”Frihet eller socialism”

7 oktober 1976. Det var märkligt nog de med ”C” i sina partibeteckningar, CDU och CSU, som stod för lögnaktigheten, förvanskningen och ärekränkningen i den tyska valpropagandan. ”C” är i båda dessa partibeteckningar förkortningar för ”Christlich”, vilket betyder kritslig.

Det var dessa ”kristliga” systerpartier som gick ut med slagordet ”frihet eller socialism”, flitigt använt också i den svenska valrörelsen av alla de tre borgerliga partierna.

De måste självklart vara medvetna om att själva ordsammanställningen ”frihet eller socialism” är grundfalsk då den tillämpas på tysk och svensk socialdemokrati, eftersom det är den som banat väg för friheten i båda länderna. Det är demagogiskt och i högsta grad okristligt att föra fram ”frihet eller socialism” som ett alternativ då det gäller valet mellan CDU/CSU å ena sidan och socialdemokratin å den andra. Demagogin och okristligheten är inte mindre bland de borgerliga företrädarna i vårt land, som syndade svårt mot det åttonde budet, som Luthers förklaring börjar: ”Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa…”

*

Redan för 80-90 år sedan skrämde kyrkan människorna för socialismen. År 1991 varnade ärkebiskop Sundberg för socialdemokratin och målade följande framtidsbild:

”Templen skola nedrivas eller ombyggas till sjukhus och ar etarbostäder, bestående lagbunden ordning upplösas, privategendom förvandlas till kollektivegendom… och tankarna på synd, moraliskt ansvar och evighet, lämnas alldeles utanför räkningen.

Biskop Ullman angrep socialdemokratin ännu häftigare:

De vill upphävandet av all privategendom…upphävandet av äktenskapet i dess hittillsvarande bemärkelse, upphävandet al allt familjeliv, barnens uppfostrande i anstalter från spädaste ålder, på det de må göras främmande för sina föräldrar. Denna framtidsstat vilja de åvägabringa genom revolution.”

Biskop Billing uttalade vid prästmötet 1892:

”att socialdemokratin var den farligaste formen av otro, detta ej minst därför att den ej bjuder gudsförnekelsen i sin omängda bitterhet utan inbäddar den i allehanda som vid intagningen smakar ganska sött. Väl förstår socialdemokratin att smeka missnöjet, misstänksamheten, avunden och andra mörka lustar i människors hjärtan och icke mindre väl förstår den att härvid söva och bedraga samveten genom att intala dem, att vad socialdemokratin fordrar även fordras av rättfärdigheten och kärleken.”

*

I dag tror jag att prästerskapet med få undantag skrattar åt dessa varningsord utsagda i en tid då kyrkan ville ha monopol på rättfärdigheten och kärleken

.

Ärkebiskop Anton Niklas Sundberg varnade för socialdemokratin.

 

Vad hände våren 1904?

2 april 1979.

Vad som hände för 50 år sedan får vi veta dag för dag i Dagbladet och det är alltid lika intressant att följa, i synnerhet för dem som har minnen från 1920-talets slut.

Låt oss för ovanlighetens skull ta en titt i några nummer av Nya Samhället för 75 år sedan, alltså 1904 och som då ansågs värt att meddela allmänheten. Här följer några små notiser. Det är bara stavningen som moderniserats.

# Vår gamle Enhörning behöver ej svälta under den närmaste tiden. Han är upptaxerad för en inkomst av 187 700 kr för föregående år enligt självdeklaration.

# Vid avlöningen i torsdags vid Kubikenborg erhöll de minderåriga vid hyveln, kapare- och klyvbiträden, så dålig betalning att tretton av dem slutade sitt arbete. I stället för dem beordrades då arbetare ur brädgården, men till deras heder kan sägas att de ej gick till hyveln. Sju av dem blev därför på aftonen avskedade.

# Våra dårceller å arbetsinrättningen besågos av hrr stadsfullmäktige i onsdags afton. Stadens hrr styrande lära just inte ha funnit att allting var ganska gott som det är. 26 stackars sinnessjuka, av vilka ett våldsamt utbrott ju kan befaras när som helst, ”vårdas” å de olika salarna tillika med sjuka och andra försörjninghjon.

# Som bekant ägo hjonen vid arbetsinrättningen ej rätt att medföra spritdrycker hem, varför de av vederbörande befäl fråntas dylika. Men att, som en tillsyningsman gjorde härom dagen, hälla en halv liter brännvin  bakom kragen på en 80-årig gubbe, tro vi inte är lämpliga sättet att befordra nykterhet. Litet mera folklighet fordrar man av en person, som satts att öva tillsyn över andra.

# Stadens manufakturgrossister hava beslutit att under sommarmånaderna stänga sina lokaler kl 7 på aftonen. Beslutet är gott blott det efterföljs.

# I lördags var brottningskamp anordnad å 125:mans lokal mellan ynglingen Sten Wahlström och slaktaren Manne Nordström. Den förre stod i 20 minuter och vann därigenom det utfästande priset. I Göteborg har nyligen poliskammaren, som redan förut skett i Stockholm, förbjudit brottningar som offentliga föreställningar.

# Kinamatografförevisningen å Stadshussalongen i går och förrgår afton har varit intressanta och sevärda. Särskild ”Bestigningen av Matterhorn” var av den beskaffenhet att den försatte åskådarna i verklig spänning. Apparaterna fungerade utmärkt.

Mannen bakom My Fair Lady

George Bernhard Shaw (1856-1950)

29 juni 1978

Hur Edison, den världsberömde uppfinnaren, kom att anställa G B Shaw, den sedemera världsberömde författaren, som telefoninstallatör i London beskrevs i går på denna spalt.

Shaws namn förknippas med teater, bitande ironi, samhällssatir. Mest känd har kanske Shaw blivit genom sin teaterpjäs Pygmalion, vilket också gjort stor succé som film. Pygmalion är berättelsen om hur den förfinade språkprofessor Higgins förvandlar den cockneysnackande blomsterflickan Eliza till en väluppfostrad dam, som snart överträffar sin lärare i världsvant uppträdande. Pjäsen bygger på en gammal grekisk saga om en kung på Cypern, Pygmalion, vilken skulpterade en kvinnostaty som han förälskade sig i, sedan han lyckats förmå Afrodite att ge liv åt statyn.

Shaw vägrade ihärdigt att låta förvandla Pygmalion till My Fair Lady. Först efter Shaw död 1950 lyckades man utverka stärbhusets tillstånd att göra en musical av pjäsen. Den fick världspremiär 1956 och gjorde därefter sitt segertåg över världen. ***

Shaw var oerhört produktiv. Han började som kritiker och slog först långsamt igenom som dramatiker. Hans specialitet var de tillspetsade formuleringarna med paradoxen som huvudvapen. Ni vet dessa påståenden som innehåller en skenbar motsägelse. Många av hans paradoxer har blivit bevingade uttryck, som vi hör och lyser då och då. Här följer några:

# Vi lär av historien, att vi inte lär någonting av historien.

# Den gyllene regeln är att det inte finns några gyllene regler.

# Den som kan något gör det. Den som inte kan något undervisar.

# När en dumbom gör något han skäms för påstår han alltid att det är hans plikt.

# Den förnuftiga människan anpassar sig till världen; den oförnuftige envisas med att försöka anpassa världen efter sig själv. Därför beror alla framsteg på den oförnuftige.

# En engelsman tro att han är moralisk, när han endast är generad.

# Varje människa under trettio, som har kunskap om samhällsordningen och inte är revolutionär,är en mindervärdig varelse.

# Alla män över fyrtio är skurkar.

***

Själv uppnådde Shaw den aktningsvärda åldern av 94 år. I detta faktum ligger något litet av ödets ironi.

Amerikanskan

Hillary Clinton, yrkesarbetande amerikanska

Hur bildar vi oss uppfattningar om våra medmänniskor på nära håll och i      omvärlden? Dem vi har omkring oss ser vi framför oss i vår inre syn så snart vi tänker på dem. Om vi tänker på kvinnor i största allmänhet så framtonar en av dem vi personligen känner. Men om vi spinner vidare på denna lilla tanketråd och säger: Tänk på en amerikansk kvinna. Vem framträder då inne i vårt medvetande?För de flesta blir det säkert inte någon bestämd kvinna, utan en sammansmältning av alla de intryck vi fått av amerikanska kvinnor genomböcker, teater och film. Ur denna smälta utfälls så en bild av genomsnittsamerikanskan sådan vi ser henne inom oss.

*

Hur framstår då hon i vårt inre, den amerikanska kvinnan?

Ytlig, tycker jag, fostrad från barnsben att uppbära den kvinnoroll vi känner igen från hundratalet böcker och filmer. Hon har ett utpräglat krav på ungdomligt utseende ända upp i ålderdomen, vilket tar sig uttryck i stark make up, uppseendeväckande kläder och högljutt tal. Hon får inte, och vill inte, vara mannen intellektuellt överlägsen, utan spelar gärna lite dum och naiv. Hon besväras inte av något större samhällsintresse eller politiskt engagemang och delar genomsnittsamerikanens fördomar mot om negrer, judar och kommunister. Däremot deltar hon gärna i den typ av social eller kyrklig verksamhet som tar sig uttryck i välgörenhetsbasarer och dylikt. Hon har ogärna yrkesarbete som gift, utan älskar att vara hemma, shoppa och omge sig med övermått av statusprylar. Hon solar sig gärna i mannens glans.

Det här är minsann en mycket grov generalisering, så grov att jag nästan skäms att skriva ner den.

*

Men så läser jag ett uttalande av en amerikansk författare vid namn William M Mandel, som bekräftar att mina förutfattade meningar håller streck, åtminstone i det avseendet att amerikanska kvinnor ligger i botten på världsstatistiken när det gäller ett bekläda ledande befattningar. Så här skriver han:

Min stolthet som amerikan fick sig en knäck när jag fick veta att andelen amerikanska kvinnor i ledande yrken hör till de lägsta i världen. I USA är andelen kvinnliga läkare lägre än i något annat land, utom Spanien, Madagaskar och Sydvietnam. Jag vet nu att bara nio procent av läkarna i USA är kvinnor. Och i alla de andra prestigeyrkena är det ännu sämre ställt på den punkten. Kvinnorna utgör bara fem procent av juristerna och knappa två procent av ingenjörerna och agronomerna.

Det räcker nog inte med ett enda kvinnoår i USA!

Mod(et)

S-ledaren Hjalmar Branting, elegant klädd

17 juni 1977

Eleganta kläder kräver ett fint beteende av sina bärare. Det gäller att vara aktsam om dem, därför blir de lätt otrivsamma. Denna lärdom sitter i sedan barnsben. Småpojkarnas söndagsstass: vit sjömansblus och vita kortbyxor som var en gångdräkt. De förutsatte ett stillasittande liv med knäppta händer och from min. Ungdomsårens blå cheviotkostym blev blankpressade varje helg. Eljest bildades knän i form av uttänjda påsar. I gengäld krympte sömmarna raskar än tyget, vilket drog samman kostymen till en säck. Ändå var den oumbärlig i det så kallade umgängeslivet. Utan blå cheviotkostym var man inte mycket värd. *** Arbetarrörelsens representanter var ofta påkallande elegant klädda. Hjalmar Branting, Fredrik Sterky och Axel Danielsson men också deras efterföljare ser ut som stigna ur modejournaler där de blicka mot oss på gamla foton. Bonjour, jacket, hög hatt var vanligt. Ekonomichefen J G Walles på gamla Nya Samhället bar alltid vit skjorta och vit slips. Söndag som vardag. Man kunde tro att han gick i evig sorg. Men så var det inte. Med sin vita elegans ville han understryka sin pondus. *** Det var många som förundrade sig över noggrannheten med klädetiketten och i stället önskat sig protester mot den borgerliga snobbkulturen. Men reglerna var strängare förr. Uttrycket ”som man är klädd blir man hädd” hade då full giltighet. Och även (s)-märkta politiker var måna om sitt sociala anseende och ville inte få slarvstämpeln på sig. Det fanns i början av seklet en ung röd falang som klädde sig i svarta slokhattar och hade djärvt knutna halsdukar. Det var yttre tecken på radikalitet. Men även då måste en viss etikett följas. Det var ingalunda likgiltigt hur hatten eller kravatten satt. *** Det fria mode som råder i dag är inte så fritt som man kan tro. Det följer sina egna lagar. Jeansen får inte se ut hur som helst. De har sin bestämda fason som varierar år för år. Ibland ska benen vara snäva, ibland utställda. Också de urblekta och lappade jeansen, som skall vittna om upphöjd likgiltighet för kläder och allmänt behagfull nonchalans, röjer en stor portion skrytsamhet. Det som skall ge intryck av frihet och oberoende är i själva verket ett blint slaveri under modet. Modet är som bekant inte alltid förenat med mod.

Strejkbryteri för 100 år sedan

Lars Ahlin, Ålsta, 1933

20 augusti 1975

Det är sällan vi får läsa något nytt av Sundsvallsförfattaren Lars Ahlin. Därför är det roligt och berömvärt att Läsbiten i sitt senaste nummer återger en berättelse som fanns i SIA redan 1945 men som veterligt inte ingår i något större sammanhang.

Lars Ahlin berättar om morbror Ville ”som inte var vår utan mammas morbror”. Och morbror Ville berättar om ”den gamla goda tiden” med tolv timmars arbetsdag på sågverken under åtta månader av året och i bästa fall hårt skogsarbete de övriga fyra månaderna.

Morbror Ville hade minne av Sundsvallsstrejken 1879. Han tillhörde dem som militären bevakade ute på Skarpskyttelägret. Träpatronerna började inse att en ny tid brutit in, en tid som skulle präglas av arbetarrörelsens frammarsch, av föreningsrätt och demokrati.

Hela berättelsen kan jag inte återge, bara en episod:

Det var strejk vid några sågverk. isponenten skickade omkring annonser i tidningarna och i dem utlovade han en mängd förmåner om vilka de strejkande arbetarna inte ens vågat drömma. Snart kom strejkbrytare från alla håll. Det var sluskar och lodisar men också välfödda bondpojkar från Indal, Stöde och Ljustorp. De blev naturligtvis mottagna med stor förtjusning.

Det var nu morbror Ville och ett par andra kom på idén att använda list och knep i kampen. De klädde ut sig till lodisar, tog jobb som strejkbrytare och blev också varmt välkomnade och försedda med pengar till mat, tobak och skor på fötterna.

Alla strejkbrytare hystes in i ungkarlsbarackerna. Först sedan faktorn lämnat dem bland de fula gossarna kunde de börja förverkliga avsikten med sitt besök. De hade gissat alldeles rätt att de flesta av dessa arbetarförrädare var tämligen fega gossar, som skulle falla undan för en skicklig skrämselkampanj. Morbror Ville och hans kamrater lyckades också över förväntan. De berättade att de strejkande tänkte gå till anfall mot baracken under natten. De lade ut hur uppretade och vilda arbetarna var. Då man frågade: ”Men varför kom ni hit då?” så svarade de att de kommit bara för att äta sig mätta och få en liten hacka till tobak och brännvin. ”Men så fort det blir mörkt så smiter vi”, sa de. ”Vi vill inte förlora elivet än på några år.”

De lyckades drypa skräck i blodet på strejkbrytarna. Bondpojkarna var de första som packade ner sina saker i kistan och med bördan på axeln kilade de iväg ut i mörkret tre och tre. Morbror Ville och hans kamrater gav sig inte förrän detömt ungkarlsbaracken. Så den följande dagen ven ingen sågklinga i det sågverket och ingen stabbläggare sprang med bördor på axeln. Faktorn svor ve och förbannelse över de olustiga basarna och förmännen, men ännu mera rasande blev han när han fick höra hur han låtit sig lura av landsstrykarna. En förrädare avslöjade nämligen namnen på dem som faktorn i går gett pengar och skor. Det var nu morbror Ville som kom på svarta listan och måste hålla sig undan för polisen, som naturligtvis stod på arbetsgivarnas sida.

Det var mycket annat också som morbror Ville berättade men för att få veta det, måste du köpa Läsbiten, som kommit med dubbelnummer 6/7 och kostar 12:75. Men då får du även läsa mycket annat som t ex ”Den helige på berget” av Einar von Bredow, ”En ung flickas bekännelser” av Marcel Proust, en novell av Inger Hagerup, norskan som på sin tid skrev ”De brente våra gårdar…”

Ni onda, vi goda

(Okänt datum.) Att folk som tillverkar och handhar kärnvapen på en dag kan förinta 400 städer ser helt vanliga ut kan vi konstatera då vi ser ”Världens vapen” i TV. Det skrev jag om i går.

Nyligen fick vi i TV se en livs levande torterare framförd i frihet. Det var en grek som tvingats tortera av risk för att eljest själv bli torterad av juntans   hantlangare. Det gick kalla kårar på fyra miljoner svenska TV-tittares ryggar,   då de såg och hörde torteraren berätta om skändligheterna, allt i ett av offrens närvaro.

TV kan dom. Dom vet vad svenska folket vill se. Jag tror att många goda svenskar, hur otroligt det än kan låta, länge velat se en torterare, helst i arbete. Vi har mycket outlevd sadism kvar i oss, förträngda hämndkänslor som ligger och pyr i själens skrymslen och aldrig får slå ut i lågor. Vi får nöja oss med att på betryggande avstånd betrakta ställföreträdande torterare och bödlar.

Han såg helt vanlig ut denna grek. TV hade kunnat presentera honom som hovmästare i Paris, frisör i Hamburg eller som svensk TV-man, det hade gått precis lika bra. Å andra sidan skulle TV kunna hämta vilken vanlig svensk som helst på en restaurang, på en hockeymatch, på gatan eller på att varuhus och presenterat honom som torterare, så hade ingen reagerat annorlunda.

***

Är det från gamla böcker eller gammal teater och film vi fått vår föreställning om ”bovens” utseende. Ni vet, den där lågpannade, lömskt blickande, kallflinande varelsen som skrämmer folk bara genom sin uppsyn, sin fysionomi? Det stämmer inte! Mördaren, tjuven, torteraren ser likadan ut som du och jag.

– Nåväl, kanske någon säger, men vi har ju sett många bilder av fångar tagna framifrån och i profil. De ser ju alltid mer eller mindre skurkaktiga ut. På detta vill jag svara: Titta på ditt eget passfoto. Eller låt någon klämma ned sig på en stol, förse dig med en nummerlapp och låta en fotograf pliktskyldigt ta bilder av dig. Tro mig, du skulle sannolikt se ut som om du gjort dig skyldig till allra minst ett litet bankrån.

Vi är nog inte så olika varandra, vare sig till det yttre eller inre. Gustaf Frödings fattiga munk från Skara har rätt:

Den gode han är väl ej så god
som själv han tror i sitt övermod.
Den onde är ej så ond ändå,
som själv han tror, när kvalen slå.
Thy skall du ej mycket berömma,
ej mycket häckla och döma.

Påfrestande

23 juni 1977. Det är alltid påfrestande att gå till frisören. Det blir månader emellan. Men när håret börjar klia nere på halskotepelaren tvingas man iväg, hur motbjudande det än kan te sig.

Påfrestningen ligger i att sitta stilla i 20 minuter och inte ha något annat att titta på än sig själv i spegeln och på frisören som rör sig som en ande omkring en. Med åren blir man less på sig själv, less och ledsen. Man har sett sig till leda, känner varje anletsdrag och vet så innerligt väl att man sannerligen inte blir vackrare.

Jag sneglar på de två som sitter på var sin sida om mig. Det är två yngre män. Han till höger ser ut att vara bilförsäljare. Han talar oavbrutet och samtalet rör sig mycket riktigt om bilar. Han har nedåtkammat hår, kanske för att dölja en kalnande hjässa, och han ler mot sig själv under det han pratar. Han ser ut att vara nöjd med sig själv, med sin bil och sin tillvaro.

Mannen till vänster har långt hår och han oroas oupphörligen över att frisören ska kapa för mycket. Han har också polisonger som samtidigt vårdas. Han har säkert sin förebild inom filmens värld, har kanske tagit intryck av figurerna i Arvingarna och Ashton. Då och då småler han belåtet mot sin spegelbild.

***

Om sanningen ska fram tycker jag bäst om att bli klippt av kvinnliga frisörer. Skillnaden är måhända hårfin om uttrycket tillåts men flickor har ett mjukare handlag och så tvingar de en inte att tala om fotboll. Förr kunde jag nästan bli förtvivlad då frisören öppnade samtal med att leende säga vad han sagt minst tio gånger tidigare den dagen:

– Det gick fint för grabbarna i går.

Av lång erfarenhet förstod jag att han menade antingen GIF eller IFK och att hans favoritlag varit ute och sparkat boll någonstans, kanske här hemma. Trogen min manliga könsroll och innerst inne kanske också glad att bli betraktad som idrottsintresserade svarade jag:

– Ja, det gick ju riktigt fint.

Frisören hade troligen gått igenom matchens alla detaljer med tidigare besökare under dagen, fått informationer om spelsituationer och spelarprestationer och var därför angelägen om att dela med sig av vad han visste. Det blev en lång monolog och mitt eget bidrag till samtalet blev stumma instämmanden, nickningar och ibland huvudskakningar, som äventyrade hårklippningen.

– Kul att snacka fotboll med en som är intresserad, slutade frisören till sist, tog av det vita skynket och borstade bort håret på halslinningen.

Flickor som klipper talar inte om fotboll men gärna om annat, och de har förstånd att tiga också, om de tycker så är lämpligt.

Buslivet i Sundsvall

31 maj 1978. Vill på det bestämdaste protestera mot påståendet att det på Köpmangatan ”ser värre ut än i en svinstia” på lördags- och söndagsmorgnarna. Vill protestera på alla svins vägnar. Svin är fina djur, de vill ha snyggt omkring sig på sitt sätt, de bajsar i ett litet hörn, och ser det ibland illa ut i stian så är det inte grisarnas fel utan husbondens, som inte håller rent åt dem.

Svin super sig inte fulla, krossar inte glas, spyr inte i portgångar och slår inte sönder skyltfönster. Det är bara fulla människor som beter sig så illa.

Fredags- och lördagskvällarna är de verkligt stora festtillfällena för den klick omogna ungdomar, som åker in till stan för att cirkla runt gatorna, dricka öl och vin, fyllna till, krossa glas, kasta burkar och spy och pissa i portgångarna.

Är det någon enda människa som inbillar sig att dessa ungdomar har roligt? Så enfaldig är väl ingen. Deras liv är dötrist, det är därför de beter sig så där dumt. Det ger en inbillad dramatik, ett låtsasinnehåll åt en i övrigt totalt tom tillvaro, som förgylls enbart av en och annan gangsterfilm, de är i grunden djupt missnöjda med sig själva, osäkra och svaga, tagna en och en. De bär också inom sig fröet till ett missnöje med samhället, men det missnöjet kan de inte utreda, ännu mindre ge uttryck åt och förvandla till konstruktiva förslag. På förfrågan tycks de bara ha ett svar, en standardfras så dum att de själva inte tror på den. De vill ha en motorgård, där de kan hålla på och meka. Det har på sina håll upplåtits motorgårdar med verktyg och alla attiraljer men efter några veckor har det mesta varit stulet och lokalerna förstörda.

***

I senaste numret av Nyheter från Sovjetunionen läser jag en notis under rubriken ”Kampen mot nedbusningen”, som tydligen är ett internationellt problem. Det berättas att man i Sovjet inte visar något överseende med dem som bryter mot ordningsreglerna. Straffen varierar från böter till fängelse. Tidningen fortsätter:

Det är orätt mot svinen att jämföra dem med ligister.

På det hela taget har man i Sovjet uppnått rätt goda resultat i kampen mot ordningsbrotten, tillägger tidningen.

***

S k medborgargarden har förts på tal också i vårt land men tanken har alltid avvisats. Det har med människors integritet att göra. Ordningen ska upprätthållas av polisen och inte av några andra, hävdar man med all rätt. Vi förutsätter en viss frihet för alla, en viss fördragsamhet, även mot bråkmakare och samhällssabotörer. Men samtidigt kräver vi ordning och vill att polisen ska skydda oss mot fridstörare. Det är kanske just detta som är vårt dilemma. Man kan inte både tillåta och förbjuda brott mot den allmänna ordningen!

***

Kan samhället göra något för att råda bot mot buslivet som gör helgfriden till en mara för folk som bor kring Köpmangatan? De flesta ropar efter hårdare tag. Men avstängning betyder bara att karusellen flyttar till andra kvarter.

Medel alltifrån körkortsindragning till införande av offentligt spöstraff rekommenderas av åtskilliga. En mycket primitiv reaktion. Polisen har också ett standardsvar: Ordningens upprätthållare har inte resurser till att upprätthålla ordningen. Att låta sociala centralnämnden skicka ut tanter och farbröder för att försöka tala förstånd med smågangstrarna kan väl närmast betraktas som ett utslag av skämtlynne.  Ingen av raggarna är mottagliga för sociala anpassningsargument vid de tillfällena. Och att tala med föräldrarna är som att tala med en av väggarna på Köpmangatan.

Problemet är alltså inte så enkelt som många tror. En av orsakerna till de här bedrövliga tendenserna är det stora utbudet av underhållningsvåld i TV och på bio. Folkets hus egen biograf Folkan visar denna vecka en amerikansk film, Hi-Riders, av sämsta slag. Den handlar om ett stort gäng bilburna ligister som sätter skräck i sin omgivning. Men filmen ges inte i något slags avskräckande syfte. Tvärtom! Den glorifierar gangstermentaliteten. Den har spelats in och visas enbart i avsikt att ge producenten, distributören och biografen pengar. Om ni ser filmen och avlyssnar stämningen hos den unga publiken så har ni fått veta en av orsakerna till det tilltagande eländet på gatorna. Den visas som sagt på Folkan, Folkets hus egen biograf. På China-bio, den andra Folkets husägda biografen, ges ”Den vilda jakten på Cadillacen”!

Programvalet är verkligen utsökt.

Understödstagarandan

Högern talade om understödstagarandan och ville att bidragen skulle vara minimala

10 maj 1978.– Ska dom snacka om sociala kostnader? Fan, hela industrin går ju på understöd.

Den roliga historien läste jag i LO-tidningen. Det klack till när jag såg ordet ”understöd”. Det var länge sedan det förekom i tryck. Det är ett av många vanhedrande ord som mönstrats ut ur språket. Ingen talar längre om fattigvård, sinnessjukhus eller om vanföra och lytta människor. Vi har fått en ny mänskligare syn och därmed också nya mänskligare uttryck inom den sociala sektorn, som byråkraterna säger.

Ingen talade så föraktfullt om ”understöd” som högern på den gamla onda tiden. Det var någonting som ansågs obehövligt. Fattigunderstöd och arbetslöshetsunderstöd, det skulle helst inte utgå alls men om det var nödvändigt så skulle beloppen vara lägsta möjliga. Understöd fördärvade nämligen människorna, enligt högerns filosofi. Det skapade ekonomiskt lättsinne och uppammade ”understödstagaranda”, ett av högerns slagord på den tiden. En arbetslös som åtnjöt understöd hade enligt högern ingen anledning längre att söka arvete. Han levde ju ändå. På samhällets bekostnad.

Arbetslöshetsunderstödet var på den tiden ytterst förnedrande. Det fick enligt lag inte överstiga 2/3 av den lägsta grovarbetarlönen, i vilken också lönerna inom jord- och skogsbruket räknades. Dessa var så låga attdet var nästan matematiskt omöjligt att göra två tredjedelar av dem. Därtill kunde understödstagaren åläggas så kallat motprestationsarbete under två dagar per vecka. Och bidrag från fattigvården fick inte utgå till den som uppbar arbetslöshetsunderstöd.

Det låg något föraktfullt i ordet understöd. Och formerna för utförandet var simpla. Att ta emot understöd var en bekräftelse på att man inte kunde klara sig själv, att man var oförmögen att stå på egna ben. Understödet stämplade mottagaren, gjorde honom mindervärdig, knäckte hans självförtroende, ibland för all framtid. Ingen som inte var absolut nödd och tvungen ville ha understöd. Att högern ältade begreppet understödstagare beroedde på att de själva aldrig behövde uppleva förödmjukelsen att ta mot understöd.

Nu är det företagens tur att söka understöd. Det finns hundra bidragsformer att välja bland. Det fria näringslivet, som bett Gud bevara sig från varje statlig inblandning och blint trott på kapitalismens självläkande krafter, söker nu homeopat Nils G Åsling för minsta lilla krämpa. Och han strör ut miljoner som homeopaterna strör ut piller – tydligen också med samma klena resultat.

Nu kan moderaterna verkligen börja tala om understödstagaranda.