Skyll inte på gulmåran

10 oktober 1979

Ingen växt har skaffat sig ett så brokigt rykte som gulmåran, den där mjukt yviga växten som blommar på sensommaren och skickar ut hela skyar av väldoft. Ni vet säkert hur den ser ut. Den växer på torra, solbelysta platser och bildar stora mjuka mattor i blomningstiden.

Tänk bara så många namn den fått under årens lopp: trätogräs, osämjeört, klammerris men mest är den sedan gammalt känd som Jungfru Maries sänghalm. Lill-Jesus lär ha lagts på gulmåra i krubban. Allt annat i växtväg hade hästar och åsnor ätit upp.

*

I en bok som nyss har kommit och som jag just läst, Örtabok av Sune och Stina Jonsson, kan man se att gulmåran länge ansetts väcka osämja, därav namnen trätogräs och osämjeört. Det berättas att man förr beströdde golven i gästabudssalarna med gulmåra för välluktens skull. Buketter fästes på väggarna och lades på kakelugnarna för att det skulle dofta gott i rummen. Så här skriver Linné om denna sed efter sin Ölandsresa:

”Galium luteum (gulmåra på latin förr, nu heter den Galium verum) var det brukligt att strö på golvet i gästebodslag men hade alltid den olägenheten med sig, att gästerna blev oense och kommo i slagsmål. Emellan denna orsaken och påföljden kan jag inte förklara mig som fysiker men som logiker fast slutsatsen skulle kunna bli ett kvarter lång: Galium strös aldrig på golvet utom vid gästabud. Aldrig något gästabud här utan rus. Aldrig rus utan kiv och buller. Alltså åstadkommer Galium kiv!”

Ungefär samma vådliga följder av gulmåran mötte Linné i skånska Höganäs. Vid liknande tillfällen och med gulmåran som orsak ”blev kvinnfolk tokiga och kärlekskranka”. Gulmåran kallades därför ”frillogräs”.

*

På vår sommarstugetomt växer det drivor av gulmåra. Vi tar aldrig in den, eftersom´m vi anser lukten vara för stark inne. Men vi kan naturligtvis inte undkomma den utomhus. Aldrig har vi märkt att väldoften orsakat osämja bland oss eller våra gäster eller någon tilltagande kättja bland kvinnfolken. I logikens namn måste vi ge Linné rätt. Man har på detta som på många andra områden här i livet förväxlat orsak och verkan. Vad som än strötts på golven vid forna tiders gästabud skulle det ha uppstått råkurr och erotisk upphetsning. Det berodde säkert inte på vad man inandades utan på vadman inmundigade. Därvidlag är skillnaden mot förr inte så stor som mången tror.

När geologer ser på Alnön

13 februari 1973

1800-talet framstår för de flesta av oss som en grå forntid. Enda gemensamma nämnaren med nutiden är väl skägget. Eljest är det inte så mycket som är sig likt.

För 450 år sedan tillkom Vasaloppet, om man får sätta sin tro till sägnerna om Gustav Vasa. Men det skall man nog akta sig för. Det mesta lär vara efterhandskonstruktioner. Hans främsta uppgift i Dalarna torde ha varit att som Sveriges förste PR-man lägga en god grund för landskapets turistnäring.

Om vi går ytterligare 500 år tillbaka i tiden hamnar vi bland vikingarna. Det var då Sverige och övriga Norden upplevde sitt första ekonomiska uppsving, tack vare den omfattande import till rena rama vrakpriserna som våra vikingar svarade för.

Ännu ett 500-årskliv tillbaka och vi befinner oss i folkvandringstiden med gravhögarna bl a i Högom som ett av minnesmärkena. Det var en av dessa hövdingegravar som på 1950-talet flyttades in i Sundsvalls Museum.

Och så ytterligare 500 år för oss tillbaka till tiden för Jesu födelse, som inte kan anges exakt på året. Almanackan var ju inte uppfunnen då.

*

För geologerna är allt detta jag räknat upp händelser som timat alldeles nyss. I deras ögon levde Moses, Aron, Noak och de andra gubbarna i går och inte för 6000 år sedan eller vad det kan vara.

Geologerna rör sig bara med miljontals år i sin tideräkning. Man tror inte det är sant när geologerna avslöjar, att Medelpads kustland fått sin prägel för mellan 1300 och 1800 miljoner år sedan. Observera: miljoner år!

Alla har vi hört talas om de intressanta bergarterna på Alnön, att de tillkom vid ett vulkanutbrott för mycket länge sedan. Och detta ”mycket länge sedan” är inte för 500 år sedan, inte 5.000 år sedan, inte 50.000 år sedan, inte 500.000 år sedan, inte heller 5 miljoner år sedan utan, hör och häpna, för 560 miljoner år sedan. Utskrivet i siffror blir det 560.000.000 år.

*

Men var är vulkankratern, då, frågar sig många som vandrar omkring i Rökland, Smedsgården eller Släda, ängsliga att ramla ner i den. Det finns ingen krater! Vid tiden för vulkanutbrottet var berggrunden täckt med ett minst två kilometer tjockt sedimentlager, som under årens tryck vittrat sönder och glidit långt ut i Bottenhavet. Men kvar är alltjämt de intressanta och fantasieggande bergarterna: alnöit, borengit, alvikit, sövit. baryt m fl. Ett eldorado för all världens geologer.

Det är alltid roligt att träffa geologer. Deras specialintresse har gett dem ett långtidsperspektiv som ger trygghet också åt deras vardagstillvaro.

– Geologi, det är stenkul, det, säger dom.

Tankar om ord

 

13 mars 1978. Ibland kan det slå oss hur underbart det är med ord. Att vi kan säga – eller skriva– ord. Och den som hör – eller ser – förstår genast våra tankar utan att vi behöver inveckla oss i omständliga förklaringar. Om vi ser eller hör ordet kanel, så känner vi doften och smaken av kanel.

Och inte nog med det: vårt minne träder också i funktion. Vi kan erinra oss gångna jular, för mången de enda tillfällen då kanel förekom i brödet eller gröten. För att nu ta bara ett exempel.

Vi har ord för nästan allt. Men ändå inte allt. Vi har ord för tingen omkring oss, för färger, egenskaper, dofter, smaker. Men för känslor och inre upplevelser har vi ord bara till en viss gräns. Sedan måste vi tillgripa bildspråk eller liknelser eller gå till den fria diktens värld, den som mera vädjar till hjärtat än till det logiska förnuftet, för att göra oss förstådda och för att själva förstp.

*

”Där språket upphör, börjar musiken skrev författaren och tonsättaren Hoffmann. Och med anspelning på just de orden diktade Rainer Maria Rilke:

Musik: statyers andedräkt.
Måhända: bildernas stillhet,
Du språk, där språk upphör.
Du tid, som lodrätt står
i riktning mot hjärnan
som förgås.

Att kalla musik ”statyers andedräkt” eller ”bildernas stillhet” är lika genialt som att kalla arkitekturen för ”frusen musik” som någon språkkonstnär utlät sig.

Skönheten måste uppenbarligen beskrivas med lånade begrepp. En tavla uttrycker sig själv, talar sitt eget konstspråk, men skall den beskrivas måste vi använda ord eller kanske musik.

*

Om vi ger oss in på de högre tingen, på livet och döden och den eventuella meningen med vår tillvaro, så är det svårt att undvara lån från tänkare som i förtätade meningar ger sin syn till känna.

Jag tänker återigen på Rilke, som skrev:

Död och födelse är endast ögon, som vi öppnar och stänger.

Eller på den sovjetryske skalden Vladimir Buritjs korta setens om livets korthet och förgänglighet:

Livet är en gnista slagen av den blindes käpp.

Och till sist den djupt allvarsamme humoristen Mark Rwains tänkvärda mening:

Låt oss sträva efter att leva så, att själva begravningsentreprenören sörjer, när vi dör.

Ursäktad björktjuv

4 juni 1977

I söndags stal jag två björkar. De var manshöga och hade långa, vittförgrenade rötter. Jag placerade dem där en stor fälld al stått. Det är rätta tiden att plantera björk när löven är små som musöron.

Det heter stjäla då man tar annans egendom och flyttar den hem till sig. Det är en ful handling och egentligen straffbar. Det gäller därför att på tjuvars sätt försöka finna en giltig förklaring eller åtminstone en förmildrande omständighet. Båda björkarna stod faktiskt illa till. De växte i närheten av granar och skulle ha blivit utätna bara efter några år. En björk måste växa fritt, så att den kan slå ut sitt grenverk i all sin yviga prakt. Eljest blir den lemlästad och ful och till skada för granen. Det var alltså inte stöld jag begick. Det var skogsvård. Sådan som i vanliga fall brukar betalas av skogsägaren. Men jag ska inte ha betalt för mitt ingripande. Skogsbolagen som rensar bort björk brukar låta ungträden ligga kvar i skogen. Inte jag. Jag tog rätt på dem. Det tycker jag är berömvärt. Och nu pryder de verkligen sin plats.

*

Träden är människans bästa vänner och de är livsviktiga. Tre träd räcker för att en människa skall få det syre hon behöver, har jag läst. Träden gör också tjänst som luftfilter genom att ta upp dammpartiklar och bakterier. I Paris har vetenskapsmännen räknat ut att det är ofantlig skillnad på bakteriemängden i ett varuhus på en boulevard och i en park. Ett hektar med vanlig björkskog binder 60 ton damm, som vi eljest skulle ha flygande omkring oss. Det bevisar trädens nytta.

I Danmark har man nu på allvar planer på att plantera träd i stor skala efter vägarna. De minskar föroreningarna och anses dessutom öka trafiksäkerheten. Då träden under färden fladdrar förbi saktar bilisten farten automatiskt. Träden ger också skugga i sommarhettan, orientering i dimman och tjänstgör dessutom som snöskärmar. Men det förutsätter förstås att de står lagom nära vägkanten.

*

Efter ett försommarregn är det en upplevelse att gå på lukttur i en björkskog och känna den underbara doften av nyutslagna löv. Det är också ljuvligt att leta upp ett poppelbestånd. De brukar ge sig till känna på långt håll tack vare den berusande doften. Just nu upplever de sin sexperiod. Hanhängena liknar långa larver och är beströdda med blommor. Honblommorna sitter i kortare hängen.

Det är skönt så här ås – också för näsan.

Fåglarnas läten och våra

Gulsparv, lätt att identifiera på sången

16 juni 1979. Fåglarnas läten vill vi gärna komplettera med texter, med egna mänskliga ord. Dels för att ge dem innehåll, dels för att göra dem lättare att komma ihåg och själva upprepa. Vi vill så gärna tro att fåglarna har ett eget språk, att de kan samtala med varandra genom sin sång. Men med mänskligt tal har lätena ingenting gemensamt. Det rör sig om ett begränsat signalspråk, som gör att fåglar av samma art kan hålla kontakt med varandra. Med det kan de locka, varna och skrämma. Fast visst låter det så här års som om de vore inbegripna i livlig konversation, att de samstämmigt vill uttrycka jubel över att ha nått bestämmelseorten efter sin långa flygning söderifrån och glädje över att de nu kan ägna sig åt sin livsuppgift, den att fortplanta sig och säkra släktetes framtid.

***

Enklast är att lära känna gulsparvens läte. Den kallas sjufågeln, därför att den dagen i ända sitter och räknar till sju och aldrig kommer längre. ”Ett-två-tre-fyr-fem-sex- sjuuuuu.” Det ingår alltid sju stavelser i dess entoniga melodi. I England påstår man att gulsparven klagar över mattillgången och säger: ”Little bit of bread and no cheese!” Det kan översättas: ”Lite bröd och ingen ost!”

Lövsångaren sjunger dagen i ända: ”Snälla lilla mamma får jag gå på bio?” Den ramsan upprepar han i ett utan att få svar på sin vädjan. Förmodligen bävar mamman för våldet i filmen.

Ringduvans mörka kuttrande tänker jag mig alltid riktat till kråkan som stal hennes två ägg. ”Du tog mina tu du, själv har du sju du.”

Roligast är talgoxen men sin korta glada trestaviga strof som man kan ge många olika betydelser. Locklätet tidigt på våren är trevligast att höra. Då ropar tolgoxen till makan: ”Flicka-lill, titta-ut, titta-ut!” och talgoxflickan svarar: ”Lille-pys, kom och kyss, kom och kyss.” Det är en älsklig liten fågel, trofast in i döden. Den sviker oss inte på vintern utan stannar trots mörker och kyla.

***

I det militära förekommer trumpetsignaler av olika slag: revelj på morgonen, tapto och tystnad på kvällen. Det är signaler för samling, för eld och för eld upphör osv. Matsignalen var alltid efterlängtad och i ord översattes den av oss okultiverade meniga: ”Kom får du kyssa köksföreståndarens piga!” Det hetta egentligen inte kyssa utan ett ord av mer långtgående erotisk innebörd som jag av hänsyn till arméns anseende inte vill sätta på pränt.

Naturvett

26 augusti 1977. Redan för 200 år sedan pågick diskussionen om äganderätt, nyttjanderätt och allemansrätt. Det var främst fransmannen Rousseau, som hävdade människans rätt till naturen.

– Naturen har skapat människan lycklig och god men samhället fördärvar henne och gör henne olycklig, summerade han.

Men Voltaire, en annan fritänkare, protesterade:

– Aldrig har så mycket snille lagts ned på att vilja gära oss till djur. Man får lust att gå på alla fyra när man läser ert arbete, skrev han till Rousseau.

***

Det var Rousseau som fällde det kända uttrycket:

– Den förste som inhägnade en jordbit och fann på att säga: ”Det här tillhör mig” blev den verklige grundaren av det borgerliga samhället.

Nu hotas inte bara jorden utan också skogen att inhägnas. På fullt allvar börjar allemansrätten att sättas i fråga. Till och med själva chefen för Naturvårdsverket talar med kluven tunga då allemansrätten kommer på tal. Allemansrätt, javisst, men det är markägaren som bestämmer. Unga gröna män funderar på fullt allvar om inte äganderätten kan markeras och understrykas genom avgifter av bärplockare, blomsamlare och skogsvandrare,

Ännu har väl inte staket börjat sättas upp kring skogarna men vägbommar dräller det av längs de enskilda skogsbilvägarna, till hinder för alla dem som billedes vill ge sig till naturen för att fiska, se på fåglar eller sträva. Att ta sig fram till fots miltals där det finns bilvägar ter sig opraktiskt och jag tvivlar verkligen på att vägen kan ta skada av att en eller annan personbil kör på den. De människor som ger sig ut på sådana nöjen brukar minsann inte skada och vandalisera.

***

En naturvän var för inte länge sedan ute på en sådan tur. Han hade bilen med och var borta några timmar. Då han återvände var en av bommarna låst. Han var instängd i skogen. Det var natt och långt hem. Vad han gjorde talar jag inte om – men det han gjorde var alldeles rätt.

När man här talas om sådana här intrång i allemansrätten har man verkligen lust att gå ned på alla fyra, skälla och läsa högt ur årets almanacka, det finns där ett litet stycke som handlar om ”naturvett” och som lyder:

”Av gammal hävd har i Sverige var och en rätt att uppehålla sig i naturen, på land eller sjö, om man inte stär markägarens hemfrid och arbetsro eller riskerar att skada mark eller annan egendom.”