Vad hände våren 1904?

2 april 1979.

Vad som hände för 50 år sedan får vi veta dag för dag i Dagbladet och det är alltid lika intressant att följa, i synnerhet för dem som har minnen från 1920-talets slut.

Låt oss för ovanlighetens skull ta en titt i några nummer av Nya Samhället för 75 år sedan, alltså 1904 och som då ansågs värt att meddela allmänheten. Här följer några små notiser. Det är bara stavningen som moderniserats.

# Vår gamle Enhörning behöver ej svälta under den närmaste tiden. Han är upptaxerad för en inkomst av 187 700 kr för föregående år enligt självdeklaration.

# Vid avlöningen i torsdags vid Kubikenborg erhöll de minderåriga vid hyveln, kapare- och klyvbiträden, så dålig betalning att tretton av dem slutade sitt arbete. I stället för dem beordrades då arbetare ur brädgården, men till deras heder kan sägas att de ej gick till hyveln. Sju av dem blev därför på aftonen avskedade.

# Våra dårceller å arbetsinrättningen besågos av hrr stadsfullmäktige i onsdags afton. Stadens hrr styrande lära just inte ha funnit att allting var ganska gott som det är. 26 stackars sinnessjuka, av vilka ett våldsamt utbrott ju kan befaras när som helst, ”vårdas” å de olika salarna tillika med sjuka och andra försörjninghjon.

# Som bekant ägo hjonen vid arbetsinrättningen ej rätt att medföra spritdrycker hem, varför de av vederbörande befäl fråntas dylika. Men att, som en tillsyningsman gjorde härom dagen, hälla en halv liter brännvin  bakom kragen på en 80-årig gubbe, tro vi inte är lämpliga sättet att befordra nykterhet. Litet mera folklighet fordrar man av en person, som satts att öva tillsyn över andra.

# Stadens manufakturgrossister hava beslutit att under sommarmånaderna stänga sina lokaler kl 7 på aftonen. Beslutet är gott blott det efterföljs.

# I lördags var brottningskamp anordnad å 125:mans lokal mellan ynglingen Sten Wahlström och slaktaren Manne Nordström. Den förre stod i 20 minuter och vann därigenom det utfästande priset. I Göteborg har nyligen poliskammaren, som redan förut skett i Stockholm, förbjudit brottningar som offentliga föreställningar.

# Kinamatografförevisningen å Stadshussalongen i går och förrgår afton har varit intressanta och sevärda. Särskild ”Bestigningen av Matterhorn” var av den beskaffenhet att den försatte åskådarna i verklig spänning. Apparaterna fungerade utmärkt.

Arbetets söner och Enhörning

(Okänt datum.) Häromdagen åkte jag med bil mellan Sundsvall och Härnösand. Det tog tre kvart. Halvvägs tittade jag ut för att se om Snurran fanns kvar. Snurran var namnet på Svarvarböles välkända gästgivaregård. Den stod inte att finna. Kanske vägen är nydragen. Kanske gården är riven. Ingen vettig människa stannar nu på halva vägen mellan Sundsvall och Härnösand för att äta.

Det gjorde man emellertid förr. Före ostkustbanans, bilarnas och bussarnas tid. Då det vintertid bara fanns möjligheten att åka häst och släde till residensstaden. Sommartid fanns båt.

***

Det var särskilt en händelse som gjorde Snurran känd. Den inträffade för över 60 år sedan. Landstinget hade februarisammanträde. Bland landstingsmännen fanns den barske men ingalunda humorfrie träpatronen E. A. Enhörning från Kubikenborg. Han åkte efter  parhästar i en skön drosksläde. J. A. Walles (på den tiden ekonomichef för denna tidning) och Otto Pettersson (folketshusbasen) hade lejt en bonde med jämtskrinda för att köra sig till Härnösand.

Enhörning var minst en halvtimme före Walles och Pettersson. Han stannade som brukligt var vid Snurran för att äta frukost. Där fanns en trattgrammofon som det kostade 5 öre att använda. Det visade sig att det i den begränsade skivrepertoaren fanns ”Arbetets söner”, vilket gav Enhörning en i eget tycke alldeles briljant idé. Han gav serveringsflickan en krona och sa:

– Det är två herrar på väg hit. De kommer om en halvtimme. Vill du lägga på ”Arbetets söner” så snart de kommer innanför dörren och sedan spela den så länge kronan räcker.

– Visst, sa flickan.

Efter en halvtimme kom mycket riktigt de två väntade gästerna. Så snart de trädde in i matsalen för att äta frukost möttes de av ”Arbetets söner”. De blev mycket förtjusta både över musiken och för uppmärksamheten och tackade flickan för den fina välkomsthälsningen. Och flickan hon fortsatte att spela ”Arbetets söner” och när hon spelat den åtta, tio gånger, då sa Walles till att nu kunde det räcka.

– Nej, jag ska spela den tjugo gånger, sa flickan.

– Varför det?

– Jo, det var en herre här strax innan ni kom och han lämnade mig en hel krona för att jag skulle spela ”Arbetets söner” för er.

– Jävla Enhörning, sa Walles och Pettersson, som genast förstod vem som låg bakom skivbeställningen. Det här ska han få igen, menade de. Och det blev säkert tillfälle att spela Enhörning något spratt som belöning för ”Arbetets söner” i Snurran.

Enhörning mer sevärd än Niagara

Foto av patron Enhörning i familjen Åströms ägo, publicerat i tidningen Rötter.

29 maj 1979. Herrgårdarna där sågverkspatronerna residerade var praktfulla. De var som mindre slott omgivna av stora lummiga parker och trädgårdar. Trädgårdsmästare höll anläggningarna i fint skick. Det rådde tävlan herrgårdarna emellan att ha mångra främmande trädslag, unika buskar och perenner. Än i dag kan vi beskåda resterna av denna odlargärning på t ex Klampenborg, Hovid, Eriksdal, Nacka. Det mesta är skövlat av tidens tand, men med lite fantasi kan man föreställa sig hur det såg ut under glansdagarna för ett par tre generationer sedan.

I anslutning till herrgården fanns stall med förnäma hästar och eleganta vagnar, vintertid slädar, i vilka herrskapet lät sig skjutsas till stan eller på visiter till herrgårdar. Hästarna hölls i god trim, ekipagen var skinande blanka. Mestadels förekom skjuts efter parhästar men vid högtidligare tillfällen användes fyrspann eller sexspann som en livréklädd kusk framförde.

En valförsedd ladugård och ett stort jordbruk hörde till herrgårdsrekvisitan. Egen rättare svarade för att åkrar och boskap fick bästa skötsel. Han såg också till att herrgårdens kök fick de bästa råvaror. I herrgården fanns gott om tjänstefolk. Husa, köksa, kokerska, barnjungfru var eftersökta platser för verkets kvinnor. Lönen var däremot – usel.

Det festades flitigt på herrgårdarna. Även i det avseendet rådde det tävlan i att duka upp kulinariska överraskningar. Det kom inte sällan utländska gäster, travaruköpare från ibland mycket långväga håll. Det gällde att förpläga med besked. En väl genomförd representation var ofta nyckeln till mångåriga affärsförbindelser.

Enhörning på Kubikenborg var den som kunde arrangera de flottaste mottagningarna. Det var mestadels han som fick ställa upp som värd vid kungliga eller andra celebra besök. En engelsman uttalade sig så här älskvärt efter ett besök i Sundsvall vid sekelskiftet.

Uppe på kullarna bor träpatronerna i sina gentila träslott, ett släkte av förmögna och kraftfulla chefer för verk och fartyg, hårda i affärer, storartade i gästfrihet, överdådiga i mat och dryck, stora män av vikingastam. Sedan jag träffat Enhörning i Sundsvall finner jag mig gärna i att icke ha sett Niagara eller Mount Everest.

Vad besökarna förskonades från att se var medaljens mindre glänsande frånsida: Arbetarnas slit, de långa arbetsdagarna, säsongsarbetslösheten, trångboddheten, vägglössen, tuberkulosens härjningar.