Skyll inte på gulmåran

10 oktober 1979

Ingen växt har skaffat sig ett så brokigt rykte som gulmåran, den där mjukt yviga växten som blommar på sensommaren och skickar ut hela skyar av väldoft. Ni vet säkert hur den ser ut. Den växer på torra, solbelysta platser och bildar stora mjuka mattor i blomningstiden.

Tänk bara så många namn den fått under årens lopp: trätogräs, osämjeört, klammerris men mest är den sedan gammalt känd som Jungfru Maries sänghalm. Lill-Jesus lär ha lagts på gulmåra i krubban. Allt annat i växtväg hade hästar och åsnor ätit upp.

*

I en bok som nyss har kommit och som jag just läst, Örtabok av Sune och Stina Jonsson, kan man se att gulmåran länge ansetts väcka osämja, därav namnen trätogräs och osämjeört. Det berättas att man förr beströdde golven i gästabudssalarna med gulmåra för välluktens skull. Buketter fästes på väggarna och lades på kakelugnarna för att det skulle dofta gott i rummen. Så här skriver Linné om denna sed efter sin Ölandsresa:

”Galium luteum (gulmåra på latin förr, nu heter den Galium verum) var det brukligt att strö på golvet i gästebodslag men hade alltid den olägenheten med sig, att gästerna blev oense och kommo i slagsmål. Emellan denna orsaken och påföljden kan jag inte förklara mig som fysiker men som logiker fast slutsatsen skulle kunna bli ett kvarter lång: Galium strös aldrig på golvet utom vid gästabud. Aldrig något gästabud här utan rus. Aldrig rus utan kiv och buller. Alltså åstadkommer Galium kiv!”

Ungefär samma vådliga följder av gulmåran mötte Linné i skånska Höganäs. Vid liknande tillfällen och med gulmåran som orsak ”blev kvinnfolk tokiga och kärlekskranka”. Gulmåran kallades därför ”frillogräs”.

*

På vår sommarstugetomt växer det drivor av gulmåra. Vi tar aldrig in den, eftersom´m vi anser lukten vara för stark inne. Men vi kan naturligtvis inte undkomma den utomhus. Aldrig har vi märkt att väldoften orsakat osämja bland oss eller våra gäster eller någon tilltagande kättja bland kvinnfolken. I logikens namn måste vi ge Linné rätt. Man har på detta som på många andra områden här i livet förväxlat orsak och verkan. Vad som än strötts på golven vid forna tiders gästabud skulle det ha uppstått råkurr och erotisk upphetsning. Det berodde säkert inte på vad man inandades utan på vadman inmundigade. Därvidlag är skillnaden mot förr inte så stor som mången tror.

Lort-Sverige

Ludvig Nordström vid sitt skrivbord

30 augusti 1974

Lort-Sverige kallade Ludvig Nordström den boksom han år 1938 chockerade svenska folket med. Det var en redogörelse över allt snusk och elände han funnit under sina resor runt om i vårt land. Den kom då som en utmaning och en skymf. Tänka sig, vårt land kallat Lort-Sverige. Vi som redan då så gärna ville bli betraktade som ett mönsterfolk på hygienens område.

Ändå var han ofta mild i sina omdömen jämfört med de miljöexperter av Hans Palmstiernas och Björn Gillbergs typ, vilka i dag fäller hårda domar över miljöförstörelsen i alla dess former. Ludvig Nordström var väl närmast imponerad då han kom till Sundsvall och såg ”de väldiga vita rökarna från fabrikernas jätteskorstenar”. Han såg i dem symboler för den livaktighet som åräglade vård bygd. Inte bara Ludvig Nordström var imponerad. Det var de flesta. Ty ingen hade då undersökt vad den bolmande röken bestod av. Rök var rök, den försvann i skyn, och det var högt till himlavalvet.

*

Det var samma likgiltighet för utsläppen i vattnet. Det vräktes ut tonvis dagligen från fabrikerna ut i Sundsvallsfjärden utan att någon funderade närmare över vad föroreningarna bestod av. Det blandades med havsvattnet och försvann i djupen. Och det var långt till botten.

Så kom miljöexperterna och slog larm. De talade om vad det var fabrikerna släppte ut i luften och vattnet. Det var rena dödande giftet. En chock mot likgiltigheten blev det väl också 1963, när sjöfartsstyrelsens folk upptäckte ett tidigare okänt grund strax öster om Tjuvholmen. Det var fibermassor utvräkte från Ortviken, som hade nått gigantiska dimensioner och minskat djupet från 17 till 1,2 meter.

Det förunderliga med hela den miljöförstöring som skett är att det inte blivit kraftigare reaktioner från oss som bor här i området, där giftkoncentrationen dock varit så stark. Vi har i flera generationer stillatigande funnit oss i de olidliga odörer som kommit från sulfatfabrikerna och syrastanken från sulfitfabrikerna.”Det luktar pengar”, har vi sagt till varandra och skrattat generat. Och vi har i likhet med Ludvig Nordström med viss beundran stått och sett på de bolmande skorstenarna och i röken skådat syner av inströmmande dollar och pund. Men de avlövade träden, de döda vattnen, den stinkande luften har vi tolererat med ett nu obegripligt jämnmod.

*

Det är bra att opinionen – med vår vakna ungdom i spetsen – växer mot all miljöförstörelse, det är bra att vi skaffat oss egna reningsverk och via naturvårdsverket också tvingat industrin till försiktighet med allt sitt avfall. Det är bra att vi äntligen upptäckt att livsvärdena måste gå före de ekonomiska intressena.

Den lelle röa fyller 75 år

10 november 1977

Den lelle röa, göteborgarnas eget namn på GT eller Göteborgs-Tidningen (fp) som den hette förr, har fyllt 75 år och firade födelsedagen genom att ge ut första numret daterat den 3 november 1902 i förnyad upplaga, som spreds tillsammans med den ordinarie tidningen på 75-årsdagen.

*

Det är alltid mycket av intresse att läsa i en så gammal tidning. Lösnummerpriset var då 2 öre, nu 1:50. Annonspriset var då 4 öre per mm, nu 3:50, vilket säger lite om prisutvecklingen inom tidningsvärlden på 75 år.

*

Annonserna talar också sitt eget språk om den sociala situationen i landet 1902:

# Stadgad bättre flicka som ämnar genomgå sjukvårdskurs erbjuder sig att under november månad sköta någon sjuk mot fritt vivre och 1 1/2 timmes ledighet per dag.

# Ett barn som väntas i mitten av december önskas att som arf och eget få lämnas till en snygg och ordentlig familj (helst bättre) mot en summa på en gång.

# En familjeförsörjare, som drabbats av lungsot, vädjar till den bättre lottade allmänheten om lite hjälp för att få möjlighet att besöka ett sanatorium. Även den minsta hjälp mottages med största tacksamhet.

Det fanns även nyheter från våra trakter i GT:s första nummer.

# Länsstyrelsen i Härnösand framhåller hurusom skörden av säd och rotfrukter blifvit så svag och underhaltig i vissa delar af länet, att den är oanvändbar till utsäde nästa år och flerstädes jämväl oduglig till människoföda.

# Eldsvåda utbröt vid 11-tiden den 1 november vid Hofvids sågverk i Sundsvalls distrikt. Gnistor från en kolmila antände två arbetarebostäder, som nedbrunno.

# Ångaren Bravo som för en månad sedan under bogsering kantrade och sjönk vid Draghällans fyr har upptagits och länspumpats och införts till Ankarsviks kaj för reparation.

Ångaren Bravo

# Massutvandringen av sågverksarbetare till Amerika fortsätter. Många har redan vänt fosterlandet ryggen, andra är bereda att resa i höst och andra nästkommande vår. Utvandringslusten förorsakas enligt de resandes egna uppgifter av det osäkerhetstillstånd i ekonomiskt avseende som de norrländska sågverksarbetarna äro underkastade.

*

Det var som sagt inte så litet att läsa i detta fyrsidiga jubileumsblad som GT gett ut.

Lär dej le

6 juni 1977. Det påstås att människan är den enda varelse som fått förmågan att le.

”Du ler, du ensam ler, min vän, uti naturens vida rike”, skaldar Kellgren i Mina löjen.

Leendet förskönar. Det är kanske i medvetande därom som kvinnor så gärna ler.

I serviceyrken får man lära sig på kurser att le. En leende expedit säljer mer än en allvarlig, har man upptäckt. Det är därför lönsamt att le. Det gagnar omsättningen. Och det är därför värt en kurs. Men män har inte så lätt att lära sig le. De sitter fast i sina mansroller som kräver ett bistert, bestämt, nästan lite skräckinjagande utseende. Det kan vara farligt för en man att le och se vänlig ut. Han blir lätt utnyttjad.

– Den där killen ser snäll ut, han vill nog långa mig hundra kronor, tänker de fulingar som går omkring och smider låneplaner.

***

Det påstås att det skall finnas ett fysiologiskt samband mellan skrattmusklerna och gladlyntheten. Alla vet att om man känner sig glad så inverkar det genast på munnens muskulatur, mungiporna pekar uppåt, tänderna blottas, det uppstår små sympatiska rynkor. Men det är också tvärtom, det är det intressanta. Den som känner sig ledsen kan gå bakvägen, så att säga, anlägga ett glättigt utseende. Och se – då inträffar det märkliga att ledsenheten ersätts av glädje. Jag har själv prövat detta trick men med mindre gott resultat. Jag har bara mötts med förvåning av omgivningen som är ovan att se mig le. Det ser ut som om de tror att jag druckit något starkt.

***

Det finns ett uttryck som heter ”Le mot hela världen och hela världen ler mot dig!” Le mot biträdet i affären och du blir trevligt och glatt bemött. Le då du sammanträffar med taxeringsnämndens ordförande för att dryfta dina avdrag. Du kommer att få hjälp med avdrag som du inte känt till. Om du bara ler.

***

Jag gav en god vän rådet att le en gång han skulle gå till polisen för att närmare förklara en trafikförseelse. Dagen efter träffade jag honom och frågade hur det gick.

– Åt helvete, svarade han.

– Log du då? frågade jag.

– Javisst, svarade han.

– Visa mig hur du log, bad jag honom.

Han drog upp mungiporna mot öronen och kisade med ögonen så att ansiktet blev skrynkligt som ett jätterussin.

– Det där är inte ett leende, det är en grimas, sa jag.

– Visa mig då hur du skulle ha gjort, sa han.

Jag iklädde mig ett milt, förföriskt leende, men möttes av ett våldsamt gapskratt.

– Vad skrattar du åt? frågade jag bestört.

– Med det där utseendet hade jag oförskyllt åkt på en månad för rattfylla också, svarade mannen, som inte längre är min vän.

Fet eller mager – det är frågan

William Shakespeare, skrev om feta och magra

10 februari 1977. Har ni sett porträtt och fotografier på fint folk förr i tiden. Det behöver inte vara längre tillbaka än i början på detta århundrade. Så tjocka och välmående de såg ut! Utspända kinder, vittvälvt bröst och rund mage. Tydligen ville de se så ut. Det gav dem pondus, det höjde dem över de fattiga och magra. Välmåga och välstånd var eftersträvansvärda ideal. Det vittnade om ekonomiskt oberoende och stärkte givetvis krediten.

Karikatyrtecknarna överdrev oftast fetman i synnerhet om det gällde att avbilda någon motbjudande typ. Präster, grosshandlare och höga militärer blev kraftigt överdimensionerade. I samma mån vanställdes motsatta grupper med överdrift åt andra hållet. Luffare, torpare, politiska agitatorer framställdes som magra, missnöjda flytten. Detta mönster följde Albert Engström, Anders Forsberg och även O.A. Det finns många träffande exempel på detta.

Det är annorlunda nu. Vare sig präster, borgare eller höga militärer vinnlägger sig om att se välmående ut. Nu då alla har råd att äta sig mätta vill ingen vara fet. Övergöddhet betecknas närmast som sjuklig och läkarna varnar för hjärt- och kärlsjukdomar som särskilt angriper fetlagda människor. Många som trots ihärdiga försök inte kan hålla vikten nere skäms för sitt utseende trots att hela deras kroppskonstitution och ärftliga anlag kanske inte tillåter dem att vara magra. I deras fall skulle utseendet också förlora på om de på ett konstlat sätt förvandlade sig till bengetter.

***

Trots allt frosseri på mat och dryck i vårt överflödssamhälle så är bantningen, kalorijakten och motionerandet populärt. Reklamen står här faktiskt inte i konsumtionens tjänst. Dess idealbildande kvinno- och mansfigurer tyder inte på att de ätit för mycket utan snarare för litet. Resultatet har blivit denna överdrivna skräck för att se välmående ut. Många fylliga vill inte bada sommartid därför att de skäms för sina svällande former.

***

Om det är människans hull som påverkar hennes temperament eller tvärtom, därom tvistar de lärde. Redan Shakespeare lät Julius Caesar framföra följande bekanta ord:

Jag vill se feta människor omkring mig,
slätkammat folk, som sover gott om natten.
Den Cassius har en mager, hungrig uppsyn.
Han tänker mycket, sådant folk är farligt.

Det  omdömet om feta och magra och deras temperament håller nog än i dag.

Åldringar förr och nu

Bilden av Gustav Möller på väggen på ålderdomshemmet ”var mer än en bild, det var en sinnebild”.

26 november 1976. Vi har ett dåligt påbrå här i kalla norden när det gäller åldringsvården. Våra barbariska förfäder i hedenhös ordnade ofta själva sitt utträde ur gemenskapen genom att störta sig utför en ättestupa. Ibland fick de hjälp i själva språnget av omtänksamma söner och döttrar.

Med bondesamhället humaniserades åldringsvården på så sätt att de gamla sattes på undantag sedan de avstått från sin egendom till arvtagarna. Köpeskillingen erlades i form av födoråd, som innebar att de gamla garanterades mat och logi till döddagar. Matmängden avvägdes så att de gamla inte skulle dö svältdöden omedelbart men inte heller bli alltför långlivade.

Dan Andersson ger i sin dikt ”En gamling” en bra beskrivning av hur livet för en utsliten åldring kunde gestalta sig. Ni minns kanske den rörande dikten om hur den ålderstigne födorådstagaren en dag blir skjutsade till fattighuset av sin ”hårde, sin ende son”, hur han reflekterade när han väl installerats på ort och ställde:

Vi stannade här. Jag är gammal,
jag orkar ej tala mer,
jag är liknöjd hur dagarna vandra,
och hur solen går upp och ner.
Men gott är vid fattighusborden
få ha som orubblig tröst:
här är närmare djupa jorden
och den fattiga skördens höst.

Till skillnad från många av de folk som vi envisas att kalla primitiva är vi fortfarande obenägna att själva ta vård om våra orkeslösa föräldrar. Och de gamla, visa av erfarenheten, är numera i de flesta fall ovilliga att ligga barnen till last.

De är inte heller längre beroende av barnen välvilja. De klarar sig ekonomiskt ganska gott tack vare åldringsvården och pensionerna. Dessa är allt annat än rikligt tilltagna för de riktigt gamla men de växer och blir större för senare årgångar pensionärer.

Detta ger en valfrihet och ett oberoende åt våra åldringar som är helt nytt och som är ganska unikt i världen. De som själva klarar sig kan bo kvar i sina hem. Samhället tillhandahåller all möjlig hjälp och skaffar dem rum på ålderdomshem eller åldringscentra när de inte längre kan klara sig.

Härom dagen besökte jag en äldre man på ett av våra moderna ålderdomshem. På väggen hade hade han ett fotografi av sin avlidna hustru. Bredvid fanns en bild av Gustav Möller, den gamla socialministern. Den bilden berättade mer än en bok om vilken som står de gamlas hjärta nära. Bilden var mer än en bild, den var en sinnebild.

Medikamenter för folk och fä

9 juni 1977. I en veckotidning läser jag om en gammal salva, ursprungligen avsedd för såriga kospenar, som numera tillskrivs sagolika mänskliga egenskaper. Mängder av exemlidande människor berättar hur snabbt och effektivt de blivit botade av den undergörande salvan, som visar sig lika bra för folk som för fä.

Jag tvivlar inte ett ögonblick på salvans goda egenskaper och förstår mycket väl att de som lider av hudutslag och inte blivit botade vill röva något nytt.

Vitamininjektioner, cortison och andra moderna läkemetoder till trots, men alltjämt sätts stor tilltro till naturmediciner, i synnerhet i de fall hudspecialisterna gått bet. Många litar mest till hemtillagade salvor, om vars innehåll man inte vet annat än att de är gjorda på örter och att någon klok gumma eller gubbe läst över hopkoket en torsdagsnatt vid fullmåne.

Felet med de apotekstillverkade salvorna är att innehållet deklareras. Benzalkonklorod och Retrimonbromid, ingen vet vad det är. Tänk om det istället stått dyvelsträck, hundtunga och kattost, vilken efterfrågan det skulle ha rönt.

***

För några år sedan hörde jag berättas om en man som länge lidit av ett besvärligt exem, som läkarna hade svårt att komma till rätta med. Han ledsnade till sist och uppsökte ortens homeopat, som skrev ut en sats piller. Efter en tid blev mannen återställd. Att det var mera trots än tack vare pillren trodde nog också mannen själv. Han behöll sin skepsis och detta visade sig vara befogat.

Efter en tid kom han att hälsa på en bekant som var jordbrukare. Av en händelse lade han märke till en pillerflaska som starkt påminde om den han själv fått för sitt exem.

Han synar flaskan närmare och finner att ”deklarationen” är identisk med den han själv fått och han frågar förstås sin bekant om också han lider av exem.

– Ingalunda, svarar denne. Det där är inte medicin för folk utan för fä. Jag har en ko som jag hade svårt att få dräktig. Då ingenting annat hjälpte rådfrågade jag en homeopat. Han skrev ut den där medicinen, kon blev dräktig och jag blev nöjd.

Man vill gärna göra gällande att detta med kvacksalveri bygger på självsuggestion, på trons makt. Men hur en ko kan suggereras att bli med kalv, det övergår mitt förstånd.