Folkets park på 30-talet

21 mars, 2011

Operetter av bl a Offenbach spelades i Sundsvalls Folkets park på 1930-talet.

26 maj 1977. Vi satt en kväll och talade om 1930-talets Folkets park i Sundsvall och var överens om att vi aldrig senare upplevt en sådan stämning av förväntan och fest som inför operettkvällarna på den tiden. Det är minnet som så här efteråt strör ett rosenskimmer över både tiden och platsen.

Alla utom mycket ålderstigna eller gravt handikappade människor gick till fots till parken. Vi minns att vägen dit var sandig, dammet yrke kring de blanka, svarta chevreauskorna och de mörkblå cheviotsbyxorna. Ingen gick barhuvad på den tiden. Antingen keps eller hatt prydde våra kortklippta vattenkammade huvuden. Den första som uppträdde barhuvad var en man som jag kände som hette Werner. Han hade lagt sig till med vanan efter att ha bott i Paris några år. Han hade svart, tillbakastruket hår och väckte allmänt uppseende för att han vågade gå utan huvudbonad.

– Den mannen blir inte gammal. Innan hösten har han hjärnhinneinflammation, sa de gamla och förståndiga. Men han genomlevde och gick barhuvad ända till dess att snön kom.

Alla bar också sommaröverrock av den gamla, långa modellen. Om det var varmt bars den på armen på ett särskilt sätt som var modernt på den tiden. Den skulle hänga på armen så att rocken nästan släpade mot marken. Det ansågs fint, belevat och världsvant.

Långt innan man nådde parken hördes musik därifrån. Det var grammofon med högtalare som fanns på serveringen. Så raffinerad var man redan då, att om Glada Änkan skulle framföras på teatern den kvällen så spelades skivor ur just den operetten, så att publiken fick en försmak av den musikaliska ljuvligheten redan på väg till Folkets park.

Kanske vi minns fel men vi hade för oss att det spelades operett varje vecka och att samma föreställning framfördes ett par tre gånger med fullsatt hus varje gång. Det var mest de gamla välkända klassikerna av Lehar, Kalman, Offenbach som stod på repertoaren. Sällskapen var också på sitt sätt klassiska och välkända: Sigrid Trobäck, Gustaf Werner, Karl Kinch m.fl.

Och varför utövade operetterna en sådan lockelse på 1930-talet, frågade vi oss. Det spinner ju alla på ett högst banalt tema, de för in åskådarna i en förföriskt glittrande lögnvärld med idel baroner och grevinnor och inga verkliga människor. Handlingen är en enda röra av sentimentalitet och nattstånden humor.

Det var måhända en nödvändig motvikt mot vardagens grå tristess. Man uppfattade operetten som en saga för vuxna. Sången, musiken och dansen gav glädje i rikligt mått och tillfredsställde helt visst de små krav som ”verklighetssynens folk” ställde på god underhållning på 1930-talet.

Annonser

3 svar to “Folkets park på 30-talet”

  1. Eva S Says:

    Lustigt att läsa för jag har så starka minnen av våra familjebesök på Folkets Park på femtiotalet när vi såg fantastiska operetter tillsammans, vår lilla familj. Ökensången minns jag särskilt, den gjorde djupt intryck på mig – vad säger du, Peter?

  2. Peter Says:

    När vi var på väg från Folkets park efter att ha sett en föreställning var det trafikkaos. Vi som promenerade kom inte över vägen. Då klev morbror Nisse in i vägen och höjde sin hand så att alla gående kunde gå över. Det imponerade oerhört på mig, mer än själva operetten. Sedan har jag tänkt: konstigt at Nisse var med.

  3. Eva S Says:

    Ännu konstigare att han gjorde en sådan sak:) inte Nisselikt alls. Inte att gå på operett heller förstås.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: