Archive for the 'Arbete' Category

”Frihet eller socialism”

24 januari, 2014

7 oktober 1976. Det var märkligt nog de med ”C” i sina partibeteckningar, CDU och CSU, som stod för lögnaktigheten, förvanskningen och ärekränkningen i den tyska valpropagandan. ”C” är i båda dessa partibeteckningar förkortningar för ”Christlich”, vilket betyder kritslig.

Det var dessa ”kristliga” systerpartier som gick ut med slagordet ”frihet eller socialism”, flitigt använt också i den svenska valrörelsen av alla de tre borgerliga partierna.

De måste självklart vara medvetna om att själva ordsammanställningen ”frihet eller socialism” är grundfalsk då den tillämpas på tysk och svensk socialdemokrati, eftersom det är den som banat väg för friheten i båda länderna. Det är demagogiskt och i högsta grad okristligt att föra fram ”frihet eller socialism” som ett alternativ då det gäller valet mellan CDU/CSU å ena sidan och socialdemokratin å den andra. Demagogin och okristligheten är inte mindre bland de borgerliga företrädarna i vårt land, som syndade svårt mot det åttonde budet, som Luthers förklaring börjar: ”Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa…”

*

Redan för 80-90 år sedan skrämde kyrkan människorna för socialismen. År 1991 varnade ärkebiskop Sundberg för socialdemokratin och målade följande framtidsbild:

”Templen skola nedrivas eller ombyggas till sjukhus och ar etarbostäder, bestående lagbunden ordning upplösas, privategendom förvandlas till kollektivegendom… och tankarna på synd, moraliskt ansvar och evighet, lämnas alldeles utanför räkningen.

Biskop Ullman angrep socialdemokratin ännu häftigare:

De vill upphävandet av all privategendom…upphävandet av äktenskapet i dess hittillsvarande bemärkelse, upphävandet al allt familjeliv, barnens uppfostrande i anstalter från spädaste ålder, på det de må göras främmande för sina föräldrar. Denna framtidsstat vilja de åvägabringa genom revolution.”

Biskop Billing uttalade vid prästmötet 1892:

”att socialdemokratin var den farligaste formen av otro, detta ej minst därför att den ej bjuder gudsförnekelsen i sin omängda bitterhet utan inbäddar den i allehanda som vid intagningen smakar ganska sött. Väl förstår socialdemokratin att smeka missnöjet, misstänksamheten, avunden och andra mörka lustar i människors hjärtan och icke mindre väl förstår den att härvid söva och bedraga samveten genom att intala dem, att vad socialdemokratin fordrar även fordras av rättfärdigheten och kärleken.”

*

I dag tror jag att prästerskapet med få undantag skrattar åt dessa varningsord utsagda i en tid då kyrkan ville ha monopol på rättfärdigheten och kärleken

.Bild

Ärkebiskop Anton Niklas Sundberg varnade för socialdemokratin.

 

Annonser

Vad vet ni om ”Laggen”?

17 januari, 2014

9 oktober 1979. Det är ledsamt att det inte längre ges ut någon hembygdslitteratur för Medelpad. Medelpads hembygdsförbunds och Sundsvalls Gilles årsböcker från 1940- och 1950-talen visar sig vara rika källor att ösa ur för dem som vill veta mer om gamla Medelpad. De kvarvarande upplagorna realiserades nyligen ut för en spottstyver per ex och det var sannerligen en intressant läsning för en mycket billig penning.

I 1946 års bok skriver Elin Lörgran om Katrinebergs laggkärlsfabrik ute vid Kumo. Den känner inte många av dagens sundsvallsbor till. Men de flesta äldre kubikenborgare vet var ”Laggen” låg. Det var den lokala benämningen på badplatsen strax bortom Kubikenborg. En liten strandplage som var livligt besökt på 1920- och 1930-talen och fram till dess att aluminiumfabriken sträckte ut sin elektrolyshall över hela det gamla idylliska badområdet. ”Laggen” hette platsen i folkmun men stranden arrenderades på sin tid av en privatperson som upphöjde området till Sundsvalls Havsbad, satte staket omkring, tog inträdesavgift och förstörde därigenom platsens ursprunglighet. I närheten fanns många sommarvillor men också annan bebyggelse, bl a ett kafé med namnet Strandbo.

Laggkärlsfabriken skapades 1874 av ett par driftiga motalabor, bröderna Svante och Knut Landqvist med erfarenheter av affärer och industridrift efter 14 års vistelse i USA. De byggde fabrik nere vid sjön, anlade en liten kaj, vars pålvirke fanns kvar långt in på senare tid. Som råvara köpte de upp bjälke- och plankändar från sågverken runt Sundsvall och sågade upp dessa till laggkärlsämnen. 24 slags kärl tillverkades. Från enkilos smörbyttor till hundrakilos mjöltunnor, baljor, såar, kar, tvättämbar, sörpämbar.

De svarvades släta in- och utvändigt, målades mörkblått och bandades med svarta järnband. Arbetet började sex på morgonen och pågick till sju på kvällen med en halvtimmes frukost och en timmes middag. Timpenningen låg på 1890-talet på 20 öre. Som jämförelse kan nämnas att en säck mjöl då kostade 16 kronor. För skor och kostym fick man betala 46 kronor.

Bröderna Landqvist var av allt att döma mycket driftiga. Den ene bodde på Hällesund, den andra på Kumo. De gifte sig, engagerades sig också kommunalt och tog bl a initiativ till att Skönsmon 1887 fick egen kyrkogård och att läsbarnen från Kubikenborg och Skönsmon inte behövde traska den långa vägen till Sköns prästgård för att lära sig Guds ord.’

Kring sekelskiftet utökade man verksamheten vid fabriken med inredningar, snickerier, kyrka- och skolbänkar mm. Konkurrensen hårdnade emellertid alltmer och 1912 dlog fabriken igen för gott.

De som nu susar förbi i bil på E:fyran kan inte tänka sig att det  en gång i världen rådde full verksamhet där nere med att framställa laggkärl, tunnor, kaggar, kyrkbänkar och skolinredningar, en drift som pågick i omkring 35 år. Det var där  där elektrolyshallen nu ligger.

Detta berättar Elin Lörgren på ett hemtrevligt språk i 1946 års upplaga av hembygdsboken om Medelpad. Elin Lörgren var en intressant personlighet, på sin tid tillsammans med en syster ägare av Blå kiosken på Bankgatan.Image

Laggkärl av senare datum. Fabriken i Sundsvall upphörde redan 1912.

Vad hände våren 1904?

16 januari, 2014

2 april 1979.

Vad som hände för 50 år sedan får vi veta dag för dag i Dagbladet och det är alltid lika intressant att följa, i synnerhet för dem som har minnen från 1920-talets slut.

Låt oss för ovanlighetens skull ta en titt i några nummer av Nya Samhället för 75 år sedan, alltså 1904 och som då ansågs värt att meddela allmänheten. Här följer några små notiser. Det är bara stavningen som moderniserats.

# Vår gamle Enhörning behöver ej svälta under den närmaste tiden. Han är upptaxerad för en inkomst av 187 700 kr för föregående år enligt självdeklaration.

# Vid avlöningen i torsdags vid Kubikenborg erhöll de minderåriga vid hyveln, kapare- och klyvbiträden, så dålig betalning att tretton av dem slutade sitt arbete. I stället för dem beordrades då arbetare ur brädgården, men till deras heder kan sägas att de ej gick till hyveln. Sju av dem blev därför på aftonen avskedade.

# Våra dårceller å arbetsinrättningen besågos av hrr stadsfullmäktige i onsdags afton. Stadens hrr styrande lära just inte ha funnit att allting var ganska gott som det är. 26 stackars sinnessjuka, av vilka ett våldsamt utbrott ju kan befaras när som helst, ”vårdas” å de olika salarna tillika med sjuka och andra försörjninghjon.

# Som bekant ägo hjonen vid arbetsinrättningen ej rätt att medföra spritdrycker hem, varför de av vederbörande befäl fråntas dylika. Men att, som en tillsyningsman gjorde härom dagen, hälla en halv liter brännvin  bakom kragen på en 80-årig gubbe, tro vi inte är lämpliga sättet att befordra nykterhet. Litet mera folklighet fordrar man av en person, som satts att öva tillsyn över andra.

# Stadens manufakturgrossister hava beslutit att under sommarmånaderna stänga sina lokaler kl 7 på aftonen. Beslutet är gott blott det efterföljs.

# I lördags var brottningskamp anordnad å 125:mans lokal mellan ynglingen Sten Wahlström och slaktaren Manne Nordström. Den förre stod i 20 minuter och vann därigenom det utfästande priset. I Göteborg har nyligen poliskammaren, som redan förut skett i Stockholm, förbjudit brottningar som offentliga föreställningar.Bild

# Kinamatografförevisningen å Stadshussalongen i går och förrgår afton har varit intressanta och sevärda. Särskild ”Bestigningen av Matterhorn” var av den beskaffenhet att den försatte åskådarna i verklig spänning. Apparaterna fungerade utmärkt.

Lort-Sverige

28 april, 2011

Ludvig Nordström vid sitt skrivbord

30 augusti 1974

Lort-Sverige kallade Ludvig Nordström den boksom han år 1938 chockerade svenska folket med. Det var en redogörelse över allt snusk och elände han funnit under sina resor runt om i vårt land. Den kom då som en utmaning och en skymf. Tänka sig, vårt land kallat Lort-Sverige. Vi som redan då så gärna ville bli betraktade som ett mönsterfolk på hygienens område.

Ändå var han ofta mild i sina omdömen jämfört med de miljöexperter av Hans Palmstiernas och Björn Gillbergs typ, vilka i dag fäller hårda domar över miljöförstörelsen i alla dess former. Ludvig Nordström var väl närmast imponerad då han kom till Sundsvall och såg ”de väldiga vita rökarna från fabrikernas jätteskorstenar”. Han såg i dem symboler för den livaktighet som åräglade vård bygd. Inte bara Ludvig Nordström var imponerad. Det var de flesta. Ty ingen hade då undersökt vad den bolmande röken bestod av. Rök var rök, den försvann i skyn, och det var högt till himlavalvet.

*

Det var samma likgiltighet för utsläppen i vattnet. Det vräktes ut tonvis dagligen från fabrikerna ut i Sundsvallsfjärden utan att någon funderade närmare över vad föroreningarna bestod av. Det blandades med havsvattnet och försvann i djupen. Och det var långt till botten.

Så kom miljöexperterna och slog larm. De talade om vad det var fabrikerna släppte ut i luften och vattnet. Det var rena dödande giftet. En chock mot likgiltigheten blev det väl också 1963, när sjöfartsstyrelsens folk upptäckte ett tidigare okänt grund strax öster om Tjuvholmen. Det var fibermassor utvräkte från Ortviken, som hade nått gigantiska dimensioner och minskat djupet från 17 till 1,2 meter.

Det förunderliga med hela den miljöförstöring som skett är att det inte blivit kraftigare reaktioner från oss som bor här i området, där giftkoncentrationen dock varit så stark. Vi har i flera generationer stillatigande funnit oss i de olidliga odörer som kommit från sulfatfabrikerna och syrastanken från sulfitfabrikerna.”Det luktar pengar”, har vi sagt till varandra och skrattat generat. Och vi har i likhet med Ludvig Nordström med viss beundran stått och sett på de bolmande skorstenarna och i röken skådat syner av inströmmande dollar och pund. Men de avlövade träden, de döda vattnen, den stinkande luften har vi tolererat med ett nu obegripligt jämnmod.

*

Det är bra att opinionen – med vår vakna ungdom i spetsen – växer mot all miljöförstörelse, det är bra att vi skaffat oss egna reningsverk och via naturvårdsverket också tvingat industrin till försiktighet med allt sitt avfall. Det är bra att vi äntligen upptäckt att livsvärdena måste gå före de ekonomiska intressena.

Amerikanskan

21 april, 2011

Hillary Clinton, yrkesarbetande amerikanska

Hur bildar vi oss uppfattningar om våra medmänniskor på nära håll och i      omvärlden? Dem vi har omkring oss ser vi framför oss i vår inre syn så snart vi tänker på dem. Om vi tänker på kvinnor i största allmänhet så framtonar en av dem vi personligen känner. Men om vi spinner vidare på denna lilla tanketråd och säger: Tänk på en amerikansk kvinna. Vem framträder då inne i vårt medvetande?För de flesta blir det säkert inte någon bestämd kvinna, utan en sammansmältning av alla de intryck vi fått av amerikanska kvinnor genomböcker, teater och film. Ur denna smälta utfälls så en bild av genomsnittsamerikanskan sådan vi ser henne inom oss.

*

Hur framstår då hon i vårt inre, den amerikanska kvinnan?

Ytlig, tycker jag, fostrad från barnsben att uppbära den kvinnoroll vi känner igen från hundratalet böcker och filmer. Hon har ett utpräglat krav på ungdomligt utseende ända upp i ålderdomen, vilket tar sig uttryck i stark make up, uppseendeväckande kläder och högljutt tal. Hon får inte, och vill inte, vara mannen intellektuellt överlägsen, utan spelar gärna lite dum och naiv. Hon besväras inte av något större samhällsintresse eller politiskt engagemang och delar genomsnittsamerikanens fördomar mot om negrer, judar och kommunister. Däremot deltar hon gärna i den typ av social eller kyrklig verksamhet som tar sig uttryck i välgörenhetsbasarer och dylikt. Hon har ogärna yrkesarbete som gift, utan älskar att vara hemma, shoppa och omge sig med övermått av statusprylar. Hon solar sig gärna i mannens glans.

Det här är minsann en mycket grov generalisering, så grov att jag nästan skäms att skriva ner den.

*

Men så läser jag ett uttalande av en amerikansk författare vid namn William M Mandel, som bekräftar att mina förutfattade meningar håller streck, åtminstone i det avseendet att amerikanska kvinnor ligger i botten på världsstatistiken när det gäller ett bekläda ledande befattningar. Så här skriver han:

Min stolthet som amerikan fick sig en knäck när jag fick veta att andelen amerikanska kvinnor i ledande yrken hör till de lägsta i världen. I USA är andelen kvinnliga läkare lägre än i något annat land, utom Spanien, Madagaskar och Sydvietnam. Jag vet nu att bara nio procent av läkarna i USA är kvinnor. Och i alla de andra prestigeyrkena är det ännu sämre ställt på den punkten. Kvinnorna utgör bara fem procent av juristerna och knappa två procent av ingenjörerna och agronomerna.

Det räcker nog inte med ett enda kvinnoår i USA!

Tiggeriet förr och nu

20 april, 2011

30 mars 1977. I en spalt om vad som hände för 50 år sedan läste jag häromdagen om det tilltagande tiggeriet i Sundsvall på 1920-talet. Det minns alla som levde då och som lever nu. Men de minns de också att det aldrig var ett pockande tiggeri. Mest var det yngre grabbar, ofta sjömän från främmande platser, som hövligt bad om en slant till mat eller kaffe. De flesta var arbetslösa och eftersom det då fanns vare sig arbetslöshetskassor eller sociala understöd för unga friska män, så återstod ibland som en sista utväg att vädja till människors godhet.

*

Tänk vilken förödmjukelse de fick utstå innan de blev vana. Särskilt från dem som menade att det fanns jobb för alla som ville ha arbete. Och vilken hård dom det var över det dåtida borgerligt styrda samhället, som inte kunde ordna arbete och inte heller andra försörjningsmöjligheter än över AK. Och AK betydde svältlöner för hårt och meningslöst arbete på avlägsna orter.

Det fanns också de som menade att om de gav en kille 25 öre så gick det till öl, brännvin och andra utsvävningar. Därför kom den ”ideella” föreningen Social Hjälp på den glänsande idén att tillhandahålla kuponger till ett pris av 2:10. Det var hälften om två mat- och fyra kaffekuponger. Dessa kunde användas som betalning på Sjömanshemmets matsalar, som låg där Sjöfartshotellet nu ligger. Kupongerna räckte alltså i bästa fall till sex tiggare som fick mat eller kaffe, men fick avstå från eventuella planer på spritorgier.

*

Förmöget folk som hade råd att resa kom på 1920- och 1930-talen hem och berättade at Mussolini hade avskaffat allt tiggeri i Italien. Där kunde man gå oantastad på Roms gator. Då visste inte då att Mussolini förbjudit tiggeri och internerat eller enrollerat till armén alla dem som trotsade förbudet.

*

Numera förekommer inte direkt tiggeri i Sverige. Det är inte längre nödvändigt. Det tiggeri som förekommer sker genom ombud utrustade med gott socialt anseende. De uppträder i den heliga välgörenhetens namn och samlar in stora summor för att sedan framträda som alla goda gåvors givare. Lyxmiddagar till förmån för sjuka och fattiga barn förekommer in i våra dagar.

Gudskelov inser nu de flesta att det är förnedrande både att ge och att tvingas ta emot allmosor. De flesta insår också att det är samhällets sak att i solidaritetens namn hjälpa dem som själva inte klarar sig här i livet.

Mod(et)

20 april, 2011

S-ledaren Hjalmar Branting, elegant klädd

17 juni 1977

Eleganta kläder kräver ett fint beteende av sina bärare. Det gäller att vara aktsam om dem, därför blir de lätt otrivsamma. Denna lärdom sitter i sedan barnsben. Småpojkarnas söndagsstass: vit sjömansblus och vita kortbyxor som var en gångdräkt. De förutsatte ett stillasittande liv med knäppta händer och from min. Ungdomsårens blå cheviotkostym blev blankpressade varje helg. Eljest bildades knän i form av uttänjda påsar. I gengäld krympte sömmarna raskar än tyget, vilket drog samman kostymen till en säck. Ändå var den oumbärlig i det så kallade umgängeslivet. Utan blå cheviotkostym var man inte mycket värd. *** Arbetarrörelsens representanter var ofta påkallande elegant klädda. Hjalmar Branting, Fredrik Sterky och Axel Danielsson men också deras efterföljare ser ut som stigna ur modejournaler där de blicka mot oss på gamla foton. Bonjour, jacket, hög hatt var vanligt. Ekonomichefen J G Walles på gamla Nya Samhället bar alltid vit skjorta och vit slips. Söndag som vardag. Man kunde tro att han gick i evig sorg. Men så var det inte. Med sin vita elegans ville han understryka sin pondus. *** Det var många som förundrade sig över noggrannheten med klädetiketten och i stället önskat sig protester mot den borgerliga snobbkulturen. Men reglerna var strängare förr. Uttrycket ”som man är klädd blir man hädd” hade då full giltighet. Och även (s)-märkta politiker var måna om sitt sociala anseende och ville inte få slarvstämpeln på sig. Det fanns i början av seklet en ung röd falang som klädde sig i svarta slokhattar och hade djärvt knutna halsdukar. Det var yttre tecken på radikalitet. Men även då måste en viss etikett följas. Det var ingalunda likgiltigt hur hatten eller kravatten satt. *** Det fria mode som råder i dag är inte så fritt som man kan tro. Det följer sina egna lagar. Jeansen får inte se ut hur som helst. De har sin bestämda fason som varierar år för år. Ibland ska benen vara snäva, ibland utställda. Också de urblekta och lappade jeansen, som skall vittna om upphöjd likgiltighet för kläder och allmänt behagfull nonchalans, röjer en stor portion skrytsamhet. Det som skall ge intryck av frihet och oberoende är i själva verket ett blint slaveri under modet. Modet är som bekant inte alltid förenat med mod.

Den lelle röa fyller 75 år

19 april, 2011

10 november 1977

Den lelle röa, göteborgarnas eget namn på GT eller Göteborgs-Tidningen (fp) som den hette förr, har fyllt 75 år och firade födelsedagen genom att ge ut första numret daterat den 3 november 1902 i förnyad upplaga, som spreds tillsammans med den ordinarie tidningen på 75-årsdagen.

*

Det är alltid mycket av intresse att läsa i en så gammal tidning. Lösnummerpriset var då 2 öre, nu 1:50. Annonspriset var då 4 öre per mm, nu 3:50, vilket säger lite om prisutvecklingen inom tidningsvärlden på 75 år.

*

Annonserna talar också sitt eget språk om den sociala situationen i landet 1902:

# Stadgad bättre flicka som ämnar genomgå sjukvårdskurs erbjuder sig att under november månad sköta någon sjuk mot fritt vivre och 1 1/2 timmes ledighet per dag.

# Ett barn som väntas i mitten av december önskas att som arf och eget få lämnas till en snygg och ordentlig familj (helst bättre) mot en summa på en gång.

# En familjeförsörjare, som drabbats av lungsot, vädjar till den bättre lottade allmänheten om lite hjälp för att få möjlighet att besöka ett sanatorium. Även den minsta hjälp mottages med största tacksamhet.

Det fanns även nyheter från våra trakter i GT:s första nummer.

# Länsstyrelsen i Härnösand framhåller hurusom skörden av säd och rotfrukter blifvit så svag och underhaltig i vissa delar af länet, att den är oanvändbar till utsäde nästa år och flerstädes jämväl oduglig till människoföda.

# Eldsvåda utbröt vid 11-tiden den 1 november vid Hofvids sågverk i Sundsvalls distrikt. Gnistor från en kolmila antände två arbetarebostäder, som nedbrunno.

# Ångaren Bravo som för en månad sedan under bogsering kantrade och sjönk vid Draghällans fyr har upptagits och länspumpats och införts till Ankarsviks kaj för reparation.

Ångaren Bravo

# Massutvandringen av sågverksarbetare till Amerika fortsätter. Många har redan vänt fosterlandet ryggen, andra är bereda att resa i höst och andra nästkommande vår. Utvandringslusten förorsakas enligt de resandes egna uppgifter av det osäkerhetstillstånd i ekonomiskt avseende som de norrländska sågverksarbetarna äro underkastade.

*

Det var som sagt inte så litet att läsa i detta fyrsidiga jubileumsblad som GT gett ut.

Väckelsefolket och strejken

12 april, 2011

28 maj 1979. Bland dem som mera ingående skildrat Sundsvallsstrejkens bakgrund och förlopp är skriftställaren Ernst Beckman (1850-1924). Han var son till biskop A. F. Beckman. Han hade studerat nationalekonomi och uppfostringsväsende i utlandet och kom att ägna ett livligt intresse åt Sundsvallsstrejken 1879. Han specialstuderade arbetarförhållandena i sågverksdistriktet under hela den efterföljande sommaren och redovisade sina intryck i en artikelserie i Stockholms Dagblad.

Beckman tog personligen avstånd från strejken mest därför att den överskred ”laglighetens råmärken”. Han avvisade bestämt tanken att strejken var förberedd och organiserad. Han vidgår att de religiösa rörelserna hade övat ett gott inflytande bland sågverksarbetarna och ger en målande skildring därav som jag här vill återge:

Detta inflytande röjde sig först hos den enskilde. Oavsett den sinnesändring, över vilken mänsklig dom tiger, visade sig några mycket påtagliga tecken till en ny uppfattning av pliktens bud. Den väckte avstod först av alla från dryckenskapen, vanligen till och med från allt bruk av starka drycker. Likaledes bortlade han oseden att svärja. Slutligen fick hans hem bevittna en märklig förändring, i det att frid och snygghet allt mer vunno herraväldet.

Men kristendomens civiliserande makt sträckte sig icke endast till dem som på ett alldeles särskilt sätt blevo väckta och slöto sig till de religiösa föreningarna. Den gjorde sig gällande även bland den stora mängden. Den som förr på hemväg från krogen stoltserande höjde sin brännvinskagge till hälsning, smög den nu helt försiktigt under rocken. De som voro hängivna på spel drogo sig märkligt nog från bostäderna ut i skogen för att icke stöta sig med de puritanskt sinnade. De på verken vanliga dansgillena, där sjömän och löst folk utgjorde de förnärmsta balhjältarna, upphörde.

De frikyrkliga vann sina kamraters aktning och förtroende trots att motsättningar ibland uppstod. Vid ett tillfälle (och kanske vid flera) då man ordnat ett gille, tågade en grupp av brödraföreningens medlemmar in i festsalen och uppstämde med hög röst Luthers gamla psalm: Vår Gud är oss en väldig borg.

Beckman ansåg ”läsarna” såsom stadiga, nyktra och förmodligen jämförelsevis bildade:

Ej nog med att de i allmänhet tillhörde nykterhetsföreningar, de hade ur sina politiska blad fått en viss bildning, liksom de teologiska diskussionerna på brädstaplarna och överläggningarna vid de talrika missionsmötena skänkt dem någon vana vid offentliga uppträdanden och ett visst välde över ordet.

Den beskrivning av de frikyrkligas inflytande, som Beckman ger, överensstämmer med den gängse uppfattningen och har stöd också i polisprotokoll och rättegångshandlingar. Baptisterna får lovord av Beckman. Deras ledande män hade redan vid strejkens utbrott kommit med invändningar mot den. De förklarade sig anse strejken brottslig både inför mänsklig och gudomlig lag. Däremot är han kritisk mot brödraföreningarnas folk. Han anser det vara ”en psykologisk gåta” att de kunde handla som de gjorde, alltså att ge strejken sitt fulla stöd.

Källa: ”Väckelsen och Sundsvallsstrejken 1879” av fil doktor Tage Larsson.


Understödstagarandan

7 april, 2011

Högern talade om understödstagarandan och ville att bidragen skulle vara minimala

10 maj 1978.– Ska dom snacka om sociala kostnader? Fan, hela industrin går ju på understöd.

Den roliga historien läste jag i LO-tidningen. Det klack till när jag såg ordet ”understöd”. Det var länge sedan det förekom i tryck. Det är ett av många vanhedrande ord som mönstrats ut ur språket. Ingen talar längre om fattigvård, sinnessjukhus eller om vanföra och lytta människor. Vi har fått en ny mänskligare syn och därmed också nya mänskligare uttryck inom den sociala sektorn, som byråkraterna säger.

Ingen talade så föraktfullt om ”understöd” som högern på den gamla onda tiden. Det var någonting som ansågs obehövligt. Fattigunderstöd och arbetslöshetsunderstöd, det skulle helst inte utgå alls men om det var nödvändigt så skulle beloppen vara lägsta möjliga. Understöd fördärvade nämligen människorna, enligt högerns filosofi. Det skapade ekonomiskt lättsinne och uppammade ”understödstagaranda”, ett av högerns slagord på den tiden. En arbetslös som åtnjöt understöd hade enligt högern ingen anledning längre att söka arvete. Han levde ju ändå. På samhällets bekostnad.

Arbetslöshetsunderstödet var på den tiden ytterst förnedrande. Det fick enligt lag inte överstiga 2/3 av den lägsta grovarbetarlönen, i vilken också lönerna inom jord- och skogsbruket räknades. Dessa var så låga attdet var nästan matematiskt omöjligt att göra två tredjedelar av dem. Därtill kunde understödstagaren åläggas så kallat motprestationsarbete under två dagar per vecka. Och bidrag från fattigvården fick inte utgå till den som uppbar arbetslöshetsunderstöd.

Det låg något föraktfullt i ordet understöd. Och formerna för utförandet var simpla. Att ta emot understöd var en bekräftelse på att man inte kunde klara sig själv, att man var oförmögen att stå på egna ben. Understödet stämplade mottagaren, gjorde honom mindervärdig, knäckte hans självförtroende, ibland för all framtid. Ingen som inte var absolut nödd och tvungen ville ha understöd. Att högern ältade begreppet understödstagare beroedde på att de själva aldrig behövde uppleva förödmjukelsen att ta mot understöd.

Nu är det företagens tur att söka understöd. Det finns hundra bidragsformer att välja bland. Det fria näringslivet, som bett Gud bevara sig från varje statlig inblandning och blint trott på kapitalismens självläkande krafter, söker nu homeopat Nils G Åsling för minsta lilla krämpa. Och han strör ut miljoner som homeopaterna strör ut piller – tydligen också med samma klena resultat.

Nu kan moderaterna verkligen börja tala om understödstagaranda.