Bibliska könsroller

20 maj 1975. Jag ser i almanackan att den text som lades till grund för predikningarna vid pingstdagens högmässa var hämtad ur Johannes Evangelium 14 kap. 15–21, som i utdrag lyder sålunda:

Älsken I mig så hållen I mina bud, och jag skall bedja Fadern, och han skall giva Eder en annan Hjälpare, som för alltid skall vara hos eder, sanningens Ande,  som världen icke kan taga emot, ty hon ser honom icke och känner honom icke. Men I kännen honom, ty han bor hos eder och skall vara i eder.

Jag tycker det skall vara svårt att stå och tala en halvtimme på detta invecklade tema. Det finns ju så olika präster och lika många olika uttolkare och talare. Precis som på andra områden. Jag går sällan i kyrkan men ibland lyssnar jag på radions andakter och märker vilken skillnad det är på förmågan att levandegöra ordet, som prästerna plägar säga. En del sätter verkligen kött på många gånger magra ben, andra kokar en tunn, näringsfattig soppa på ingredienser som det kunde göras en riktigt hygglig anrättning av.

Det citerade stycket ur bibeln förutsätter givetvis en bergfast tro på treenigheten: Fadern, Sonen och den helige Ande. Alla tre blir åberopade. Men nu bortser jag helt från tron. Det är en annan sak som intresserar mig, en språklig. Och inte bara språklig, utan också könsrollsmässig, så att säga.

Fadern, det är en Han, och det vet jag att det pågår diskussioner om inom kyrkan. Carl-Gustaf Boëthius, den frejdige RFSU-ordföranden och förrre Vår Kyrka-redaktören, säger bl a så här:

Att kalla Gud för fader är ett uttryck för det samhälle, där mannen självklart är den överlägsne, den egentliga människan, som har kvinnan som ett bihang. — Kanske har föreställningen om Gud som en man effektivast av allt bidragit till att konservera nedvärderingen av kvinnan och därmed den individuella och sociala diskrimineringen av henne.

Det är ett präktigt inlägg i könsrollsdebatten.

Låt gå för Gud som fader, det är vi vana vid. Men i denna predikotext ur Johannes evangelium ser jag med stor häpnad, att också den helige Ande är ett maskulinum, kallat Han och Honom. Det är en ny upptäckt i varje fall för mig. Det betyder att hela den gudomliga trojkan: Fadern, Sonen och den helige Ande är manlig. Och då tillåter jag mig en stilla undran så här på den vackra pingstdagens fridfulla eftermiddag:

– Hur har man burit sig åt för att könsbestämma den helige Ande?

Mannen bakom My Fair Lady

George Bernhard Shaw (1856-1950)

29 juni 1978

Hur Edison, den världsberömde uppfinnaren, kom att anställa G B Shaw, den sedemera världsberömde författaren, som telefoninstallatör i London beskrevs i går på denna spalt.

Shaws namn förknippas med teater, bitande ironi, samhällssatir. Mest känd har kanske Shaw blivit genom sin teaterpjäs Pygmalion, vilket också gjort stor succé som film. Pygmalion är berättelsen om hur den förfinade språkprofessor Higgins förvandlar den cockneysnackande blomsterflickan Eliza till en väluppfostrad dam, som snart överträffar sin lärare i världsvant uppträdande. Pjäsen bygger på en gammal grekisk saga om en kung på Cypern, Pygmalion, vilken skulpterade en kvinnostaty som han förälskade sig i, sedan han lyckats förmå Afrodite att ge liv åt statyn.

Shaw vägrade ihärdigt att låta förvandla Pygmalion till My Fair Lady. Först efter Shaw död 1950 lyckades man utverka stärbhusets tillstånd att göra en musical av pjäsen. Den fick världspremiär 1956 och gjorde därefter sitt segertåg över världen. ***

Shaw var oerhört produktiv. Han började som kritiker och slog först långsamt igenom som dramatiker. Hans specialitet var de tillspetsade formuleringarna med paradoxen som huvudvapen. Ni vet dessa påståenden som innehåller en skenbar motsägelse. Många av hans paradoxer har blivit bevingade uttryck, som vi hör och lyser då och då. Här följer några:

# Vi lär av historien, att vi inte lär någonting av historien.

# Den gyllene regeln är att det inte finns några gyllene regler.

# Den som kan något gör det. Den som inte kan något undervisar.

# När en dumbom gör något han skäms för påstår han alltid att det är hans plikt.

# Den förnuftiga människan anpassar sig till världen; den oförnuftige envisas med att försöka anpassa världen efter sig själv. Därför beror alla framsteg på den oförnuftige.

# En engelsman tro att han är moralisk, när han endast är generad.

# Varje människa under trettio, som har kunskap om samhällsordningen och inte är revolutionär,är en mindervärdig varelse.

# Alla män över fyrtio är skurkar.

***

Själv uppnådde Shaw den aktningsvärda åldern av 94 år. I detta faktum ligger något litet av ödets ironi.

Strejkbryteri för 100 år sedan

Lars Ahlin, Ålsta, 1933

20 augusti 1975

Det är sällan vi får läsa något nytt av Sundsvallsförfattaren Lars Ahlin. Därför är det roligt och berömvärt att Läsbiten i sitt senaste nummer återger en berättelse som fanns i SIA redan 1945 men som veterligt inte ingår i något större sammanhang.

Lars Ahlin berättar om morbror Ville ”som inte var vår utan mammas morbror”. Och morbror Ville berättar om ”den gamla goda tiden” med tolv timmars arbetsdag på sågverken under åtta månader av året och i bästa fall hårt skogsarbete de övriga fyra månaderna.

Morbror Ville hade minne av Sundsvallsstrejken 1879. Han tillhörde dem som militären bevakade ute på Skarpskyttelägret. Träpatronerna började inse att en ny tid brutit in, en tid som skulle präglas av arbetarrörelsens frammarsch, av föreningsrätt och demokrati.

Hela berättelsen kan jag inte återge, bara en episod:

Det var strejk vid några sågverk. isponenten skickade omkring annonser i tidningarna och i dem utlovade han en mängd förmåner om vilka de strejkande arbetarna inte ens vågat drömma. Snart kom strejkbrytare från alla håll. Det var sluskar och lodisar men också välfödda bondpojkar från Indal, Stöde och Ljustorp. De blev naturligtvis mottagna med stor förtjusning.

Det var nu morbror Ville och ett par andra kom på idén att använda list och knep i kampen. De klädde ut sig till lodisar, tog jobb som strejkbrytare och blev också varmt välkomnade och försedda med pengar till mat, tobak och skor på fötterna.

Alla strejkbrytare hystes in i ungkarlsbarackerna. Först sedan faktorn lämnat dem bland de fula gossarna kunde de börja förverkliga avsikten med sitt besök. De hade gissat alldeles rätt att de flesta av dessa arbetarförrädare var tämligen fega gossar, som skulle falla undan för en skicklig skrämselkampanj. Morbror Ville och hans kamrater lyckades också över förväntan. De berättade att de strejkande tänkte gå till anfall mot baracken under natten. De lade ut hur uppretade och vilda arbetarna var. Då man frågade: ”Men varför kom ni hit då?” så svarade de att de kommit bara för att äta sig mätta och få en liten hacka till tobak och brännvin. ”Men så fort det blir mörkt så smiter vi”, sa de. ”Vi vill inte förlora elivet än på några år.”

De lyckades drypa skräck i blodet på strejkbrytarna. Bondpojkarna var de första som packade ner sina saker i kistan och med bördan på axeln kilade de iväg ut i mörkret tre och tre. Morbror Ville och hans kamrater gav sig inte förrän detömt ungkarlsbaracken. Så den följande dagen ven ingen sågklinga i det sågverket och ingen stabbläggare sprang med bördor på axeln. Faktorn svor ve och förbannelse över de olustiga basarna och förmännen, men ännu mera rasande blev han när han fick höra hur han låtit sig lura av landsstrykarna. En förrädare avslöjade nämligen namnen på dem som faktorn i går gett pengar och skor. Det var nu morbror Ville som kom på svarta listan och måste hålla sig undan för polisen, som naturligtvis stod på arbetsgivarnas sida.

Det var mycket annat också som morbror Ville berättade men för att få veta det, måste du köpa Läsbiten, som kommit med dubbelnummer 6/7 och kostar 12:75. Men då får du även läsa mycket annat som t ex ”Den helige på berget” av Einar von Bredow, ”En ung flickas bekännelser” av Marcel Proust, en novell av Inger Hagerup, norskan som på sin tid skrev ”De brente våra gårdar…”

Tankar om ord

 

13 mars 1978. Ibland kan det slå oss hur underbart det är med ord. Att vi kan säga – eller skriva– ord. Och den som hör – eller ser – förstår genast våra tankar utan att vi behöver inveckla oss i omständliga förklaringar. Om vi ser eller hör ordet kanel, så känner vi doften och smaken av kanel.

Och inte nog med det: vårt minne träder också i funktion. Vi kan erinra oss gångna jular, för mången de enda tillfällen då kanel förekom i brödet eller gröten. För att nu ta bara ett exempel.

Vi har ord för nästan allt. Men ändå inte allt. Vi har ord för tingen omkring oss, för färger, egenskaper, dofter, smaker. Men för känslor och inre upplevelser har vi ord bara till en viss gräns. Sedan måste vi tillgripa bildspråk eller liknelser eller gå till den fria diktens värld, den som mera vädjar till hjärtat än till det logiska förnuftet, för att göra oss förstådda och för att själva förstp.

*

”Där språket upphör, börjar musiken skrev författaren och tonsättaren Hoffmann. Och med anspelning på just de orden diktade Rainer Maria Rilke:

Musik: statyers andedräkt.
Måhända: bildernas stillhet,
Du språk, där språk upphör.
Du tid, som lodrätt står
i riktning mot hjärnan
som förgås.

Att kalla musik ”statyers andedräkt” eller ”bildernas stillhet” är lika genialt som att kalla arkitekturen för ”frusen musik” som någon språkkonstnär utlät sig.

Skönheten måste uppenbarligen beskrivas med lånade begrepp. En tavla uttrycker sig själv, talar sitt eget konstspråk, men skall den beskrivas måste vi använda ord eller kanske musik.

*

Om vi ger oss in på de högre tingen, på livet och döden och den eventuella meningen med vår tillvaro, så är det svårt att undvara lån från tänkare som i förtätade meningar ger sin syn till känna.

Jag tänker återigen på Rilke, som skrev:

Död och födelse är endast ögon, som vi öppnar och stänger.

Eller på den sovjetryske skalden Vladimir Buritjs korta setens om livets korthet och förgänglighet:

Livet är en gnista slagen av den blindes käpp.

Och till sist den djupt allvarsamme humoristen Mark Rwains tänkvärda mening:

Låt oss sträva efter att leva så, att själva begravningsentreprenören sörjer, när vi dör.