Archive for the 'Okategoriserade' Category

”Frihet eller socialism”

24 januari, 2014

7 oktober 1976. Det var märkligt nog de med ”C” i sina partibeteckningar, CDU och CSU, som stod för lögnaktigheten, förvanskningen och ärekränkningen i den tyska valpropagandan. ”C” är i båda dessa partibeteckningar förkortningar för ”Christlich”, vilket betyder kritslig.

Det var dessa ”kristliga” systerpartier som gick ut med slagordet ”frihet eller socialism”, flitigt använt också i den svenska valrörelsen av alla de tre borgerliga partierna.

De måste självklart vara medvetna om att själva ordsammanställningen ”frihet eller socialism” är grundfalsk då den tillämpas på tysk och svensk socialdemokrati, eftersom det är den som banat väg för friheten i båda länderna. Det är demagogiskt och i högsta grad okristligt att föra fram ”frihet eller socialism” som ett alternativ då det gäller valet mellan CDU/CSU å ena sidan och socialdemokratin å den andra. Demagogin och okristligheten är inte mindre bland de borgerliga företrädarna i vårt land, som syndade svårt mot det åttonde budet, som Luthers förklaring börjar: ”Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa…”

*

Redan för 80-90 år sedan skrämde kyrkan människorna för socialismen. År 1991 varnade ärkebiskop Sundberg för socialdemokratin och målade följande framtidsbild:

”Templen skola nedrivas eller ombyggas till sjukhus och ar etarbostäder, bestående lagbunden ordning upplösas, privategendom förvandlas till kollektivegendom… och tankarna på synd, moraliskt ansvar och evighet, lämnas alldeles utanför räkningen.

Biskop Ullman angrep socialdemokratin ännu häftigare:

De vill upphävandet av all privategendom…upphävandet av äktenskapet i dess hittillsvarande bemärkelse, upphävandet al allt familjeliv, barnens uppfostrande i anstalter från spädaste ålder, på det de må göras främmande för sina föräldrar. Denna framtidsstat vilja de åvägabringa genom revolution.”

Biskop Billing uttalade vid prästmötet 1892:

”att socialdemokratin var den farligaste formen av otro, detta ej minst därför att den ej bjuder gudsförnekelsen i sin omängda bitterhet utan inbäddar den i allehanda som vid intagningen smakar ganska sött. Väl förstår socialdemokratin att smeka missnöjet, misstänksamheten, avunden och andra mörka lustar i människors hjärtan och icke mindre väl förstår den att härvid söva och bedraga samveten genom att intala dem, att vad socialdemokratin fordrar även fordras av rättfärdigheten och kärleken.”

*

I dag tror jag att prästerskapet med få undantag skrattar åt dessa varningsord utsagda i en tid då kyrkan ville ha monopol på rättfärdigheten och kärleken

.Bild

Ärkebiskop Anton Niklas Sundberg varnade för socialdemokratin.

 

Annonser

Gammalt och nytt i Sundsvall

20 januari, 2014

23 april 1977. Företag efter företag läggs ned i Sundsvall. Gamla ärevördiga firmor försvinner. Efter mycket kort tid förbleknar även deras namn. Hur många minns nu Lindgren Järn, Frans Petterssons och Béves, som på sin tid dominerade sin del av Storgatans affärsliv? Jag kan räkna upp massor av gamla företag som upphörde fås där ör tio, tjugo år sedan och som de flesta alldeles glömt.

Kåde, som låg där Skölds nu ligger, Mesch & Jonsson, pappershandeln som låg där Epa nu är, Gustafsson & Didner längst ner på Storgatan.Kappbolaget mitt emot.Envalls herrekipering på Sjögatan. Sunessons bokhandel i Handelsbankens hus, Lindqvist & Nyberg, färghandeln i Hirschska huset, Saluhallen i nya huset ovanför Lindgrens järn, Skobolaget i Sundsvallsbankens hörna, Akke Lundqvists musikaffär på Storgatan 31, Styvs fiskaffär på Sjögatan, Barngarderoben och konfektaffären Maxima, där Tempo nu ligger, alla Kärnbutiker och NNS-butiker som fanns här och där.

Nerläggningarna fortsätter: Sko-Ring skall upphöra, Stadt har slagit igen och självaste statliga LV 5, som inte är ett företag utan representerar en förtätad köpkraft, hotas alla läggas ned.

Om jag skulle räkna upp alla konditorier, fik och ölkaféer som stängt skulle listan bli lång.

*

Men det är minsann inte bara nerläggningar och ledsamheter att berätta om. Det sker nyetableringar också, i en utsträckning som aldrig förr.En rad kedjebutiker som inte är annat än filialer till jätteföretag utan ringaste lokal förankring har slagit sig ned. Går man längs Sundsvalls gator så ser man mer än allt annat jeansaffärer, de flesta med upp-poppade namn, färgglada skyltar och fönster. De är så många att en besökare som kommer till Sundsvall måste få uppfattningen att sundsvallsborna försörjer sig på att sälja jeans till varandra.Jag har en känsla av att de kommer att försvinna så snart jeansen som urblekt och lappad modeföreteelse upphört.

*

Inne i butikerna är det mesta också förvandlat. Den så högt prisade servicen har ersatts med självbetjäning och snabbkassor. Medhjälparna är varuutlämnare.

Det är slut på den tid då butiksägaren stod vid dörren till sitt kontor och lyssnade på samtalet mellan biträdet och kunden. Och som, om kunden gick ut tomhänt och utan att det klirrade till i kassaapparaten, rusade ut till biträdet och röt:

– Varför släppte ni kunden?

Det var inte bara frid och fröjd i de gamla butikerna.

Image

Carl G Ålund utanför sin herrekipering vid Storgatan 6-8

 

Vad vet ni om ”Laggen”?

17 januari, 2014

9 oktober 1979. Det är ledsamt att det inte längre ges ut någon hembygdslitteratur för Medelpad. Medelpads hembygdsförbunds och Sundsvalls Gilles årsböcker från 1940- och 1950-talen visar sig vara rika källor att ösa ur för dem som vill veta mer om gamla Medelpad. De kvarvarande upplagorna realiserades nyligen ut för en spottstyver per ex och det var sannerligen en intressant läsning för en mycket billig penning.

I 1946 års bok skriver Elin Lörgran om Katrinebergs laggkärlsfabrik ute vid Kumo. Den känner inte många av dagens sundsvallsbor till. Men de flesta äldre kubikenborgare vet var ”Laggen” låg. Det var den lokala benämningen på badplatsen strax bortom Kubikenborg. En liten strandplage som var livligt besökt på 1920- och 1930-talen och fram till dess att aluminiumfabriken sträckte ut sin elektrolyshall över hela det gamla idylliska badområdet. ”Laggen” hette platsen i folkmun men stranden arrenderades på sin tid av en privatperson som upphöjde området till Sundsvalls Havsbad, satte staket omkring, tog inträdesavgift och förstörde därigenom platsens ursprunglighet. I närheten fanns många sommarvillor men också annan bebyggelse, bl a ett kafé med namnet Strandbo.

Laggkärlsfabriken skapades 1874 av ett par driftiga motalabor, bröderna Svante och Knut Landqvist med erfarenheter av affärer och industridrift efter 14 års vistelse i USA. De byggde fabrik nere vid sjön, anlade en liten kaj, vars pålvirke fanns kvar långt in på senare tid. Som råvara köpte de upp bjälke- och plankändar från sågverken runt Sundsvall och sågade upp dessa till laggkärlsämnen. 24 slags kärl tillverkades. Från enkilos smörbyttor till hundrakilos mjöltunnor, baljor, såar, kar, tvättämbar, sörpämbar.

De svarvades släta in- och utvändigt, målades mörkblått och bandades med svarta järnband. Arbetet började sex på morgonen och pågick till sju på kvällen med en halvtimmes frukost och en timmes middag. Timpenningen låg på 1890-talet på 20 öre. Som jämförelse kan nämnas att en säck mjöl då kostade 16 kronor. För skor och kostym fick man betala 46 kronor.

Bröderna Landqvist var av allt att döma mycket driftiga. Den ene bodde på Hällesund, den andra på Kumo. De gifte sig, engagerades sig också kommunalt och tog bl a initiativ till att Skönsmon 1887 fick egen kyrkogård och att läsbarnen från Kubikenborg och Skönsmon inte behövde traska den långa vägen till Sköns prästgård för att lära sig Guds ord.’

Kring sekelskiftet utökade man verksamheten vid fabriken med inredningar, snickerier, kyrka- och skolbänkar mm. Konkurrensen hårdnade emellertid alltmer och 1912 dlog fabriken igen för gott.

De som nu susar förbi i bil på E:fyran kan inte tänka sig att det  en gång i världen rådde full verksamhet där nere med att framställa laggkärl, tunnor, kaggar, kyrkbänkar och skolinredningar, en drift som pågick i omkring 35 år. Det var där  där elektrolyshallen nu ligger.

Detta berättar Elin Lörgren på ett hemtrevligt språk i 1946 års upplaga av hembygdsboken om Medelpad. Elin Lörgren var en intressant personlighet, på sin tid tillsammans med en syster ägare av Blå kiosken på Bankgatan.Image

Laggkärl av senare datum. Fabriken i Sundsvall upphörde redan 1912.

Vi kräver bättre väder!

15 januari, 2014

Image

Allt är det vedervärdiga vädrets fel!

Det är inte alls underligt att grinigheten i vårt land är så utbredd, att vi går omkring och blänger på varandra genom halvslutna ögonlock, med hopknipna läppar och neddragna mungipor.

Det är vädrets fel!

Surheten avsätter sig i allmänna klagovisor över fyllona som misspryder våra gator, över alla nedsydda och sönderslagna skyltfönster, nerslitna portgångar, bergen av trasiga tomflaskor och ölburkar. Men ingen frågar efter orsaken till att Jeppe super.

Det är vädrets fel!

Det är inte att undra på att folk söker sig till Medelhavets sköna stränder eller till Paris trottoarserveringar eller till fjälls för att möta solen på höjderna. Titta hur folk vid minsta solglimt stannar upp vid närmasta husvägg, vänder ansiktet mot skyn som om de ville be: Herre, låt ditt ansikte lysa över oss och vare oss nådig.

Vi hungrar efter sol och värme. Vi håller på att törsta ihjäl efter efter färgglada blomster. Jag har i dagarna sett gamla hedervärda och respektingivande damer släntra ned i jordiga diken för att hämta upp nyutslagna tussilago som skiner som solar i smältvattnet.

Det är mer än märkligt att vi inte förgås i tvinsot och tungsinne efter denna kalla och snörika vinter som varat från oktober i fjol, och ännu pågår och som ser ut att räcka till midsommar.

*

Det var lögn detta att Sverige hade världens högsta självmordssiffra på grund av den socialdemokratiska regeringen, de höga skatterna, det byråkratiska krånglet och den allmänna människofientlighet den beskylldes för. Inte ens nu under den fälldinska eran skjuter sig folk i den utsträckning vi hade väntat,. Nu är det bara sol, vår, värme alla går och längtar efter. Det överhängande hotet om strejk och lockout, den väntande energikrisen, det hopplösa världsläget, allt detta tar vi med upphöjt lugn – bara vi finge se solen skina en hel lång dag, se de sista drivorna smälta undan och se björkarna lövas och nässlor och maskrosor gro.

Låt mig avsluta min jämmerlåt med en liten trösterik visa av Karin Mandelstam:

Ge mig doften av hallon
ge mig en pion från din trädgård och några mogna
ge några mogna och
mörkgula stickelbär.

Ge mig en skärva av solen,
ge mig en sädesärlas
lätta lynne som hin över
stenarna bär.

Det är ljuvlighet, detta:
drömma att sommarn är ändlös
och veta
hur kort den är.

samsvv

Turistbojkotta Franco-Spanien!

28 april, 2011

I inställningen till dödsstraffet kan man avläsa ett lands rättsliga och kulturella standard. I sättet att utföra avrättningen kan man bilda sig en uppfattning om graden av humanitet eller kanske rättare sagt bestialitet.

Spanien tillämpar den grymmaste av alla avlivningsmetoder, garrotering. Den dömde placeras på en stol, binds och stryps genom att en maskin, som drar åt ett järnband kring hans hals, samtidigt som en pik tränger in i nacken och knäcker halskotorna. Något mer barbariskt kan man knappast tänka sig.

Elva spanjorer varav två kvinnor väntar nu på att garotteras som straff för påstådda politiska brott. Tortyr har använts för att framtvinga ”bekännelser”.

*

Franco och hans fascistiska anhänga låter sig inte skrömma av diplomatiska erinringar eller av mötesresolutioner. Därtill är de för råa. De vill knappast avstå från detta tillfälle att kväsa oppositionen, de dömda till straff och andra till skräck och varnagel. Det finns bara ett ord som fascisterna förstås innebörden av. Det ordet heter TURISTBOJKOTT!

*

Spanien bygger hela sitt samhälle på turismen. En turistbojkott är därför tveklöst det effektivaste  och svåraste hotet mot Spaniens ekonomi och därmed också mot fascismen. Totalt flyger 400.000 svenskar till Spanien i år. Därtill kommer alla som ger sig dit billedes.

Över hälften av alla charterresor från Sverige går till Spanien. I år beräknas 150.000 svenskar flyga till Las Palmas. Mallorca kommer som god tvåa med 125.000 svenskar. Sedan kommer Alicante, Malaga, Teneriffa som mål för semestrande svenskar. Men det är inte bara Sverige som är storkund till Spanien. Större delen av Västeuropa har Spanien som turistmål.

Inte bara själva vistelsen i landet ger Franco välkommen utländsk valuta. De spanska flygbolagen, främst Spantax, upprätthåller en stor del av flygtrafiken mellan Nordeuropa och Spanien och tillför landet stora summor i kronor, mark, pund och dollar.

Franco bör ställas inför hotet om turistbojkott om han låter dödsstraffen gå i verkställighet. En brett upplagd informationskampanj bör finnas i beredskap. Ögonen måste öppnas på de aningslösa om vilken terror som bedrivs mot det spanska folket och om det hat som pyr mot regimen under den soligt leende ytan.

Fascistledaren Franco år 1969

Har vi inte lärt oss någonting, frågar fil. dr. Alf Ahlberg

12 april, 2011

Kung Gustav V skrev uppskattande ord till Hitler

21 augusti 1975. Fil. dr. Alf Ahlberg hade i tisdags en understreckare i Svenska Dagbladet. Den handlade om monarkin och hade som runrik: ”Har vi inte lärt oss någonting?” Han anför att 70 eller 80 procent av svenska folket vill ha monarki. Hans egen åsikt är, att ”en monarki, där monarken saknar personlig makt för vårt land och för vår tid är det bästa”. Detta därför att den ligger i linje med våra traditioner och därför att den är ett demokratiskt krav.

Alf Ahlberg gör gällande att konungens betydelse som samlande, opolitisk symbol vid krigsfara och i krig blev dokumenterad under andra världskriget. Han tänker därvid särskilt på Norge och Danmark, där monarkierna under andra världskriget var upp sin ställning med värdighet, mod och ansvar.

”Fråga en norsk eller dansk man eller kvinna, som verkligen var med under ockupationsåren, om de önskar avskaffa monarkin och jag vågar hålla ett högt vad på att svaret blir ett kraftigt nej” säger Alf Ahlberg.

Jag tror inte att någon vill ställa upp i den vadslagningen.

***

Alf Ahlberg har säkert minne också från det första världskriget och kan inte vara främmande för att det svenska kungaparet ville ingripa på Tysklands sida. Den frågan var aktuell bl. a. 1915. Drottning Viktoria var full av entusiasm för ett svenskt deltagande i ett anfall på Ryssland och kritiserade starkt statsminister Hammarskjöld, Dags far, och utrikesminister Wallenberg för att de motsatte sig varje aktion. Den 20 november 1915 meddelade Gustaf V den tyske förhandlaren att det var omöjligt att förmå det svenska folket till krig mot Ryssland och att ett krig utan verklig orsak kunde sätta monarkin i fara (1).

***

Alf Ahlberg minns kanske också innehållet i den bulletin som Gustaf V skickade efter tyskarnas snabba men något förhastade segerbulletin från östfronten i oktober 1941. Där säger han bl a att ha vid det första världskrigets slut insett vilken stor fara bolsjevismen ha utgjort och alltjämt utgjorde för Norden och för hela Europa. Därför ville kungen helt öppet uttala sitt varma tack för att Führern beslutat sig för att utrota denna pest. Kungen lät till Hitler framföra sina bästa lyckönskningar till den uppnådda framgången.

Gustaf V uttalade sig också kritiskt mot norrmännen inför tyske ministern i Stockholm den 2 mars 1943. Han ansåg att det varit ett misstag av brodernationen att inte ha följt Danmarks exempel att lägga ned vapnen den 9 april 1940.

Var den kungen något att hålla i hand då åskan gick? Tänk vad som hänt om blixten slagit ned, doktor Alf Ahlberg.

***

Har vi inte lärt oss någonting? var frågan. Jo, vi har lärt oss att män med djup demokratisk förankring bör leda landets öden i både fredstid och krigstid. För praktiskt taget varje svensk framstår Per Albin Hansson och hans regering som den som lotsade Sverige förbi alla äventyrligheter som uppstod under andra världskriget. Gustaf V var ingen samlande symbol. Det var Per Albin Hansson som spelade landsfaderns roll.

Vi vill bli av med denna monarki. Vi vill inte ens ha den kvar som dekoration.

Föreningsrättsstriden

4 april, 2011

8 juni 1977. År 1899 utbröt den stora föreningsrättsstriden i Sundsvall. Fackföreningsrörelsen i distriktet skulle krossas. I januari 1899 fanns 15 avdelningar med 1 463 medlemmar och aktiviteten var stor. Efter ytterligare ett kvartal fanns 30 avdelningar med 2 361 medlemmar. Sågverkspatronerna såg med bävan och skräck på denna utveckling.

Ivar Vennerström har skildrat striden i en av sina böcker.

Första dråpslaget mot föreningsrätten riktades den 22 februari av E. A. Enhörning på Kubikenborg. I ett cirkulär till arbetarna meddelade han bryskt, att han i sin tjänst inte ville ha arbetare, som var medlemmar av Svenska brädgårds- och sågverksarbetareförbundet eller annan dylik förening, ”där arbetarnas fria bestämmanderätt i avseende å sitt arbete underkastades någon utom verkat varandes vilja”. Omedelbart därefter skickades liknande cirkulär ut till arbetarna vid samtliga sågverk i distriktet.

***

Alla arbetarrörelsens krafter sattes nu till motvärn. Fredrik Sterky och F. V. Thorsson skickades upp till Sundsvall. Den 12 mars kl. 9.10 anlände Thorsson till staden och redan kl. 12 talade han vid ett stort möte ute vid Kubikenborg, där 1.500 organiserade arbetare från kringliggande verk höll krigsråd.

Hjalmar Branting interpellerade statsminister E. G. Boström och ställde frågan: ”Är det regeringens avsikt att taga initiativ för att trygga svenska medborgares av ålder erkända föreningsrätt mot övergrepp.”

Han fick ett snäsigt svar. Statsministern liksom många andra hade blivit vilseledd av en rapport från en kronofogde i Sundsvall enligt vilken Sundsvallsarbetarna bestod av laglösa bråkmakare med oförskämda krav.

Också Hjalmar Branting anlände till Sundsvall för att försöka dämpa oron bland arbetarna. Thorsson gick i främsta rummet tillrätta med Enhörning. Han misstänkte på goda grunder att det bakom denne hetlevrade man stod starkare krafter som inte ville framträda. Enhörning klagade också bittert över att fackföreningspressen och arbetarledarna framställde honom som ”en otillräknelig arbetarhatare och som en rasande Roland”.

Mitt i stridens hetta inträffade så den ledsamma händelse som jag berörde  I kanten i går. Enhörnings lille tvåårige son dog den 12 mars. Då tilldrog sig något som fick både Enhörning och många andra att ändra uppfattning om de kämpande arbetarna. Vid begravningen av den lille gossen deltog så gott som samtliga arbetare på Kubikenborg. Jag ska återge vad tidningen Sundsvalls Dagblad skrev:

I processionen från Kubikenborg, då direktör Enhörnings späda son vigdes till den sista vilan, deltogo utan påstötning från annat håll och utan att direktör Enhörning på förhand visste därom, av eget initiativ så många av verkets arbetare som möjligen kunde. Och då liktåget kom stodo ett par hundra högtidsklädda arbetare på båda sidor om landsvägen och slöto sig till detta. Där deltogo fackföreningens medlemmar och till och med de som i dagarna skola vräkas, ett vackert bevis på huru arbetarna mitt i konfliktens tid kunde skilja person och sak och visa sin medkänsla för människan och sin vördnad inför smärtan och sorgen, allt medan de inom ett visst område möta principalen som motståndare. Ett sådant litet drag avväpnar på en gång allt tal om fiendeskap.

***

Den 6 april började kampen på allvar. De trädde lockouten i kraft, sågverken stannade, fridlysningar utfärdades, extra polis anställdes och över 300 vräkningsdomar expedierades i rask takt av länsstyrelsen.

Lockouten väckte stort uppseende i hela landet. Sympatistrejker kom till stånd. Studenterna i Uppsala och Lund protesterade, framstående riksdagsmän, författare och andra anhängare av den fria föreningsrätten likaså. Men förgäves. Arbetsgivarna var stenhårda. De rekvirerade strejkbrytare i massor och den 26 juni erkände fackföreningarna att striden var förlorad. De bästa fackföreningskämparna jagades bort. Många emigrerade, andra flyttade norrut till malmfälten. Men nederlaget var tillfälligt. Det dröjde inte länge förrän nya fackföreningar bildades och nya vapen smiddes i kampen för föreningsrätt, människovärde och en drägligare tillvaro.

***

Till de glädjande tilldragelser som inträffade omedelbart därefter hör tillkomsten av en egen tidning, Nya Samhället, som var ett uttryck för den återvunna stridsviljan.

Och vid E. A. Enhörnings monument på Skönsmons kyrkogård finns alltjämt den lilla gravsten över sonen Nils Douglas, död den 12/3 1899, som kom att spela en roll vid den stora föreningsrättsstriden vid sekelskiftet.


Kubikenborg var i centrum

21 mars, 2011

Hjalmar Branting begav sig till Sundsvall för att ge arbetarna sitt stöd.

8 juni 1977. År 1899 utbröt den stora föreningsrättsstriden i Sundsvall. Fackföreningsrörelsen i distriktet skulle krossas. I januari 1899 fanns 15 avdelningar med 1 463 medlemmar och aktiviteten var stor. Efter ytterligare ett kvartal fanns 30 avdelningar med 2 361 medlemmar. Sågverkspatronerna såg med bävan och skräck på denna utveckling.

Ivar Vennerström har skildrat striden i en av sina böcker.

Första dråpslaget mot föreningsrätten riktades den 22 februari av E. A. Enhörning på Kubikenborg. I ett cirkulär till arbetarna meddelade han bryskt, att han i sin tjänst inte ville ha arbetare, som var medlemmar av Svenska brädgårds- och sågverksarbetareförbundet eller annan dylik förening, ”där arbetarnas fria bestämmanderätt i avseende å sitt arbete underkastades någon utom verkat varandes vilja”. Omedelbart därefter skickades liknande cirkulär ut till arbetarna vid samtliga sågverk i distriktet.

***

Alla arbetarrörelsens krafter sattes nu till motvärn. Fredrik Sterky och F. V. Thorsson skickades upp till Sundsvall. Den 12 mars kl. 9.10 anlände Thorsson till staden och redan kl. 12 talade han vid ett stort möte ute vid Kubikenborg, där 1.500 organiserade arbetare från kringliggande´ verk höll krigsråd.

Hjalmar Branting interpellerade statsminister E. G. Boström och ställde frågan: ”Är det regeringens avsikt att taga initiativ för att trygga svenska medborgares av ålder erkända föreningsrätt mot övergrepp.”

Han fick ett snäsigt svar. Statsministern liksom många andra hade blivit vilseledd av en rapport från en kronofogde i Sundsvall enligt vilken Sundsvallsarbetarna bestod av laglösa bråkmakare med oförskämda krav.

Också Hjalmar Branting anlände till Sundsvall för att försöka dämpa oron bland arbetarna. Thorsson gick i främsta rummet tillrätta med Enhörning. Han misstänkte på goda grunder att det bakom denne hetlevrade man stod starkare krafter som inte ville framträda. Enhörning klagade också bittert över att fackföreningspressen och arbetarledarna framställde honom som ”en otillräknelig arbetarhatare och som en rasande Roland”.

Mitt i stridens hetta inträffade så den ledsamma händelse som jag berörde  I kanten i går. Enhörnings lille tvåårige son dog den 12 mars. Då tilldrog sig något som fick både Enhörning och många andra att ändra uppfattning om de kämpande arbetarna. Vid begravningen av den lille gossen deltog så gott som samtliga arbetare på Kubikenborg. Jag ska återge vad tidningen Sundsvalls Dagblad skrev:

I processionen från Kubikenborg, då direktör Enhörnings späda son vigdes till den sista vilan, deltogo utan påstötning från annat håll och utan att direktör Enhörning på förhand visste därom, av eget initiativ så många av verkets arbetare som möjligen kunde. Och då liktåget kom stodo ett par hundra högtidsklädda arbetare på båda sidor om landsvägen och slöto sig till detta. Där deltogo fackföreningens medlemmar och till och med de som i dagarna skola vräkas, ett vackert bevis på huru arbetarna mitt i konfliktens tid kunde skilja person och sak och visa sin medkänsla för människan och sin vördnad inför smärtan och sorgen, allt medan de inom ett visst område möta principalen som motståndare. Ett sådant litet drag avväpnar på en gång allt tal om fiendeskap.

***

Den 6 april började kampen på allvar. Då trädde lockouten i kraft, sågverken stannade, fridlysningar utfärdades, extra polis anställdes och över 300 vräkningsdomar expedierades i rask takt av länsstyrelsen.

Lockouten väckte stort uppseende i hela landet. Sympatistrejker kom till stånd. Studenterna i Uppsala och Lund protesterade, framstående riksdagsmän, författare och andra anhängare av den fria föreningsrätten likaså. Men förgäves. Arbetsgivarna var stenhårda. De rekvirerade strejkbrytare i massor och den 26 juni erkände fackföreningarna att striden var förlorad. De bästa fackföreningskämparna jagades bort. Många emigrerade, andra flyttade norrut till malmfälten. Men nederlaget var tillfälligt. Det dröjde inte länge förrän nya fackföreningar bildades och nya vapen smiddes i kampen för föreningsrätt, människovärde och en drägligare tillvaro.

***

Till de glädjande tilldragelser som inträffade omedelbart därefter hör tillkomsten av en egen tidning, Nya Samhället, som var ett uttryck för den återvunna stridsviljan.

Och vid E. A. Enhörnings monument på Skönsmons kyrkogård finns alltjämt den lilla gravsten över sonen Nils Douglas, död den 12/3 1899, som kom att spela en roll vid den stora föreningsrättsstriden vid sekelskiftet.