Archive for the 'Alnön' Category

När geologer ser på Alnön

30 april, 2011

13 februari 1973

1800-talet framstår för de flesta av oss som en grå forntid. Enda gemensamma nämnaren med nutiden är väl skägget. Eljest är det inte så mycket som är sig likt.

För 450 år sedan tillkom Vasaloppet, om man får sätta sin tro till sägnerna om Gustav Vasa. Men det skall man nog akta sig för. Det mesta lär vara efterhandskonstruktioner. Hans främsta uppgift i Dalarna torde ha varit att som Sveriges förste PR-man lägga en god grund för landskapets turistnäring.

Om vi går ytterligare 500 år tillbaka i tiden hamnar vi bland vikingarna. Det var då Sverige och övriga Norden upplevde sitt första ekonomiska uppsving, tack vare den omfattande import till rena rama vrakpriserna som våra vikingar svarade för.

Ännu ett 500-årskliv tillbaka och vi befinner oss i folkvandringstiden med gravhögarna bl a i Högom som ett av minnesmärkena. Det var en av dessa hövdingegravar som på 1950-talet flyttades in i Sundsvalls Museum.

Och så ytterligare 500 år för oss tillbaka till tiden för Jesu födelse, som inte kan anges exakt på året. Almanackan var ju inte uppfunnen då.

*

För geologerna är allt detta jag räknat upp händelser som timat alldeles nyss. I deras ögon levde Moses, Aron, Noak och de andra gubbarna i går och inte för 6000 år sedan eller vad det kan vara.

Geologerna rör sig bara med miljontals år i sin tideräkning. Man tror inte det är sant när geologerna avslöjar, att Medelpads kustland fått sin prägel för mellan 1300 och 1800 miljoner år sedan. Observera: miljoner år!

Alla har vi hört talas om de intressanta bergarterna på Alnön, att de tillkom vid ett vulkanutbrott för mycket länge sedan. Och detta ”mycket länge sedan” är inte för 500 år sedan, inte 5.000 år sedan, inte 50.000 år sedan, inte 500.000 år sedan, inte heller 5 miljoner år sedan utan, hör och häpna, för 560 miljoner år sedan. Utskrivet i siffror blir det 560.000.000 år.

*

Men var är vulkankratern, då, frågar sig många som vandrar omkring i Rökland, Smedsgården eller Släda, ängsliga att ramla ner i den. Det finns ingen krater! Vid tiden för vulkanutbrottet var berggrunden täckt med ett minst två kilometer tjockt sedimentlager, som under årens tryck vittrat sönder och glidit långt ut i Bottenhavet. Men kvar är alltjämt de intressanta och fantasieggande bergarterna: alnöit, borengit, alvikit, sövit. baryt m fl. Ett eldorado för all världens geologer.

Det är alltid roligt att träffa geologer. Deras specialintresse har gett dem ett långtidsperspektiv som ger trygghet också åt deras vardagstillvaro.

– Geologi, det är stenkul, det, säger dom.

Den lelle röa fyller 75 år

19 april, 2011

10 november 1977

Den lelle röa, göteborgarnas eget namn på GT eller Göteborgs-Tidningen (fp) som den hette förr, har fyllt 75 år och firade födelsedagen genom att ge ut första numret daterat den 3 november 1902 i förnyad upplaga, som spreds tillsammans med den ordinarie tidningen på 75-årsdagen.

*

Det är alltid mycket av intresse att läsa i en så gammal tidning. Lösnummerpriset var då 2 öre, nu 1:50. Annonspriset var då 4 öre per mm, nu 3:50, vilket säger lite om prisutvecklingen inom tidningsvärlden på 75 år.

*

Annonserna talar också sitt eget språk om den sociala situationen i landet 1902:

# Stadgad bättre flicka som ämnar genomgå sjukvårdskurs erbjuder sig att under november månad sköta någon sjuk mot fritt vivre och 1 1/2 timmes ledighet per dag.

# Ett barn som väntas i mitten av december önskas att som arf och eget få lämnas till en snygg och ordentlig familj (helst bättre) mot en summa på en gång.

# En familjeförsörjare, som drabbats av lungsot, vädjar till den bättre lottade allmänheten om lite hjälp för att få möjlighet att besöka ett sanatorium. Även den minsta hjälp mottages med största tacksamhet.

Det fanns även nyheter från våra trakter i GT:s första nummer.

# Länsstyrelsen i Härnösand framhåller hurusom skörden av säd och rotfrukter blifvit så svag och underhaltig i vissa delar af länet, att den är oanvändbar till utsäde nästa år och flerstädes jämväl oduglig till människoföda.

# Eldsvåda utbröt vid 11-tiden den 1 november vid Hofvids sågverk i Sundsvalls distrikt. Gnistor från en kolmila antände två arbetarebostäder, som nedbrunno.

# Ångaren Bravo som för en månad sedan under bogsering kantrade och sjönk vid Draghällans fyr har upptagits och länspumpats och införts till Ankarsviks kaj för reparation.

Ångaren Bravo

# Massutvandringen av sågverksarbetare till Amerika fortsätter. Många har redan vänt fosterlandet ryggen, andra är bereda att resa i höst och andra nästkommande vår. Utvandringslusten förorsakas enligt de resandes egna uppgifter av det osäkerhetstillstånd i ekonomiskt avseende som de norrländska sågverksarbetarna äro underkastade.

*

Det var som sagt inte så litet att läsa i detta fyrsidiga jubileumsblad som GT gett ut.

Den gamla aspen vid Smedsgården

29 mars, 2011

(Okänt datum). Aspen har en vidunderlig förmåga att breda ut sig. På ett område av säkert ett tunnland stod för bara några år sedan en fallfärdig jätteasp i ensamt majestät. Den var gråsprängd och väderbiten. På ålderns höst njöt den måhända av att ha klarat sig genom livet utan att sluta i en tändsticksfabrik eller i ett sulfatkok på Östrand.

Det påstås att en döende organism kan vara mäktig en oanad uthållighet och styrka.

Det påstås också att när en levande organism ser sig hotad tycks hela dess funktion vara inriktad på fortplantning. Så föreföll också vara fallet med denna gamla asp. Den hade varit ofruktsam i många herrans år och motstått alla inviter från yngre årgångar. Men nu tycktes den plötsligt ha upptäckt sin ensamhet och känt saknad efter egna avkommor. Det fanns ju inte en asp att tala med inom hörhåll, ingen att byta tankar och pollen med.

På aspars vis började den skjuta rotskott. Runt omkring det gamla trädet uppstod ett helt aspbestånd. Den gamla aspen är nu definitivt död men den har efterlämnat minst hundra avkommor, som står sörjande vid båren. Men det är uppenbart att den gamla aspens ande lever än, ty det prasslar och susar så förunderligt i dungen.

En botanist med djup kunskap i ämnet berättade att aspar har för vana att skjuta rotskott. Hugger man ned en kan man vara säker på att det kommer massor av ungasp istället. De är som hydran i sagan. Om man högg av ett av dess huvuden så sköt det ut tio nya. Den som inte vill ha den utvecklingen vid sin sommarstuga måste därför göra som experterna. De flår av barken runt stammen på våren. Innanför barken går näringen från bladen ner till roten. Om barken är borta får inte rötterna ner sin näring. Den dör därför under sommaren och har inte kraft att skjuta nya skott, då trädet fälls påföljande vinter.

Men hur kommer det sig att det alltid prasslar bland asparna? Är det sant att de har förmågan att prata med varandra? Nej, säger sakkunskapen. Det är bara folk som pratar. Den vetenskapliga förklaringen till prasslet är att aspens bladskaft är ovanligt långa och vridna ett kvarts varv. Detta gör dem mycket lättrörliga. Aspen behöver denna sinnrika anordning. Den har inte som andra träd förmågan att pressa överflödigt vatten ur sina blad. Därför dallrar bladen för att öka avdunstningen. Som när vi skakar en handduk för att få den torr fortare.

Allt har sin naturliga förklaring, säger de förnuftiga. Men jag envisas ändå att i hemlighet tro på asparnas odödliga själ och på deras förmåga till samspråk med varandra.

Midsommar i 30-talets Tranviken

22 mars, 2011

Från resegrammofonerna i Tranviken hördes Sven-Olof Sandbergs lena röst

24 juni 1977. Minns ni midsomrarna i Tranviken i början av 1930-talet? Det fanns ingen väg dit, bara en smal stig som inte ens dög att cykla på. Alla kom sjövägen. Antingen i motorbåt eller med de små vita ångbåtarna som gjorde regelbundna turer på helgerna. En lång nybyggd brygga att lägga till vid sköt ut från klipporna. Den var rankig och delvis lagd på tomma oljefat, som sviktade betänkligt då man gick i land bärande på tält, hoprullade filtar och matsäckskorgar.

Hundratals tält restes. Många hade inte ens tält utan bara presenningar, som kastades över en smäcker trädstam lagd mellan två granklykor. Alla hämtade granris ur storskogen, ett tjock lager som lades på botten i tältet, och på riset placerades filtar. Granriset spred en frisk doft i tältet, vilket utanpå pryddes med björkris som seden var på midsomrarna.

Detta var de år så campingen i vårt land fick sitt genombrott. Ordet camping var ännu inte uppfunnet men det kom samtidigt med idén att flickor och pojkar kunde resa ut och tälta tillsammans över en helg. Mammorna varnade för följderna men det har som bekant mammor gjort i alla tider, var flickorna än befunnit sig.

Resegrammofonen var också en nyhet som ersatte de mer stationära trattgrammofonerna. Den placerades ofta i tältöppningen och gick oavbrutet trots att den måste vevas upp för hand mellan varje skiva. Skivurvalet var starkt begränsat. Ofta medfördes bara ett par skivor. Sven-Olof Sandberg var populärast. Än i dag kan jag höra hans lena röst tona fram ”När lindarna blomma” skrällande och ”När bröllopsklockor ringa” ur resegrammofonens skrällande plåthölje.

Här och där uppenbarade sig fyllon i grupper med halvlitern uppstickande ur kavajfickan.

– Nu ska vi vara glada, sa de högljutt till varandra. Detta så typiskt svenska uttryck för vår nedärvda melankoliska belastning.

– Nu ska vi ha roligt, bedyrade de. Med denna formel ville de jaga det syren- och liljekonvaljdoftande midsommarvemodet på flykten.

***

Sakta började Tranviken att kommersialiseras. Området arrenderades, campingbiljetter började säljas, kiosker med läsk uppfördes, en dansbana byggdes där det kostade 25 öre att begå Styrmansvalsen eller någon modern foxtrot. Ordningsvakter anställdes vilka såg till att glädjen hölls på respektfullt avstånd. Sakta men säkert försvann den ursprungliga charmen och därmed också ungdomen. Kvar blev en rad förfallna ruckel, en trasig brygga, förstörd vegetation. Till dess Tranvikens nya epok uppstod i Fritidsnämndens regi.

Inspektorer

19 mars, 2011

14 juni 1979. På varje större sågverk fanns en inspektor. Det var en hög befattning. Han hade ansvaret för hela driften och hade till sin hjälp en sågställare, som var titeln på sågförmannen, samt en eller flera faktorer, vilka svarade för skötseln av brädgård och utskeppning.

Många av dem som nu håller på pch sysslar med sågverkshistoria säger inspektör, vilket är fel. Andra säger inspéktor, vilket är ännu galnare. Inspéktor är en person som har uppsikt över en skola eller annan institution. Nej, inspektor heter det med stark betoning på ”o”.

***

Inspektor Öman på Kubikenborg var kanske den mest kände av distriktets alla sågverksinspektorer. Han var ångermanlänning och häll livet igenom envist fast vid sin Grundsunda-dialekt. Han var därtill baptist och en Ordets förkunnare när tillfälle bjöds. Han hade en reslig gestalt, ett mäktigt huvud och en medfödd pondus, som fick självaste Enhöring att välja sina uttryck vid samvaron med inspektor Öman.

I skrivkonsten var han däremot mindre bevandrad. Under en av sina första dagar i Enhörnings tjänst, då han var anställd som sågställare vid Heffners, kom en av jobbarna in på Ömans lilla kontor och bad om en matlapp. Förskott i reda pengar utgick aldrig på den tiden. Det utfärdades istället små anvisningar som kunde lämnas som betalning i affären och som sedan drogs av vid avlöningstillfället. Öman hade aldrig tidigare formulerat en dylik matlapp och ville ogärna avslöja sin oförmåga inför den nödställde. Han tog därför ett block, vätte anilinpennan mot tungspetsen och präntade med stora präktiga bokstäver:

GE KARN MAT FÖR EN TIA. O ÖMAN.

***

Inspektor Backman på Eriksdal var också ett känt namn men allra mest känd var han för sin lea trut. Han anlitade vid ett tillfälle en gammal trotjänare för att reparera sitt uthusdass. Den gamle mannen la ned hela sin själ i arbetet på att åstadkomma ett snyggt och praktiskt säte. Efter väl förrättat värv blev dasset slutligen avsynat. Backman slog upp ett av locken och sa med sin lenaste men leaste stämma.

– Har Nilsson gjort det här efter eget huvud?

– Jaa, sa Nilsson, och väntade sig beröm.

– Det kan jag tro, svarade Backman. För efter mitt arsle är det förbanne mej inte gjort.

***

Jag tror att både Öman och Backman vänder sig i sina gravar då de hör sin titel inspektor uttalas inspéktor eller inspektör av nutidens okunniga människor.

Enhörning mer sevärd än Niagara

18 mars, 2011

Foto av patron Enhörning i familjen Åströms ägo, publicerat i tidningen Rötter.

29 maj 1979. Herrgårdarna där sågverkspatronerna residerade var praktfulla. De var som mindre slott omgivna av stora lummiga parker och trädgårdar. Trädgårdsmästare höll anläggningarna i fint skick. Det rådde tävlan herrgårdarna emellan att ha mångra främmande trädslag, unika buskar och perenner. Än i dag kan vi beskåda resterna av denna odlargärning på t ex Klampenborg, Hovid, Eriksdal, Nacka. Det mesta är skövlat av tidens tand, men med lite fantasi kan man föreställa sig hur det såg ut under glansdagarna för ett par tre generationer sedan.

I anslutning till herrgården fanns stall med förnäma hästar och eleganta vagnar, vintertid slädar, i vilka herrskapet lät sig skjutsas till stan eller på visiter till herrgårdar. Hästarna hölls i god trim, ekipagen var skinande blanka. Mestadels förekom skjuts efter parhästar men vid högtidligare tillfällen användes fyrspann eller sexspann som en livréklädd kusk framförde.

En valförsedd ladugård och ett stort jordbruk hörde till herrgårdsrekvisitan. Egen rättare svarade för att åkrar och boskap fick bästa skötsel. Han såg också till att herrgårdens kök fick de bästa råvaror. I herrgården fanns gott om tjänstefolk. Husa, köksa, kokerska, barnjungfru var eftersökta platser för verkets kvinnor. Lönen var däremot – usel.

Det festades flitigt på herrgårdarna. Även i det avseendet rådde det tävlan i att duka upp kulinariska överraskningar. Det kom inte sällan utländska gäster, travaruköpare från ibland mycket långväga håll. Det gällde att förpläga med besked. En väl genomförd representation var ofta nyckeln till mångåriga affärsförbindelser.

Enhörning på Kubikenborg var den som kunde arrangera de flottaste mottagningarna. Det var mestadels han som fick ställa upp som värd vid kungliga eller andra celebra besök. En engelsman uttalade sig så här älskvärt efter ett besök i Sundsvall vid sekelskiftet.

Uppe på kullarna bor träpatronerna i sina gentila träslott, ett släkte av förmögna och kraftfulla chefer för verk och fartyg, hårda i affärer, storartade i gästfrihet, överdådiga i mat och dryck, stora män av vikingastam. Sedan jag träffat Enhörning i Sundsvall finner jag mig gärna i att icke ha sett Niagara eller Mount Everest.

Vad besökarna förskonades från att se var medaljens mindre glänsande frånsida: Arbetarnas slit, de långa arbetsdagarna, säsongsarbetslösheten, trångboddheten, vägglössen, tuberkulosens härjningar.

Bonden inom oss

9 mars, 2011

21 mars 1975. I dag är det vårdagjämning. Dag och natt är lika långa. Sommarhalvåret har börjat och det är skönt. Snart börjar det att spira och gro i naturen.

Med sommarstuga följer ofta drömmar om åkerbruk och boskapsskötsel. Bonden inom oss tittar fram efter att ha varit undanträngd i några generationer,

***

För tio–femton år sedan tyckte vi att vi borde bekanta oss lite mer med lantlivet för att med större auktoritet kunna följa med i jordbruksdebatten. Att skaffa kor var inte att tänka på utan andra kunskaper om nötkreaturen än dem som skolan inpräntat om de fyra magarna: vommen, och, ja tre till. Grisuppfödning har sina bekymmer med hänsyn till de fläskberg som finns i landet. Får förde redan då tanken till centerpartiet och getter ger ju ingen avkastning om man bortser från en skvätt mjölk i veckan.

Vi gick in för höns. Fem till att börja med. Vi ordnade reden och en liten inhägnad åt dem. Det var en utomordentlig idé, tyckte vi. Redan första dagen nedkom ett ägg och sedan kom de som på löpande band. Vi uppfattade deras produktivitet som ett tecken på trivsel och tacksamhet. Vi planerade en utbyggnad av hönshuset och ett långtidsavtal med någon storgrossist för att trygga avsättningen. Men det visade sig att vi överskattat hönsens förmåga. Vi blev skam till sägandes tvungna att emellanåt själva köpa ägg.

***

I början av sommaren hade vi talat om att vi till hösten skulle slakta hönsen och frysa ned dem vi inte orkade äta upp. Ju närmare dagen D vi kom, desto outhärdligare tedde sig tanken på slakt. Vi hade ju blivit goda vänner med hönsen. De blev som barn i huset, gick in och ut i köket, åt ur vår hand och hade begåvats med namn, eftersom de lätt kunde skiljas åt på utseendet. Emma hette en minns jag. Att slakta dem var jämställt med barnamord.

Vi kom på en god idé. Vi gav bort alla fem till grannens. De hade alltid varit vänliga och hjälpsamma och gjort sig väl förtjänta av en liten gåva. Med vemod i hjärtat tog vi farväl av hönsen, plockade ned dem i en låda och bar bort dem till grannen.

***

Sedan dess har det varit motbjudande att äta höns. Inte ens broiler, som ändå smakar mera fisk än fågel, äter vi med aptit. Jag börjar hysa den största sympati för hinduerna som vägrar att slakta och äta upp sina kreatur utan låter dem sträva fritt på gator och torg. De dör hellre av svält än äter upp sina vänner.

Numera är det lättare att hålla bonden inom sig i schack.