Åldringar förr och nu

Bilden av Gustav Möller på väggen på ålderdomshemmet ”var mer än en bild, det var en sinnebild”.

26 november 1976. Vi har ett dåligt påbrå här i kalla norden när det gäller åldringsvården. Våra barbariska förfäder i hedenhös ordnade ofta själva sitt utträde ur gemenskapen genom att störta sig utför en ättestupa. Ibland fick de hjälp i själva språnget av omtänksamma söner och döttrar.

Med bondesamhället humaniserades åldringsvården på så sätt att de gamla sattes på undantag sedan de avstått från sin egendom till arvtagarna. Köpeskillingen erlades i form av födoråd, som innebar att de gamla garanterades mat och logi till döddagar. Matmängden avvägdes så att de gamla inte skulle dö svältdöden omedelbart men inte heller bli alltför långlivade.

Dan Andersson ger i sin dikt ”En gamling” en bra beskrivning av hur livet för en utsliten åldring kunde gestalta sig. Ni minns kanske den rörande dikten om hur den ålderstigne födorådstagaren en dag blir skjutsade till fattighuset av sin ”hårde, sin ende son”, hur han reflekterade när han väl installerats på ort och ställde:

Vi stannade här. Jag är gammal,
jag orkar ej tala mer,
jag är liknöjd hur dagarna vandra,
och hur solen går upp och ner.
Men gott är vid fattighusborden
få ha som orubblig tröst:
här är närmare djupa jorden
och den fattiga skördens höst.

Till skillnad från många av de folk som vi envisas att kalla primitiva är vi fortfarande obenägna att själva ta vård om våra orkeslösa föräldrar. Och de gamla, visa av erfarenheten, är numera i de flesta fall ovilliga att ligga barnen till last.

De är inte heller längre beroende av barnen välvilja. De klarar sig ekonomiskt ganska gott tack vare åldringsvården och pensionerna. Dessa är allt annat än rikligt tilltagna för de riktigt gamla men de växer och blir större för senare årgångar pensionärer.

Detta ger en valfrihet och ett oberoende åt våra åldringar som är helt nytt och som är ganska unikt i världen. De som själva klarar sig kan bo kvar i sina hem. Samhället tillhandahåller all möjlig hjälp och skaffar dem rum på ålderdomshem eller åldringscentra när de inte längre kan klara sig.

Härom dagen besökte jag en äldre man på ett av våra moderna ålderdomshem. På väggen hade hade han ett fotografi av sin avlidna hustru. Bredvid fanns en bild av Gustav Möller, den gamla socialministern. Den bilden berättade mer än en bok om vilken som står de gamlas hjärta nära. Bilden var mer än en bild, den var en sinnebild.