Skyll inte på gulmåran

10 oktober 1979

Ingen växt har skaffat sig ett så brokigt rykte som gulmåran, den där mjukt yviga växten som blommar på sensommaren och skickar ut hela skyar av väldoft. Ni vet säkert hur den ser ut. Den växer på torra, solbelysta platser och bildar stora mjuka mattor i blomningstiden.

Tänk bara så många namn den fått under årens lopp: trätogräs, osämjeört, klammerris men mest är den sedan gammalt känd som Jungfru Maries sänghalm. Lill-Jesus lär ha lagts på gulmåra i krubban. Allt annat i växtväg hade hästar och åsnor ätit upp.

*

I en bok som nyss har kommit och som jag just läst, Örtabok av Sune och Stina Jonsson, kan man se att gulmåran länge ansetts väcka osämja, därav namnen trätogräs och osämjeört. Det berättas att man förr beströdde golven i gästabudssalarna med gulmåra för välluktens skull. Buketter fästes på väggarna och lades på kakelugnarna för att det skulle dofta gott i rummen. Så här skriver Linné om denna sed efter sin Ölandsresa:

”Galium luteum (gulmåra på latin förr, nu heter den Galium verum) var det brukligt att strö på golvet i gästebodslag men hade alltid den olägenheten med sig, att gästerna blev oense och kommo i slagsmål. Emellan denna orsaken och påföljden kan jag inte förklara mig som fysiker men som logiker fast slutsatsen skulle kunna bli ett kvarter lång: Galium strös aldrig på golvet utom vid gästabud. Aldrig något gästabud här utan rus. Aldrig rus utan kiv och buller. Alltså åstadkommer Galium kiv!”

Ungefär samma vådliga följder av gulmåran mötte Linné i skånska Höganäs. Vid liknande tillfällen och med gulmåran som orsak ”blev kvinnfolk tokiga och kärlekskranka”. Gulmåran kallades därför ”frillogräs”.

*

På vår sommarstugetomt växer det drivor av gulmåra. Vi tar aldrig in den, eftersom´m vi anser lukten vara för stark inne. Men vi kan naturligtvis inte undkomma den utomhus. Aldrig har vi märkt att väldoften orsakat osämja bland oss eller våra gäster eller någon tilltagande kättja bland kvinnfolken. I logikens namn måste vi ge Linné rätt. Man har på detta som på många andra områden här i livet förväxlat orsak och verkan. Vad som än strötts på golven vid forna tiders gästabud skulle det ha uppstått råkurr och erotisk upphetsning. Det berodde säkert inte på vad man inandades utan på vadman inmundigade. Därvidlag är skillnaden mot förr inte så stor som mången tror.

Tankar om ord

 

13 mars 1978. Ibland kan det slå oss hur underbart det är med ord. Att vi kan säga – eller skriva– ord. Och den som hör – eller ser – förstår genast våra tankar utan att vi behöver inveckla oss i omständliga förklaringar. Om vi ser eller hör ordet kanel, så känner vi doften och smaken av kanel.

Och inte nog med det: vårt minne träder också i funktion. Vi kan erinra oss gångna jular, för mången de enda tillfällen då kanel förekom i brödet eller gröten. För att nu ta bara ett exempel.

Vi har ord för nästan allt. Men ändå inte allt. Vi har ord för tingen omkring oss, för färger, egenskaper, dofter, smaker. Men för känslor och inre upplevelser har vi ord bara till en viss gräns. Sedan måste vi tillgripa bildspråk eller liknelser eller gå till den fria diktens värld, den som mera vädjar till hjärtat än till det logiska förnuftet, för att göra oss förstådda och för att själva förstp.

*

”Där språket upphör, börjar musiken skrev författaren och tonsättaren Hoffmann. Och med anspelning på just de orden diktade Rainer Maria Rilke:

Musik: statyers andedräkt.
Måhända: bildernas stillhet,
Du språk, där språk upphör.
Du tid, som lodrätt står
i riktning mot hjärnan
som förgås.

Att kalla musik ”statyers andedräkt” eller ”bildernas stillhet” är lika genialt som att kalla arkitekturen för ”frusen musik” som någon språkkonstnär utlät sig.

Skönheten måste uppenbarligen beskrivas med lånade begrepp. En tavla uttrycker sig själv, talar sitt eget konstspråk, men skall den beskrivas måste vi använda ord eller kanske musik.

*

Om vi ger oss in på de högre tingen, på livet och döden och den eventuella meningen med vår tillvaro, så är det svårt att undvara lån från tänkare som i förtätade meningar ger sin syn till känna.

Jag tänker återigen på Rilke, som skrev:

Död och födelse är endast ögon, som vi öppnar och stänger.

Eller på den sovjetryske skalden Vladimir Buritjs korta setens om livets korthet och förgänglighet:

Livet är en gnista slagen av den blindes käpp.

Och till sist den djupt allvarsamme humoristen Mark Rwains tänkvärda mening:

Låt oss sträva efter att leva så, att själva begravningsentreprenören sörjer, när vi dör.

Ursäktad björktjuv

4 juni 1977

I söndags stal jag två björkar. De var manshöga och hade långa, vittförgrenade rötter. Jag placerade dem där en stor fälld al stått. Det är rätta tiden att plantera björk när löven är små som musöron.

Det heter stjäla då man tar annans egendom och flyttar den hem till sig. Det är en ful handling och egentligen straffbar. Det gäller därför att på tjuvars sätt försöka finna en giltig förklaring eller åtminstone en förmildrande omständighet. Båda björkarna stod faktiskt illa till. De växte i närheten av granar och skulle ha blivit utätna bara efter några år. En björk måste växa fritt, så att den kan slå ut sitt grenverk i all sin yviga prakt. Eljest blir den lemlästad och ful och till skada för granen. Det var alltså inte stöld jag begick. Det var skogsvård. Sådan som i vanliga fall brukar betalas av skogsägaren. Men jag ska inte ha betalt för mitt ingripande. Skogsbolagen som rensar bort björk brukar låta ungträden ligga kvar i skogen. Inte jag. Jag tog rätt på dem. Det tycker jag är berömvärt. Och nu pryder de verkligen sin plats.

*

Träden är människans bästa vänner och de är livsviktiga. Tre träd räcker för att en människa skall få det syre hon behöver, har jag läst. Träden gör också tjänst som luftfilter genom att ta upp dammpartiklar och bakterier. I Paris har vetenskapsmännen räknat ut att det är ofantlig skillnad på bakteriemängden i ett varuhus på en boulevard och i en park. Ett hektar med vanlig björkskog binder 60 ton damm, som vi eljest skulle ha flygande omkring oss. Det bevisar trädens nytta.

I Danmark har man nu på allvar planer på att plantera träd i stor skala efter vägarna. De minskar föroreningarna och anses dessutom öka trafiksäkerheten. Då träden under färden fladdrar förbi saktar bilisten farten automatiskt. Träden ger också skugga i sommarhettan, orientering i dimman och tjänstgör dessutom som snöskärmar. Men det förutsätter förstås att de står lagom nära vägkanten.

*

Efter ett försommarregn är det en upplevelse att gå på lukttur i en björkskog och känna den underbara doften av nyutslagna löv. Det är också ljuvligt att leta upp ett poppelbestånd. De brukar ge sig till känna på långt håll tack vare den berusande doften. Just nu upplever de sin sexperiod. Hanhängena liknar långa larver och är beströdda med blommor. Honblommorna sitter i kortare hängen.

Det är skönt så här ås – också för näsan.

Den gamla aspen vid Smedsgården

(Okänt datum). Aspen har en vidunderlig förmåga att breda ut sig. På ett område av säkert ett tunnland stod för bara några år sedan en fallfärdig jätteasp i ensamt majestät. Den var gråsprängd och väderbiten. På ålderns höst njöt den måhända av att ha klarat sig genom livet utan att sluta i en tändsticksfabrik eller i ett sulfatkok på Östrand.

Det påstås att en döende organism kan vara mäktig en oanad uthållighet och styrka.

Det påstås också att när en levande organism ser sig hotad tycks hela dess funktion vara inriktad på fortplantning. Så föreföll också vara fallet med denna gamla asp. Den hade varit ofruktsam i många herrans år och motstått alla inviter från yngre årgångar. Men nu tycktes den plötsligt ha upptäckt sin ensamhet och känt saknad efter egna avkommor. Det fanns ju inte en asp att tala med inom hörhåll, ingen att byta tankar och pollen med.

På aspars vis började den skjuta rotskott. Runt omkring det gamla trädet uppstod ett helt aspbestånd. Den gamla aspen är nu definitivt död men den har efterlämnat minst hundra avkommor, som står sörjande vid båren. Men det är uppenbart att den gamla aspens ande lever än, ty det prasslar och susar så förunderligt i dungen.

En botanist med djup kunskap i ämnet berättade att aspar har för vana att skjuta rotskott. Hugger man ned en kan man vara säker på att det kommer massor av ungasp istället. De är som hydran i sagan. Om man högg av ett av dess huvuden så sköt det ut tio nya. Den som inte vill ha den utvecklingen vid sin sommarstuga måste därför göra som experterna. De flår av barken runt stammen på våren. Innanför barken går näringen från bladen ner till roten. Om barken är borta får inte rötterna ner sin näring. Den dör därför under sommaren och har inte kraft att skjuta nya skott, då trädet fälls påföljande vinter.

Men hur kommer det sig att det alltid prasslar bland asparna? Är det sant att de har förmågan att prata med varandra? Nej, säger sakkunskapen. Det är bara folk som pratar. Den vetenskapliga förklaringen till prasslet är att aspens bladskaft är ovanligt långa och vridna ett kvarts varv. Detta gör dem mycket lättrörliga. Aspen behöver denna sinnrika anordning. Den har inte som andra träd förmågan att pressa överflödigt vatten ur sina blad. Därför dallrar bladen för att öka avdunstningen. Som när vi skakar en handduk för att få den torr fortare.

Allt har sin naturliga förklaring, säger de förnuftiga. Men jag envisas ändå att i hemlighet tro på asparnas odödliga själ och på deras förmåga till samspråk med varandra.

Midsommar i 30-talets Tranviken

Från resegrammofonerna i Tranviken hördes Sven-Olof Sandbergs lena röst

24 juni 1977. Minns ni midsomrarna i Tranviken i början av 1930-talet? Det fanns ingen väg dit, bara en smal stig som inte ens dög att cykla på. Alla kom sjövägen. Antingen i motorbåt eller med de små vita ångbåtarna som gjorde regelbundna turer på helgerna. En lång nybyggd brygga att lägga till vid sköt ut från klipporna. Den var rankig och delvis lagd på tomma oljefat, som sviktade betänkligt då man gick i land bärande på tält, hoprullade filtar och matsäckskorgar.

Hundratals tält restes. Många hade inte ens tält utan bara presenningar, som kastades över en smäcker trädstam lagd mellan två granklykor. Alla hämtade granris ur storskogen, ett tjock lager som lades på botten i tältet, och på riset placerades filtar. Granriset spred en frisk doft i tältet, vilket utanpå pryddes med björkris som seden var på midsomrarna.

Detta var de år så campingen i vårt land fick sitt genombrott. Ordet camping var ännu inte uppfunnet men det kom samtidigt med idén att flickor och pojkar kunde resa ut och tälta tillsammans över en helg. Mammorna varnade för följderna men det har som bekant mammor gjort i alla tider, var flickorna än befunnit sig.

Resegrammofonen var också en nyhet som ersatte de mer stationära trattgrammofonerna. Den placerades ofta i tältöppningen och gick oavbrutet trots att den måste vevas upp för hand mellan varje skiva. Skivurvalet var starkt begränsat. Ofta medfördes bara ett par skivor. Sven-Olof Sandberg var populärast. Än i dag kan jag höra hans lena röst tona fram ”När lindarna blomma” skrällande och ”När bröllopsklockor ringa” ur resegrammofonens skrällande plåthölje.

Här och där uppenbarade sig fyllon i grupper med halvlitern uppstickande ur kavajfickan.

– Nu ska vi vara glada, sa de högljutt till varandra. Detta så typiskt svenska uttryck för vår nedärvda melankoliska belastning.

– Nu ska vi ha roligt, bedyrade de. Med denna formel ville de jaga det syren- och liljekonvaljdoftande midsommarvemodet på flykten.

***

Sakta började Tranviken att kommersialiseras. Området arrenderades, campingbiljetter började säljas, kiosker med läsk uppfördes, en dansbana byggdes där det kostade 25 öre att begå Styrmansvalsen eller någon modern foxtrot. Ordningsvakter anställdes vilka såg till att glädjen hölls på respektfullt avstånd. Sakta men säkert försvann den ursprungliga charmen och därmed också ungdomen. Kvar blev en rad förfallna ruckel, en trasig brygga, förstörd vegetation. Till dess Tranvikens nya epok uppstod i Fritidsnämndens regi.

Vår vän björken

4 juni 1977. I söndags stal jag två björkar. De var manshöga och hade långa, vittförgrenade rötter. Jag placerade dem där en stor fälld al stått. Det är rätta tiden att plantera björk när löven är stora som musöron. Den heter stjäla när man tar annans egendom och flyttar den hem till sig. Det är en ful handling och egentligen straffbar. Det gäller därför att på tjuvars vis försöka finna en giltig förklaring eller åtminstone en förmildrande omständighet.

Båda björkarna stod faktiskt illa till. De växte i närheten av granar och skulle ha blivit utätna bara efter några år. En björk måste växa fritt, så att den kan slå ut sitt grenverk i all sin yviga prakt. Eljest blir den lemlästad och ful och till skada också för granen. Det var alltså inte stöld jag begick. Det var skogsvård. Sådana som i vanliga fall brukar betalas av skogsägaren. Men jag ska inte ta betalt för mitt ingripande. Skogsbolagen som rensar bort träd brukar låta ungträden ligga kvar i skogen. Inte jag. Jag tog rätt på dem. Det tycker jag är berömvärt. Och nu pryder de verkligen sin plats.

***

Träden är människans bästa vänner och de är livsviktiga. Tre träd räcker för att en människa ska få det syre hon behöver, har jag läst. Träden gör också en tjänst som luftfilter genom att ta upp dammpartiklar och bakterier. I Paris har vetenskapsmännen räknat ut att det är ofantliga skillnader på bakteriemängden i ett varuhus, på en boulevard och i en park. Ett hektar med vanlig björkskog binder 60 ton damm, som vi eljest skulle ha flygande omkring oss. Det bevisar trädens nytta.

I Danmark har man nu allvarliga planer på att plantera träd i stor skala efter vägarna. De minskar föroreningarna och anses dessutom öka trafiksäkerheten. Då träden under färden fladdrar förbi saktar bilisten farten automatiskt. Träden ger också skugga i sommarhettan, orientering i dimman och tjänstgör dessutom som snöskärmar. Men det förutsätter förstås att de står lagom nära vägkanten.

***

Efter ett försommarregn är det en upplevelse att gå på lukttur i en björkskog och känna den underbara doften av nyutslagna löv. Det är också ljuvligt att leta upp ett poppelbestånd. De brukar ge sig till känna på långt håll tack vare den berusande doften. Ju nu upplever de sin sexperiod, Hanhängerna liknar långa larver och är beströdda med blommor. Honblommorna sitter i kortare hängen. Det är skönt så här års – också för näsan.

Maskrosen är skön

31 maj 1972. Vi fortsätter vår lilla serie om föraktade, förtalade och förtrampade växter, där maskrosen intar en av de mest framträdande platserna. Den om någon har blivit ett offer för ordets makt över tanken. Blotta namnet maskros är frånstötande och har säkert bidragit till den allmänt utbredda motviljan mot denna vackra och sällsamma växt. Man kan roa sig en stund med att fundera hur vår inställning till maskrosen varit om den istället hetat ”kärleksrosen, ”ljusblomma” eller något annat positivt. Just detta med mask ros har framkallat många obehagliga förnimmelser.

När våren kulminerar, då blommar maskrosen, vårens vackraste blomster antingen den tronar i ensamt majestät eller i överflödande mångfald på åkrar och ängar. Betraktar man maskrosen närmare, luktar på den och känner den svagt honungsaktiga doften, då lär man sig älska den.

Barnen uppskattar maskrosstänglarna, De kan användas till mycket. Man kan blåsa trumpet i dem om man bara klämmer ihop ena änden till ett munstycke. Man kan blåsa såpbubblor med dem. De klyver man framänden lätt så att bubblan kan utvidga sig och brista.

***

Maskrosen är en jätteproducent av pollen och nektar och har därför stor betydelse för bin och humlor. Den blommar alldeles lagom i luckan mellan vårens första blomster och fruktträdens blomning. Det råder ett gott och intimt samspel mellan dessa insekter och maskrosorna. Insekterna svarar för blommans pollinering och fortbestånd och får i belöning pollen och nektar för sitt eget livs uppehälle. Ett av naturens växelspel som man alltid är lika förundrad över.

Maskrosen heter på latin ömsom Taraxacum vulgare och ömsom Taraxacum officinale, det senare namnet avslöjar att det är en medicinalväxt. Pålroten, som borrar sig djupt ner i marken, innehåller bitterämnen som förr utnyttjades vid dålig matsmältning. En dekokt på bladen dracks i urindrivande syfte. Bladen används än i dag som sallad. I Grekland kokas stänglarna och äts ungefär som makaroner. Mycket välsmakande säger de som provat anrättningen. Av blommorna kan man bereda ett gott vin. Det går åt tre kilo maskrosblommor till tio liter vin men det sägs att ett kilo maskrosblommor är en otrolig kvantitet att plocka. Man kan få vitvin eller starkvin beroende på hur mycket socker man tillsätter.

Genom att maskrosen är så vildväxande och vanlig har vi blivit hemmablinda för dess skönhet. Om den varit sällsynt hade vi underligt nog uppskattat den mera. Tvärtom försöker man nu utrota den så gott man kan. Men den har en otrolig förökningsförmåga tack vare  de långskaftade hårpenslar, ”kavaljersparasoller”, som de använder i fortplantningens tjänst. Att utrota maskros är som att försöka utrota synden. Ett hopplöst företag.

Blomsterhistorier

20 juli 1978. Nästan alla blomster finns det något att berätta om, något som är unikt för just den arten, den kan vara hur anspråkslös som helst.

Tag violen till exempel, denna blyghetens och ödmjukhetens symbol. Jungfru Maria avbildades ofta med en viol i handen av de medeltida mästarna. De ville därmed betona hennes oskuldsfullhet.

Om man är i Paris den 5 maj, Napoleons födelsedag, kan man få se violbuketter på hans kista i Invaliddomen. Violen var hans älsklingsblomma. När han fördes till Elba förklarade han för sina vänner att han skulle ”återvända till violerna”.  Det gjorde han också. Violerna blommade i Waterloo, där Napoleon besegrades av Wellington och Blücher den 18 juni 1815. Efter den dagen var det vanskligt att bära violer i Frankrike. Det var ett sympatibevis för Napoleon.

***

Kring nejlikan har det också spunnits många legender. Det flesta känner till äventyrsromanen ”Den röda nejlikan” skriven av den ungerska baronessan Emmuska Orczy. Den handlar om våghalsen som gång på gång räddade dödsdömda franska ”ädlingar” undan giljotinen. Han var fruktad och hatad av revolutionsmännen i Frankrike. Den röda nejlikan är numera en av de klassiska äventyrsfilmerna. Nejlikan användes också i ett sista försök att rädda Marie Antoinette från giljotinen. En rojalist kastade in blomman i Maries cell i Conciergeriet i Paris. I nejlikan fann hon ett meddelande om att vakten var mutad. Med en nålspets punkterade hon ett svar på en papperslapp men vakten vågade inte spela sin roll till slutet. Han varskodde sin överordnade och Marie Antoinette undgick inte sitt öde. Hon avrättades 1793. Hennes nålspetslapp lär finnas kvar på Nationalarkivet i Paris,

***

Nu blommar också kungsljuset, både det ljusa och det mörka. Den ståtliga blomman för alltid tanken till Erik Axel Karlfeldt. Kungsljuset var hans älsklingsblomma. Den ingick i hans exlibris (bokägarmärke) tillsammans med den latinska devisen ”Qvia nominor vir” (det betyder ”emedan jag kallar mig man”). Varhelst kungsljus växte upp fick de på Karlfeldts uttryckliga önskan stå kvar. Denna önskan respekteras än i dag, nära 50 år efter hans död. Jag såg Karlfeldts stora, välskötta gård Sångs i Sjugare nere i Dalarna, härom året och fann att kungsljusen självsår sig villigt där precis som på Alnö. De blommar nu i höga stolta spiror. Det är alltid en skönhetsupplevelse av stora mått att lägga en av spirans hundratals blommor under lupp och se detaljerna.