Lär dej le

3 april, 2011

6 juni 1977. Det påstås att människan är den enda varelse som fått förmågan att le.

”Du ler, du ensam ler, min vän, uti naturens vida rike”, skaldar Kellgren i Mina löjen.

Leendet förskönar. Det är kanske i medvetande därom som kvinnor så gärna ler.

I serviceyrken får man lära sig på kurser att le. En leende expedit säljer mer än en allvarlig, har man upptäckt. Det är därför lönsamt att le. Det gagnar omsättningen. Och det är därför värt en kurs. Men män har inte så lätt att lära sig le. De sitter fast i sina mansroller som kräver ett bistert, bestämt, nästan lite skräckinjagande utseende. Det kan vara farligt för en man att le och se vänlig ut. Han blir lätt utnyttjad.

– Den där killen ser snäll ut, han vill nog långa mig hundra kronor, tänker de fulingar som går omkring och smider låneplaner.

***

Det påstås att det skall finnas ett fysiologiskt samband mellan skrattmusklerna och gladlyntheten. Alla vet att om man känner sig glad så inverkar det genast på munnens muskulatur, mungiporna pekar uppåt, tänderna blottas, det uppstår små sympatiska rynkor. Men det är också tvärtom, det är det intressanta. Den som känner sig ledsen kan gå bakvägen, så att säga, anlägga ett glättigt utseende. Och se – då inträffar det märkliga att ledsenheten ersätts av glädje. Jag har själv prövat detta trick men med mindre gott resultat. Jag har bara mötts med förvåning av omgivningen som är ovan att se mig le. Det ser ut som om de tror att jag druckit något starkt.

***

Det finns ett uttryck som heter ”Le mot hela världen och hela världen ler mot dig!” Le mot biträdet i affären och du blir trevligt och glatt bemött. Le då du sammanträffar med taxeringsnämndens ordförande för att dryfta dina avdrag. Du kommer att få hjälp med avdrag som du inte känt till. Om du bara ler.

***

Jag gav en god vän rådet att le en gång han skulle gå till polisen för att närmare förklara en trafikförseelse. Dagen efter träffade jag honom och frågade hur det gick.

– Åt helvete, svarade han.

– Log du då? frågade jag.

– Javisst, svarade han.

– Visa mig hur du log, bad jag honom.

Han drog upp mungiporna mot öronen och kisade med ögonen så att ansiktet blev skrynkligt som ett jätterussin.

– Det där är inte ett leende, det är en grimas, sa jag.

– Visa mig då hur du skulle ha gjort, sa han.

Jag iklädde mig ett milt, förföriskt leende, men möttes av ett våldsamt gapskratt.

– Vad skrattar du åt? frågade jag bestört.

– Med det där utseendet hade jag oförskyllt åkt på en månad för rattfylla också, svarade mannen, som inte längre är min vän.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: