Archive for the 'Mat' Category

Tiggeriet förr och nu

20 april, 2011

30 mars 1977. I en spalt om vad som hände för 50 år sedan läste jag häromdagen om det tilltagande tiggeriet i Sundsvall på 1920-talet. Det minns alla som levde då och som lever nu. Men de minns de också att det aldrig var ett pockande tiggeri. Mest var det yngre grabbar, ofta sjömän från främmande platser, som hövligt bad om en slant till mat eller kaffe. De flesta var arbetslösa och eftersom det då fanns vare sig arbetslöshetskassor eller sociala understöd för unga friska män, så återstod ibland som en sista utväg att vädja till människors godhet.

*

Tänk vilken förödmjukelse de fick utstå innan de blev vana. Särskilt från dem som menade att det fanns jobb för alla som ville ha arbete. Och vilken hård dom det var över det dåtida borgerligt styrda samhället, som inte kunde ordna arbete och inte heller andra försörjningsmöjligheter än över AK. Och AK betydde svältlöner för hårt och meningslöst arbete på avlägsna orter.

Det fanns också de som menade att om de gav en kille 25 öre så gick det till öl, brännvin och andra utsvävningar. Därför kom den ”ideella” föreningen Social Hjälp på den glänsande idén att tillhandahålla kuponger till ett pris av 2:10. Det var hälften om två mat- och fyra kaffekuponger. Dessa kunde användas som betalning på Sjömanshemmets matsalar, som låg där Sjöfartshotellet nu ligger. Kupongerna räckte alltså i bästa fall till sex tiggare som fick mat eller kaffe, men fick avstå från eventuella planer på spritorgier.

*

Förmöget folk som hade råd att resa kom på 1920- och 1930-talen hem och berättade at Mussolini hade avskaffat allt tiggeri i Italien. Där kunde man gå oantastad på Roms gator. Då visste inte då att Mussolini förbjudit tiggeri och internerat eller enrollerat till armén alla dem som trotsade förbudet.

*

Numera förekommer inte direkt tiggeri i Sverige. Det är inte längre nödvändigt. Det tiggeri som förekommer sker genom ombud utrustade med gott socialt anseende. De uppträder i den heliga välgörenhetens namn och samlar in stora summor för att sedan framträda som alla goda gåvors givare. Lyxmiddagar till förmån för sjuka och fattiga barn förekommer in i våra dagar.

Gudskelov inser nu de flesta att det är förnedrande både att ge och att tvingas ta emot allmosor. De flesta insår också att det är samhällets sak att i solidaritetens namn hjälpa dem som själva inte klarar sig här i livet.

På de gamla fikens tid

10 april, 2011

(Okänt datum.) Det visade sig att det var många som hade glada minnen från de gamla kaféerna i Sundsvall som jag skrev om härom dagen. Royal tycks ha varit det populäraste av alla, trots att det inte var stort. Men det var välskött och där rådde alltid en vänlig och varm atmosfär. Det var ett av de första kaféerna i stan som hade blommor på borden, ofta bara en tulpan, vilket minsann räckte som färgklick och som tecken på omtanke. Till trivseln bidrog också servitriserna som var bland de första som hade enhetlig klädsel i käckt snitt och smakfulla färger, vilket bröt mot de tidigare tråkiga uniformerna i svart och vitt.

Under några år hade Royal servering också en trappa upp men det slog inte så väl ut. I början var det emellertid livligt besökt.

***

Bland gästerna sågs ofta Axel Lundberg, den originelle fabrikören från Sidsjö, uppfinnaren av Metallfix, hårmedlet Antimåne och fönsterputsmedlet Klara skivan. Han hade just uppfunnit den flytande tvålen ”X och Y” och var på jakt efter en flicka som kunde vara behjälplig med marknadsföringen av denna nya tvål. Förutsättningen var vacker (oläsligt), god hållning och fotoutrustning.

I Hjördis Genberg från Sundsbruk, som serverade på Royals övre fann han den han sökte. Det stod inte på länge förrän hon var kontrakterad för en bussturné med ”X och Y” där hon gjorde fin reklam för varan. Hennes smultronhy var dock inte en följd av att hon använde ”X och Y”. Den hade hon begåvats med av en givmild natur. Turnén slutade på Meeths varuhus i Stockholm, där hon erbjöds att stanna och där hon strax blev stjärnmannekäng. Resten av hennes öde känner de flesta till. 1946 gifte hon sig med David Niven, välkänd för filmpublik världen över. Inte minst tack vare TV-filmen ”Svindlande affärer”, som gick för några år sedan.

***

Med ”X och Y” gick det däremot sämre. Flytande tvål i tub var ingen succé trots all raffig reklam. Men Axel Lundberg lät sig inte nedslås utan fortsatte sina egna svindlande affärer och är alltjämt still going strong, som man brukar säga om gamla krutgubbar. Fast han har lämnat våra trakter.

Detta var ett litet minne från Royals övre. Det såväl som Royal nedre gick samma dystra öde till mötes som de flesta av de gamla fiken från trettiotalet. Lowe Gustafsson i Bosvedjan ringde och berättade att han på sin tid räknat alla kaféer i Sundsvall från Blå Porten i Kumo till kafé Vesta, västpåstan. Han räknade till över 50 kaféer.

Det är roligt att denna typ av serveringsställe inte är helt försvunnen utan att det fortfarande finns några små fina fik kvar i Sundsvall.

Fet eller mager – det är frågan

28 mars, 2011

William Shakespeare, skrev om feta och magra

10 februari 1977. Har ni sett porträtt och fotografier på fint folk förr i tiden. Det behöver inte vara längre tillbaka än i början på detta århundrade. Så tjocka och välmående de såg ut! Utspända kinder, vittvälvt bröst och rund mage. Tydligen ville de se så ut. Det gav dem pondus, det höjde dem över de fattiga och magra. Välmåga och välstånd var eftersträvansvärda ideal. Det vittnade om ekonomiskt oberoende och stärkte givetvis krediten.

Karikatyrtecknarna överdrev oftast fetman i synnerhet om det gällde att avbilda någon motbjudande typ. Präster, grosshandlare och höga militärer blev kraftigt överdimensionerade. I samma mån vanställdes motsatta grupper med överdrift åt andra hållet. Luffare, torpare, politiska agitatorer framställdes som magra, missnöjda flytten. Detta mönster följde Albert Engström, Anders Forsberg och även O.A. Det finns många träffande exempel på detta.

Det är annorlunda nu. Vare sig präster, borgare eller höga militärer vinnlägger sig om att se välmående ut. Nu då alla har råd att äta sig mätta vill ingen vara fet. Övergöddhet betecknas närmast som sjuklig och läkarna varnar för hjärt- och kärlsjukdomar som särskilt angriper fetlagda människor. Många som trots ihärdiga försök inte kan hålla vikten nere skäms för sitt utseende trots att hela deras kroppskonstitution och ärftliga anlag kanske inte tillåter dem att vara magra. I deras fall skulle utseendet också förlora på om de på ett konstlat sätt förvandlade sig till bengetter.

***

Trots allt frosseri på mat och dryck i vårt överflödssamhälle så är bantningen, kalorijakten och motionerandet populärt. Reklamen står här faktiskt inte i konsumtionens tjänst. Dess idealbildande kvinno- och mansfigurer tyder inte på att de ätit för mycket utan snarare för litet. Resultatet har blivit denna överdrivna skräck för att se välmående ut. Många fylliga vill inte bada sommartid därför att de skäms för sina svällande former.

***

Om det är människans hull som påverkar hennes temperament eller tvärtom, därom tvistar de lärde. Redan Shakespeare lät Julius Caesar framföra följande bekanta ord:

Jag vill se feta människor omkring mig,
slätkammat folk, som sover gott om natten.
Den Cassius har en mager, hungrig uppsyn.
Han tänker mycket, sådant folk är farligt.

Det  omdömet om feta och magra och deras temperament håller nog än i dag.

Julbal

16 mars, 2011

29 december 1972. Vi ser med löje och medlidande tillbaka på forna tiders troskyldiga välgörenhetsbasarer till förmån för fattiga familjer eller nödlidande i Norrland eller andra så kallade behjärtansvärda ändamål. De kunde ha sitt berättigande ibland för att åstadkomma en lindring här och där men mest var det väl en aktivitet till glädje för arrangörerna själva. Välgörenhetsbasarerna är ingalunda döda. De förekommer traditionsenligt varje menlösa barns dag i form av Rädda barnens julbal på Knaust. Så ock i går.

***

Det är underbart att få göra en insats för Rädda barnen, tycker många. Inträdet kostar 28 kronor. Men för den slanten får man inte mycket mat. ätandet har väl sin naturliga begränsning också, så här strax ovanpå all julmat. Magen är visserligen elastisk men kan väl inte tänjas ut hur mycket som helst. Det vet man på Knaust.

Men vin, whisky och likörer slinker lätt ned genom strupen och då blir det minsann stora summor på notorna. Av vin och sprit blir man ju också så omåttligt snäll och välvillig. Vid blotta tanken på alla små fattiga och rädda barn runt om i världen är man beredd att spendera åtskilliga buteljer. Tänka sig, för bara vad en liten vinpava kostar kan en u-landsfamilj klara sig en hel vecka. Det är ju faktiskt riktigt roligt att få uppoffra sig så här för de nödlidande ungarna. Det blir som att göra dagens goda gärning, för att tala scoutspråk.

Julbalen infaller ju också så särdeles lämpligt. Just nu då de amerikanska bombplanen dånar fram över Hanoi och andra vietnamesiska städer och byar, vräker ner sin grymma last över befolkningen och barnen där eller lemlästas i tusentals. Eller just nu då en mängd föräldralösa barn i Nicaraguas huvudstad Managua inte har mat att äta, inte vatten att dricka, inte någon att ty sig till, sedan jordbävningen skakat sänder deras hem.

***

Ingen missunnar folk att dansa och roa sig. Det kan tvärtom vara högst välbehövligt efter en arbetsam och stressig förjul. Men att ordna krognöjen som hjälpmedel för olycksdrabbade barn det stämmer inte med modern människosyn. Det skär sig brutalt. Det är en utmaning och ett hån mot alla nödlidande och mot alla progressiva krafter i samhället.

Att äta och dricka och dansa ihop pengar till svältande, törstande, lemlästade barn, det vittnar lindrigt sagt om en häpnadsväckande tanklöshet.

Bonden inom oss

9 mars, 2011

21 mars 1975. I dag är det vårdagjämning. Dag och natt är lika långa. Sommarhalvåret har börjat och det är skönt. Snart börjar det att spira och gro i naturen.

Med sommarstuga följer ofta drömmar om åkerbruk och boskapsskötsel. Bonden inom oss tittar fram efter att ha varit undanträngd i några generationer,

***

För tio–femton år sedan tyckte vi att vi borde bekanta oss lite mer med lantlivet för att med större auktoritet kunna följa med i jordbruksdebatten. Att skaffa kor var inte att tänka på utan andra kunskaper om nötkreaturen än dem som skolan inpräntat om de fyra magarna: vommen, och, ja tre till. Grisuppfödning har sina bekymmer med hänsyn till de fläskberg som finns i landet. Får förde redan då tanken till centerpartiet och getter ger ju ingen avkastning om man bortser från en skvätt mjölk i veckan.

Vi gick in för höns. Fem till att börja med. Vi ordnade reden och en liten inhägnad åt dem. Det var en utomordentlig idé, tyckte vi. Redan första dagen nedkom ett ägg och sedan kom de som på löpande band. Vi uppfattade deras produktivitet som ett tecken på trivsel och tacksamhet. Vi planerade en utbyggnad av hönshuset och ett långtidsavtal med någon storgrossist för att trygga avsättningen. Men det visade sig att vi överskattat hönsens förmåga. Vi blev skam till sägandes tvungna att emellanåt själva köpa ägg.

***

I början av sommaren hade vi talat om att vi till hösten skulle slakta hönsen och frysa ned dem vi inte orkade äta upp. Ju närmare dagen D vi kom, desto outhärdligare tedde sig tanken på slakt. Vi hade ju blivit goda vänner med hönsen. De blev som barn i huset, gick in och ut i köket, åt ur vår hand och hade begåvats med namn, eftersom de lätt kunde skiljas åt på utseendet. Emma hette en minns jag. Att slakta dem var jämställt med barnamord.

Vi kom på en god idé. Vi gav bort alla fem till grannens. De hade alltid varit vänliga och hjälpsamma och gjort sig väl förtjänta av en liten gåva. Med vemod i hjärtat tog vi farväl av hönsen, plockade ned dem i en låda och bar bort dem till grannen.

***

Sedan dess har det varit motbjudande att äta höns. Inte ens broiler, som ändå smakar mera fisk än fågel, äter vi med aptit. Jag börjar hysa den största sympati för hinduerna som vägrar att slakta och äta upp sina kreatur utan låter dem sträva fritt på gator och torg. De dör hellre av svält än äter upp sina vänner.

Numera är det lättare att hålla bonden inom sig i schack.