Vad vet ni om ”Laggen”?

9 oktober 1979. Det är ledsamt att det inte längre ges ut någon hembygdslitteratur för Medelpad. Medelpads hembygdsförbunds och Sundsvalls Gilles årsböcker från 1940- och 1950-talen visar sig vara rika källor att ösa ur för dem som vill veta mer om gamla Medelpad. De kvarvarande upplagorna realiserades nyligen ut för en spottstyver per ex och det var sannerligen en intressant läsning för en mycket billig penning.

I 1946 års bok skriver Elin Lörgran om Katrinebergs laggkärlsfabrik ute vid Kumo. Den känner inte många av dagens sundsvallsbor till. Men de flesta äldre kubikenborgare vet var ”Laggen” låg. Det var den lokala benämningen på badplatsen strax bortom Kubikenborg. En liten strandplage som var livligt besökt på 1920- och 1930-talen och fram till dess att aluminiumfabriken sträckte ut sin elektrolyshall över hela det gamla idylliska badområdet. ”Laggen” hette platsen i folkmun men stranden arrenderades på sin tid av en privatperson som upphöjde området till Sundsvalls Havsbad, satte staket omkring, tog inträdesavgift och förstörde därigenom platsens ursprunglighet. I närheten fanns många sommarvillor men också annan bebyggelse, bl a ett kafé med namnet Strandbo.

Laggkärlsfabriken skapades 1874 av ett par driftiga motalabor, bröderna Svante och Knut Landqvist med erfarenheter av affärer och industridrift efter 14 års vistelse i USA. De byggde fabrik nere vid sjön, anlade en liten kaj, vars pålvirke fanns kvar långt in på senare tid. Som råvara köpte de upp bjälke- och plankändar från sågverken runt Sundsvall och sågade upp dessa till laggkärlsämnen. 24 slags kärl tillverkades. Från enkilos smörbyttor till hundrakilos mjöltunnor, baljor, såar, kar, tvättämbar, sörpämbar.

De svarvades släta in- och utvändigt, målades mörkblått och bandades med svarta järnband. Arbetet började sex på morgonen och pågick till sju på kvällen med en halvtimmes frukost och en timmes middag. Timpenningen låg på 1890-talet på 20 öre. Som jämförelse kan nämnas att en säck mjöl då kostade 16 kronor. För skor och kostym fick man betala 46 kronor.

Bröderna Landqvist var av allt att döma mycket driftiga. Den ene bodde på Hällesund, den andra på Kumo. De gifte sig, engagerades sig också kommunalt och tog bl a initiativ till att Skönsmon 1887 fick egen kyrkogård och att läsbarnen från Kubikenborg och Skönsmon inte behövde traska den långa vägen till Sköns prästgård för att lära sig Guds ord.’

Kring sekelskiftet utökade man verksamheten vid fabriken med inredningar, snickerier, kyrka- och skolbänkar mm. Konkurrensen hårdnade emellertid alltmer och 1912 dlog fabriken igen för gott.

De som nu susar förbi i bil på E:fyran kan inte tänka sig att det  en gång i världen rådde full verksamhet där nere med att framställa laggkärl, tunnor, kaggar, kyrkbänkar och skolinredningar, en drift som pågick i omkring 35 år. Det var där  där elektrolyshallen nu ligger.

Detta berättar Elin Lörgren på ett hemtrevligt språk i 1946 års upplaga av hembygdsboken om Medelpad. Elin Lörgren var en intressant personlighet, på sin tid tillsammans med en syster ägare av Blå kiosken på Bankgatan.

Laggkärl av senare datum. Fabriken i Sundsvall upphörde redan 1912.

Vad hände våren 1904?

2 april 1979.

Vad som hände för 50 år sedan får vi veta dag för dag i Dagbladet och det är alltid lika intressant att följa, i synnerhet för dem som har minnen från 1920-talets slut.

Låt oss för ovanlighetens skull ta en titt i några nummer av Nya Samhället för 75 år sedan, alltså 1904 och som då ansågs värt att meddela allmänheten. Här följer några små notiser. Det är bara stavningen som moderniserats.

# Vår gamle Enhörning behöver ej svälta under den närmaste tiden. Han är upptaxerad för en inkomst av 187 700 kr för föregående år enligt självdeklaration.

# Vid avlöningen i torsdags vid Kubikenborg erhöll de minderåriga vid hyveln, kapare- och klyvbiträden, så dålig betalning att tretton av dem slutade sitt arbete. I stället för dem beordrades då arbetare ur brädgården, men till deras heder kan sägas att de ej gick till hyveln. Sju av dem blev därför på aftonen avskedade.

# Våra dårceller å arbetsinrättningen besågos av hrr stadsfullmäktige i onsdags afton. Stadens hrr styrande lära just inte ha funnit att allting var ganska gott som det är. 26 stackars sinnessjuka, av vilka ett våldsamt utbrott ju kan befaras när som helst, ”vårdas” å de olika salarna tillika med sjuka och andra försörjninghjon.

# Som bekant ägo hjonen vid arbetsinrättningen ej rätt att medföra spritdrycker hem, varför de av vederbörande befäl fråntas dylika. Men att, som en tillsyningsman gjorde härom dagen, hälla en halv liter brännvin  bakom kragen på en 80-årig gubbe, tro vi inte är lämpliga sättet att befordra nykterhet. Litet mera folklighet fordrar man av en person, som satts att öva tillsyn över andra.

# Stadens manufakturgrossister hava beslutit att under sommarmånaderna stänga sina lokaler kl 7 på aftonen. Beslutet är gott blott det efterföljs.

# I lördags var brottningskamp anordnad å 125:mans lokal mellan ynglingen Sten Wahlström och slaktaren Manne Nordström. Den förre stod i 20 minuter och vann därigenom det utfästande priset. I Göteborg har nyligen poliskammaren, som redan förut skett i Stockholm, förbjudit brottningar som offentliga föreställningar.

# Kinamatografförevisningen å Stadshussalongen i går och förrgår afton har varit intressanta och sevärda. Särskild ”Bestigningen av Matterhorn” var av den beskaffenhet att den försatte åskådarna i verklig spänning. Apparaterna fungerade utmärkt.

Förläst på Jack London

Jack London, skyldig till många drömmar.

14 mars 1978. ”Du liv, vad du ändå är ensamt armt, mot den dröm vi drömde om dig!”

Så skaldade Dan Andersson, den djupe pessimisten.

Inte armt, tycker jag, men ack så kort. Vi hinner på långa vägar inte med det vi drömde om.

Ett liv som sjöman hägrade i de gröna år då stugan började bli trång, då öppna vida hav och fjärran länder lockade med frihet och en färgrikare tillvaro än det vanda livet hemma på verket, där alla kände alla och varje hus var välbekant. Sedemera fick jag veta att sjömanslivet var bland de tristaste man kunde få uppleva och att folk ibland fick cellskräck vid tanken på den trånga samvaron i en fartygsskans.

En arbetskamrat fattade ett djärvt beslut att lämna tryggheten i land och ge sig havet i våld. Axel hetta han. Han mönstrade på en båt i Kubikenborg, gick omkring bland vänner och grannar och tog farväl. De önskade honom lycka till, ty ofta var det fråga om mycket lång bortovaro, ibland för alltid.

Efter en månadslång resa till och från Pireus, den hamnstad i Grekland där mycket svenskt trä lossades, mönstrade han av igen, led vid den gungande tillvaron. Själv tyckte han emellertid att han varit borta länge, vilket också tog sig ett sällsamt uttryck då han mötte gubben Nilsson, en kubikenborgare som sett likadan ut under minst trettio år.

– Det var värst vad farbror Nilsson blivit gammal, sa han till denne, som bara gapade av förvåning. Han visste inte ens att Axel varit till sjöss, passerat Gibraltar, legat i Pireus hamn tre dygn under lossningen, lastat frukt på Stockholm för att sedan gå upp till Sundsvall igen.

***

Det blev ingenting av med sjömanslivet. Inte heller med resan till Alaska,dit Jack Londons romander lockade med vildmarksstämning och ett äventyrligt guldgrävarliv. Alf Henrikson har uttryckt vad vi kände, vi som förläste oss på Jack London:

Det var tur att det inte blev verklighet av dessa drömmar. Jag har på känn att klimatet inte skulle vara så hälsosamt och att jobbet som guldgrävare inte hade blivit så inkomstbringande. Guldtandade svenskamerikaner  jag träffat har inte rosat livet ”over there”. Många började redan vid ankomsten att spara pengar till hemresan.

Men drömmarna om sjön och Alaska, dem minns jag.

Föreningsrättsstriden

8 juni 1977. År 1899 utbröt den stora föreningsrättsstriden i Sundsvall. Fackföreningsrörelsen i distriktet skulle krossas. I januari 1899 fanns 15 avdelningar med 1 463 medlemmar och aktiviteten var stor. Efter ytterligare ett kvartal fanns 30 avdelningar med 2 361 medlemmar. Sågverkspatronerna såg med bävan och skräck på denna utveckling.

Ivar Vennerström har skildrat striden i en av sina böcker.

Första dråpslaget mot föreningsrätten riktades den 22 februari av E. A. Enhörning på Kubikenborg. I ett cirkulär till arbetarna meddelade han bryskt, att han i sin tjänst inte ville ha arbetare, som var medlemmar av Svenska brädgårds- och sågverksarbetareförbundet eller annan dylik förening, ”där arbetarnas fria bestämmanderätt i avseende å sitt arbete underkastades någon utom verkat varandes vilja”. Omedelbart därefter skickades liknande cirkulär ut till arbetarna vid samtliga sågverk i distriktet.

***

Alla arbetarrörelsens krafter sattes nu till motvärn. Fredrik Sterky och F. V. Thorsson skickades upp till Sundsvall. Den 12 mars kl. 9.10 anlände Thorsson till staden och redan kl. 12 talade han vid ett stort möte ute vid Kubikenborg, där 1.500 organiserade arbetare från kringliggande verk höll krigsråd.

Hjalmar Branting interpellerade statsminister E. G. Boström och ställde frågan: ”Är det regeringens avsikt att taga initiativ för att trygga svenska medborgares av ålder erkända föreningsrätt mot övergrepp.”

Han fick ett snäsigt svar. Statsministern liksom många andra hade blivit vilseledd av en rapport från en kronofogde i Sundsvall enligt vilken Sundsvallsarbetarna bestod av laglösa bråkmakare med oförskämda krav.

Också Hjalmar Branting anlände till Sundsvall för att försöka dämpa oron bland arbetarna. Thorsson gick i främsta rummet tillrätta med Enhörning. Han misstänkte på goda grunder att det bakom denne hetlevrade man stod starkare krafter som inte ville framträda. Enhörning klagade också bittert över att fackföreningspressen och arbetarledarna framställde honom som ”en otillräknelig arbetarhatare och som en rasande Roland”.

Mitt i stridens hetta inträffade så den ledsamma händelse som jag berörde  I kanten i går. Enhörnings lille tvåårige son dog den 12 mars. Då tilldrog sig något som fick både Enhörning och många andra att ändra uppfattning om de kämpande arbetarna. Vid begravningen av den lille gossen deltog så gott som samtliga arbetare på Kubikenborg. Jag ska återge vad tidningen Sundsvalls Dagblad skrev:

I processionen från Kubikenborg, då direktör Enhörnings späda son vigdes till den sista vilan, deltogo utan påstötning från annat håll och utan att direktör Enhörning på förhand visste därom, av eget initiativ så många av verkets arbetare som möjligen kunde. Och då liktåget kom stodo ett par hundra högtidsklädda arbetare på båda sidor om landsvägen och slöto sig till detta. Där deltogo fackföreningens medlemmar och till och med de som i dagarna skola vräkas, ett vackert bevis på huru arbetarna mitt i konfliktens tid kunde skilja person och sak och visa sin medkänsla för människan och sin vördnad inför smärtan och sorgen, allt medan de inom ett visst område möta principalen som motståndare. Ett sådant litet drag avväpnar på en gång allt tal om fiendeskap.

***

Den 6 april började kampen på allvar. De trädde lockouten i kraft, sågverken stannade, fridlysningar utfärdades, extra polis anställdes och över 300 vräkningsdomar expedierades i rask takt av länsstyrelsen.

Lockouten väckte stort uppseende i hela landet. Sympatistrejker kom till stånd. Studenterna i Uppsala och Lund protesterade, framstående riksdagsmän, författare och andra anhängare av den fria föreningsrätten likaså. Men förgäves. Arbetsgivarna var stenhårda. De rekvirerade strejkbrytare i massor och den 26 juni erkände fackföreningarna att striden var förlorad. De bästa fackföreningskämparna jagades bort. Många emigrerade, andra flyttade norrut till malmfälten. Men nederlaget var tillfälligt. Det dröjde inte länge förrän nya fackföreningar bildades och nya vapen smiddes i kampen för föreningsrätt, människovärde och en drägligare tillvaro.

***

Till de glädjande tilldragelser som inträffade omedelbart därefter hör tillkomsten av en egen tidning, Nya Samhället, som var ett uttryck för den återvunna stridsviljan.

Och vid E. A. Enhörnings monument på Skönsmons kyrkogård finns alltjämt den lilla gravsten över sonen Nils Douglas, död den 12/3 1899, som kom att spela en roll vid den stora föreningsrättsstriden vid sekelskiftet.

Det gamla Kubikenborg

Foto av patron Enhörning i familjen Åströms ägo, publicerat i tidningen Rötter.

(Okänt datum.) Nu är hela gamla Kubikenborgs samhälle rivet och jämnat med marken. Alla hus nedom järnvägen är som bortsopade. Det sista var den s k baracken, där löskarlarna bodde. Löskarlar, det var namnet på ogifta arbetare som jobbade på sågverken i huvudsak sommartid under högsäsong.

Nu ser det ut ungefär som det gjorde före 1869, det år då den första sågen stod färdig. Det var på tre ramar men utökades efter en tid till fyra. Hyvleriet byggdes 1875. Det är en mer än hundraårig industriepok, som utraderades och det så grundligt att man endast med möda kan påminna sig var de olika husen fanns, var de gamla välkända kubikenborgarna bodde. På sågen, hyvleriet, i brädgården har flera generationers sågverksarbetare utfört sina livslånga dagsverken. Där har de i hårt arbete hämtat sitt levebröd, kämpat för sig själva och de sina, genomlidit långa arbetslöshetsperioder då det rått timmerbrist eller strejk och lockout.

***

Jag skriver som om sågverksdriften upphört helt nyligen. Den pågick i den gamla regin till den 25 februari 1933. Sedan hölls sågen vid liv med konstgjord andning fram till den 9 november 1938 då den sista stocken lades in och förvandlades till plank och bräder. Därefter kom fönsterfabriken till och efter det den lagts ned, har lokalerna hyrts ut till olika företag. De är inte rivna än. Men fallfärdiga. Nu går E:fyran tvärs igenom Kubikenborg. Trafiken är livlig och blir väl ännu livligare när vägen breddats till det dubbla och slutgiltigt förvandlat det gamla sågverkssamhället.

***

Det är samhället som är rivet, samhället där människorna framlevde sina liv i flera släktled, där sågen var den fasta punkten i tillvaron och makten var förkroppsligad i namnet ENHÖRNING, representerande två generationer: J.A. Enhörning, grundläggaren av verket och E.A. Enhörning, brorsonen som tog vid då den gamle gick bort 1885. Båda vilar nu på Skönsmons kyrkogård, där deras magnifika monument reser sig över mängden hädangångna Kubikenborgsarbetares gravstenar som en klasskillnadens sista symbol.

***

Bredvid E.A. Enhörnings resliga gravsten står en liten, knappt märkbar sten med inskriptionen:

Nils Douglas
25/5 1897
12/3 1899

Det var en son till E.A. Enhörning. Han dog vid knappa två års ålder och det finns en mycket märklig historia knuten till den lille gossens död och begravning. Om detta berättar jag i en kommande spalt.

Arbetets söner och Enhörning

(Okänt datum.) Häromdagen åkte jag med bil mellan Sundsvall och Härnösand. Det tog tre kvart. Halvvägs tittade jag ut för att se om Snurran fanns kvar. Snurran var namnet på Svarvarböles välkända gästgivaregård. Den stod inte att finna. Kanske vägen är nydragen. Kanske gården är riven. Ingen vettig människa stannar nu på halva vägen mellan Sundsvall och Härnösand för att äta.

Det gjorde man emellertid förr. Före ostkustbanans, bilarnas och bussarnas tid. Då det vintertid bara fanns möjligheten att åka häst och släde till residensstaden. Sommartid fanns båt.

***

Det var särskilt en händelse som gjorde Snurran känd. Den inträffade för över 60 år sedan. Landstinget hade februarisammanträde. Bland landstingsmännen fanns den barske men ingalunda humorfrie träpatronen E. A. Enhörning från Kubikenborg. Han åkte efter  parhästar i en skön drosksläde. J. A. Walles (på den tiden ekonomichef för denna tidning) och Otto Pettersson (folketshusbasen) hade lejt en bonde med jämtskrinda för att köra sig till Härnösand.

Enhörning var minst en halvtimme före Walles och Pettersson. Han stannade som brukligt var vid Snurran för att äta frukost. Där fanns en trattgrammofon som det kostade 5 öre att använda. Det visade sig att det i den begränsade skivrepertoaren fanns ”Arbetets söner”, vilket gav Enhörning en i eget tycke alldeles briljant idé. Han gav serveringsflickan en krona och sa:

– Det är två herrar på väg hit. De kommer om en halvtimme. Vill du lägga på ”Arbetets söner” så snart de kommer innanför dörren och sedan spela den så länge kronan räcker.

– Visst, sa flickan.

Efter en halvtimme kom mycket riktigt de två väntade gästerna. Så snart de trädde in i matsalen för att äta frukost möttes de av ”Arbetets söner”. De blev mycket förtjusta både över musiken och för uppmärksamheten och tackade flickan för den fina välkomsthälsningen. Och flickan hon fortsatte att spela ”Arbetets söner” och när hon spelat den åtta, tio gånger, då sa Walles till att nu kunde det räcka.

– Nej, jag ska spela den tjugo gånger, sa flickan.

– Varför det?

– Jo, det var en herre här strax innan ni kom och han lämnade mig en hel krona för att jag skulle spela ”Arbetets söner” för er.

– Jävla Enhörning, sa Walles och Pettersson, som genast förstod vem som låg bakom skivbeställningen. Det här ska han få igen, menade de. Och det blev säkert tillfälle att spela Enhörning något spratt som belöning för ”Arbetets söner” i Snurran.