går och längtar efter. Det överhängande hotet om strejk och lockout, den väntande energikrisen, det hopplösa världsläget, allt detta tar vi med upphöjt lugn – bara vi finge se solen skina en hel lång dag, se de sista drivorna smälta undan och se björkarna lövas och nässlor och maskrosor gro.

Låt mig avsluta min jämmerlåt med en liten trösterik visa av Karin Mandelstam:

Ge mig doften av hallon
ge mig en pion från din trädgård och några mogna
ge några mogna och
mörkgula stickelbär.

Ge mig en skärva av solen,
ge mig en sädesärlas
lätta lynne som hin över
stenarna bär.

Det är ljuvlighet, detta:
drömma att sommarn är ändlös
och veta
hur kort den är.

samsvv


Bibliska könsroller

12 juni, 2011

20 maj 1975. Jag ser i almanackan att den text som lades till grund för predikningarna vid pingstdagens högmässa var hämtad ur Johannes Evangelium 14 kap. 15–21, som i utdrag lyder sålunda:

Älsken I mig så hållen I mina bud, och jag skall bedja Fadern, och han skall giva Eder en annan Hjälpare, som för alltid skall vara hos eder, sanningens Ande,  som världen icke kan taga emot, ty hon ser honom icke och känner honom icke. Men I kännen honom, ty han bor hos eder och skall vara i eder.

Jag tycker det skall vara svårt att stå och tala en halvtimme på detta invecklade tema. Det finns ju så olika präster och lika många olika uttolkare och talare. Precis som på andra områden. Jag går sällan i kyrkan men ibland lyssnar jag på radions andakter och märker vilken skillnad det är på förmågan att levandegöra ordet, som prästerna plägar säga. En del sätter verkligen kött på många gånger magra ben, andra kokar en tunn, näringsfattig soppa på ingredienser som det kunde göras en riktigt hygglig anrättning av.

Det citerade stycket ur bibeln förutsätter givetvis en bergfast tro på treenigheten: Fadern, Sonen och den helige Ande. Alla tre blir åberopade. Men nu bortser jag helt från tron. Det är en annan sak som intresserar mig, en språklig. Och inte bara språklig, utan också könsrollsmässig, så att säga.

Fadern, det är en Han, och det vet jag att det pågår diskussioner om inom kyrkan. Carl-Gustaf Boëthius, den frejdige RFSU-ordföranden och förrre Vår Kyrka-redaktören, säger bl a så här:

Att kalla Gud för fader är ett uttryck för det samhälle, där mannen självklart är den överlägsne, den egentliga människan, som har kvinnan som ett bihang. — Kanske har föreställningen om Gud som en man effektivast av allt bidragit till att konservera nedvärderingen av kvinnan och därmed den individuella och sociala diskrimineringen av henne.

Det är ett präktigt inlägg i könsrollsdebatten.

Låt gå för Gud som fader, det är vi vana vid. Men i denna predikotext ur Johannes evangelium ser jag med stor häpnad, att också den helige Ande är ett maskulinum, kallat Han och Honom. Det är en ny upptäckt i varje fall för mig. Det betyder att hela den gudomliga trojkan: Fadern, Sonen och den helige Ande är manlig. Och då tillåter jag mig en stilla undran så här på den vackra pingstdagens fridfulla eftermiddag:

– Hur har man burit sig åt för att könsbestämma den helige Ande?


Skyll inte på gulmåran

5 maj, 2011

10 oktober 1979

Ingen växt har skaffat sig ett så brokigt rykte som gulmåran, den där mjukt yviga växten som blommar på sensommaren och skickar ut hela skyar av väldoft. Ni vet säkert hur den ser ut. Den växer på torra, solbelysta platser och bildar stora mjuka mattor i blomningstiden.

Tänk bara så många namn den fått under årens lopp: trätogräs, osämjeört, klammerris men mest är den sedan gammalt känd som Jungfru Maries sänghalm. Lill-Jesus lär ha lagts på gulmåra i krubban. Allt annat i växtväg hade hästar och åsnor ätit upp.

*

I en bok som nyss har kommit och som jag just läst, Örtabok av Sune och Stina Jonsson, kan man se att gulmåran länge ansetts väcka osämja, därav namnen trätogräs och osämjeört. Det berättas att man förr beströdde golven i gästabudssalarna med gulmåra för välluktens skull. Buketter fästes på väggarna och lades på kakelugnarna för att det skulle dofta gott i rummen. Så här skriver Linné om denna sed efter sin Ölandsresa:

”Galium luteum (gulmåra på latin förr, nu heter den Galium verum) var det brukligt att strö på golvet i gästebodslag men hade alltid den olägenheten med sig, att gästerna blev oense och kommo i slagsmål. Emellan denna orsaken och påföljden kan jag inte förklara mig som fysiker men som logiker fast slutsatsen skulle kunna bli ett kvarter lång: Galium strös aldrig på golvet utom vid gästabud. Aldrig något gästabud här utan rus. Aldrig rus utan kiv och buller. Alltså åstadkommer Galium kiv!”

Ungefär samma vådliga följder av gulmåran mötte Linné i skånska Höganäs. Vid liknande tillfällen och med gulmåran som orsak ”blev kvinnfolk tokiga och kärlekskranka”. Gulmåran kallades därför ”frillogräs”.

*

På vår sommarstugetomt växer det drivor av gulmåra. Vi tar aldrig in den, eftersom´m vi anser lukten vara för stark inne. Men vi kan naturligtvis inte undkomma den utomhus. Aldrig har vi märkt att väldoften orsakat osämja bland oss eller våra gäster eller någon tilltagande kättja bland kvinnfolken. I logikens namn måste vi ge Linné rätt. Man har på detta som på många andra områden här i livet förväxlat orsak och verkan. Vad som än strötts på golven vid forna tiders gästabud skulle det ha uppstått råkurr och erotisk upphetsning. Det berodde säkert inte på vad man inandades utan på vadman inmundigade. Därvidlag är skillnaden mot förr inte så stor som mången tror.


Mannen bakom My Fair Lady

2 maj, 2011

George Bernhard Shaw (1856-1950)

29 juni 1978

Hur Edison, den världsberömde uppfinnaren, kom att anställa G B Shaw, den sedemera världsberömde författaren, som telefoninstallatör i London beskrevs i går på denna spalt.

Shaws namn förknippas med teater, bitande ironi, samhällssatir. Mest känd har kanske Shaw blivit genom sin teaterpjäs Pygmalion, vilket också gjort stor succé som film. Pygmalion är berättelsen om hur den förfinade språkprofessor Higgins förvandlar den cockneysnackande blomsterflickan Eliza till en väluppfostrad dam, som snart överträffar sin lärare i världsvant uppträdande. Pjäsen bygger på en gammal grekisk saga om en kung på Cypern, Pygmalion, vilken skulpterade en kvinnostaty som han förälskade sig i, sedan han lyckats förmå Afrodite att ge liv åt statyn.

Shaw vägrade ihärdigt att låta förvandla Pygmalion till My Fair Lady. Först efter Shaw död 1950 lyckades man utverka stärbhusets tillstånd att göra en musical av pjäsen. Den fick världspremiär 1956 och gjorde därefter sitt segertåg över världen. ***

Shaw var oerhört produktiv. Han började som kritiker och slog först långsamt igenom som dramatiker. Hans specialitet var de tillspetsade formuleringarna med paradoxen som huvudvapen. Ni vet dessa påståenden som innehåller en skenbar motsägelse. Många av hans paradoxer har blivit bevingade uttryck, som vi hör och lyser då och då. Här följer några:

# Vi lär av historien, att vi inte lär någonting av historien.

# Den gyllene regeln är att det inte finns några gyllene regler.

# Den som kan något gör det. Den som inte kan något undervisar.

# När en dumbom gör något han skäms för påstår han alltid att det är hans plikt.

# Den förnuftiga människan anpassar sig till världen; den oförnuftige envisas med att försöka anpassa världen efter sig själv. Därför beror alla framsteg på den oförnuftige.

# En engelsman tro att han är moralisk, när han endast är generad.

# Varje människa under trettio, som har kunskap om samhällsordningen och inte är revolutionär,är en mindervärdig varelse.

# Alla män över fyrtio är skurkar.

***

Själv uppnådde Shaw den aktningsvärda åldern av 94 år. I detta faktum ligger något litet av ödets ironi.


När geologer ser på Alnön

30 april, 2011

13 februari 1973

1800-talet framstår för de flesta av oss som en grå forntid. Enda gemensamma nämnaren med nutiden är väl skägget. Eljest är det inte så mycket som är sig likt.

För 450 år sedan tillkom Vasaloppet, om man får sätta sin tro till sägnerna om Gustav Vasa. Men det skall man nog akta sig för. Det mesta lär vara efterhandskonstruktioner. Hans främsta uppgift i Dalarna torde ha varit att som Sveriges förste PR-man lägga en god grund för landskapets turistnäring.

Om vi går ytterligare 500 år tillbaka i tiden hamnar vi bland vikingarna. Det var då Sverige och övriga Norden upplevde sitt första ekonomiska uppsving, tack vare den omfattande import till rena rama vrakpriserna som våra vikingar svarade för.

Ännu ett 500-årskliv tillbaka och vi befinner oss i folkvandringstiden med gravhögarna bl a i Högom som ett av minnesmärkena. Det var en av dessa hövdingegravar som på 1950-talet flyttades in i Sundsvalls Museum.

Och så ytterligare 500 år för oss tillbaka till tiden för Jesu födelse, som inte kan anges exakt på året. Almanackan var ju inte uppfunnen då.

*

För geologerna är allt detta jag räknat upp händelser som timat alldeles nyss. I deras ögon levde Moses, Aron, Noak och de andra gubbarna i går och inte för 6000 år sedan eller vad det kan vara.

Geologerna rör sig bara med miljontals år i sin tideräkning. Man tror inte det är sant när geologerna avslöjar, att Medelpads kustland fått sin prägel för mellan 1300 och 1800 miljoner år sedan. Observera: miljoner år!

Alla har vi hört talas om de intressanta bergarterna på Alnön, att de tillkom vid ett vulkanutbrott för mycket länge sedan. Och detta ”mycket länge sedan” är inte för 500 år sedan, inte 5.000 år sedan, inte 50.000 år sedan, inte 500.000 år sedan, inte heller 5 miljoner år sedan utan, hör och häpna, för 560 miljoner år sedan. Utskrivet i siffror blir det 560.000.000 år.

*

Men var är vulkankratern, då, frågar sig många som vandrar omkring i Rökland, Smedsgården eller Släda, ängsliga att ramla ner i den. Det finns ingen krater! Vid tiden för vulkanutbrottet var berggrunden täckt med ett minst två kilometer tjockt sedimentlager, som under årens tryck vittrat sönder och glidit långt ut i Bottenhavet. Men kvar är alltjämt de intressanta och fantasieggande bergarterna: alnöit, borengit, alvikit, sövit. baryt m fl. Ett eldorado för all världens geologer.

Det är alltid roligt att träffa geologer. Deras specialintresse har gett dem ett långtidsperspektiv som ger trygghet också åt deras vardagstillvaro.

– Geologi, det är stenkul, det, säger dom.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.