Politikerna och moralen

4 juni 1974. Finns det någon grupp människor som har så dåligt rykte som politikerna? Inte nog med att de dagligen och stundligen är utsatta för meningsmotståndarnas kritiska iakttagelser, kommentarer och attacken, nej, också de egna anhängarna följer med och fingranskar allt vad de gör och inte gör, säger och inte säger.Ibland råkar de ut för handlingsförlamning som en följd av all kritik. De vågar inte ta initiativ, de vågar inte komma med reformförslag som de sedan måste slåss hårt för att driva igenom. De följer då ofta minsta motståndets lag och försöker undandra sig kritik genom att vara passiv, både i ord och gärningar. Det finns som bekant många förtroendevalda som tiger sig igenom hela mandatperioden och hellre tar risken att bli betraktad som lite dumma, än, de talar och drar på sig kritik.

Men det går inte heller i längden. Underlåtenhetssynder avslöjar sig förr eller senare och då kan kritiken ta sig bisarra uttryck.

– Den där jäveln har inte sagt flaska på tre år. Vad sitter han där för? heter det. Varpå den utpekade tar sig samman, bemannar sig med mod, säger flaska och drabbas av ett rått flatskratt och kanske kommentaren:

– Det kunde man ge sig den på. När han äntligen öppnar käften så börjar han prata om flaskor. Han tänker väl aldrig på annat än flaskor.

En politiker får alltid veta att han lever.

***

Kritiken är ofta följsam, vaken och hård och medlen att föra fram den är många. Det kan ske öppet i form av diskussionsinlägg på möten och artiklar i pressen men den kan också bedrivas i det fördolda genom anonyma skriverier, insändare eller genom allmänt skitprat. Den senaste formen är givetvis sämst och farligast. Det är den som åstadkommit politikernas lika dåliga som felaktiga och obefogade rykte som myglare, mutkolvar och konspiratörer. Många tror att politiker är folk som på mystiska vägar tillskansat sig makt, som de ständigt missbrukar, mest genom att fatta galna beslut bakom våra ryggar eller över våra huvuden som det så ofta heter numera.

Men just denna vakenhet  eller kalla den kritiklusta gör att politikerna mer än andra bevakar sig själva, vad de gör och vad de säger. De måste följa dygdens smala stigar, akta sig för snedsprång och äventyrligheter. Det står alltid iakttagare och lyssnar i deras närhet och registrerar varje avvikelse från den rätta vägen.

Med tiden får politikerna elefanthud, som gör dem oemottagliga för förtalets pilar. De lär sig konsten att avväpna gnölat med ett överseende leende och se oberörda ut också då de möts av oförskämdheter. Mer än andra tvingas politikerna av trycket utifrån att bli bättre än vad de många gånger är.

”Frihet eller socialism”

7 oktober 1976. Det var märkligt nog de med ”C” i sina partibeteckningar, CDU och CSU, som stod för lögnaktigheten, förvanskningen och ärekränkningen i den tyska valpropagandan. ”C” är i båda dessa partibeteckningar förkortningar för ”Christlich”, vilket betyder kritslig.

Det var dessa ”kristliga” systerpartier som gick ut med slagordet ”frihet eller socialism”, flitigt använt också i den svenska valrörelsen av alla de tre borgerliga partierna.

De måste självklart vara medvetna om att själva ordsammanställningen ”frihet eller socialism” är grundfalsk då den tillämpas på tysk och svensk socialdemokrati, eftersom det är den som banat väg för friheten i båda länderna. Det är demagogiskt och i högsta grad okristligt att föra fram ”frihet eller socialism” som ett alternativ då det gäller valet mellan CDU/CSU å ena sidan och socialdemokratin å den andra. Demagogin och okristligheten är inte mindre bland de borgerliga företrädarna i vårt land, som syndade svårt mot det åttonde budet, som Luthers förklaring börjar: ”Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa…”

*

Redan för 80-90 år sedan skrämde kyrkan människorna för socialismen. År 1991 varnade ärkebiskop Sundberg för socialdemokratin och målade följande framtidsbild:

”Templen skola nedrivas eller ombyggas till sjukhus och ar etarbostäder, bestående lagbunden ordning upplösas, privategendom förvandlas till kollektivegendom… och tankarna på synd, moraliskt ansvar och evighet, lämnas alldeles utanför räkningen.

Biskop Ullman angrep socialdemokratin ännu häftigare:

De vill upphävandet av all privategendom…upphävandet av äktenskapet i dess hittillsvarande bemärkelse, upphävandet al allt familjeliv, barnens uppfostrande i anstalter från spädaste ålder, på det de må göras främmande för sina föräldrar. Denna framtidsstat vilja de åvägabringa genom revolution.”

Biskop Billing uttalade vid prästmötet 1892:

”att socialdemokratin var den farligaste formen av otro, detta ej minst därför att den ej bjuder gudsförnekelsen i sin omängda bitterhet utan inbäddar den i allehanda som vid intagningen smakar ganska sött. Väl förstår socialdemokratin att smeka missnöjet, misstänksamheten, avunden och andra mörka lustar i människors hjärtan och icke mindre väl förstår den att härvid söva och bedraga samveten genom att intala dem, att vad socialdemokratin fordrar även fordras av rättfärdigheten och kärleken.”

*

I dag tror jag att prästerskapet med få undantag skrattar åt dessa varningsord utsagda i en tid då kyrkan ville ha monopol på rättfärdigheten och kärleken

.

Ärkebiskop Anton Niklas Sundberg varnade för socialdemokratin.

 

Vad vet ni om ”Laggen”?

9 oktober 1979. Det är ledsamt att det inte längre ges ut någon hembygdslitteratur för Medelpad. Medelpads hembygdsförbunds och Sundsvalls Gilles årsböcker från 1940- och 1950-talen visar sig vara rika källor att ösa ur för dem som vill veta mer om gamla Medelpad. De kvarvarande upplagorna realiserades nyligen ut för en spottstyver per ex och det var sannerligen en intressant läsning för en mycket billig penning.

I 1946 års bok skriver Elin Lörgran om Katrinebergs laggkärlsfabrik ute vid Kumo. Den känner inte många av dagens sundsvallsbor till. Men de flesta äldre kubikenborgare vet var ”Laggen” låg. Det var den lokala benämningen på badplatsen strax bortom Kubikenborg. En liten strandplage som var livligt besökt på 1920- och 1930-talen och fram till dess att aluminiumfabriken sträckte ut sin elektrolyshall över hela det gamla idylliska badområdet. ”Laggen” hette platsen i folkmun men stranden arrenderades på sin tid av en privatperson som upphöjde området till Sundsvalls Havsbad, satte staket omkring, tog inträdesavgift och förstörde därigenom platsens ursprunglighet. I närheten fanns många sommarvillor men också annan bebyggelse, bl a ett kafé med namnet Strandbo.

Laggkärlsfabriken skapades 1874 av ett par driftiga motalabor, bröderna Svante och Knut Landqvist med erfarenheter av affärer och industridrift efter 14 års vistelse i USA. De byggde fabrik nere vid sjön, anlade en liten kaj, vars pålvirke fanns kvar långt in på senare tid. Som råvara köpte de upp bjälke- och plankändar från sågverken runt Sundsvall och sågade upp dessa till laggkärlsämnen. 24 slags kärl tillverkades. Från enkilos smörbyttor till hundrakilos mjöltunnor, baljor, såar, kar, tvättämbar, sörpämbar.

De svarvades släta in- och utvändigt, målades mörkblått och bandades med svarta järnband. Arbetet började sex på morgonen och pågick till sju på kvällen med en halvtimmes frukost och en timmes middag. Timpenningen låg på 1890-talet på 20 öre. Som jämförelse kan nämnas att en säck mjöl då kostade 16 kronor. För skor och kostym fick man betala 46 kronor.

Bröderna Landqvist var av allt att döma mycket driftiga. Den ene bodde på Hällesund, den andra på Kumo. De gifte sig, engagerades sig också kommunalt och tog bl a initiativ till att Skönsmon 1887 fick egen kyrkogård och att läsbarnen från Kubikenborg och Skönsmon inte behövde traska den långa vägen till Sköns prästgård för att lära sig Guds ord.’

Kring sekelskiftet utökade man verksamheten vid fabriken med inredningar, snickerier, kyrka- och skolbänkar mm. Konkurrensen hårdnade emellertid alltmer och 1912 dlog fabriken igen för gott.

De som nu susar förbi i bil på E:fyran kan inte tänka sig att det  en gång i världen rådde full verksamhet där nere med att framställa laggkärl, tunnor, kaggar, kyrkbänkar och skolinredningar, en drift som pågick i omkring 35 år. Det var där  där elektrolyshallen nu ligger.

Detta berättar Elin Lörgren på ett hemtrevligt språk i 1946 års upplaga av hembygdsboken om Medelpad. Elin Lörgren var en intressant personlighet, på sin tid tillsammans med en syster ägare av Blå kiosken på Bankgatan.

Laggkärl av senare datum. Fabriken i Sundsvall upphörde redan 1912.

Vad hände våren 1904?

2 april 1979.

Vad som hände för 50 år sedan får vi veta dag för dag i Dagbladet och det är alltid lika intressant att följa, i synnerhet för dem som har minnen från 1920-talets slut.

Låt oss för ovanlighetens skull ta en titt i några nummer av Nya Samhället för 75 år sedan, alltså 1904 och som då ansågs värt att meddela allmänheten. Här följer några små notiser. Det är bara stavningen som moderniserats.

# Vår gamle Enhörning behöver ej svälta under den närmaste tiden. Han är upptaxerad för en inkomst av 187 700 kr för föregående år enligt självdeklaration.

# Vid avlöningen i torsdags vid Kubikenborg erhöll de minderåriga vid hyveln, kapare- och klyvbiträden, så dålig betalning att tretton av dem slutade sitt arbete. I stället för dem beordrades då arbetare ur brädgården, men till deras heder kan sägas att de ej gick till hyveln. Sju av dem blev därför på aftonen avskedade.

# Våra dårceller å arbetsinrättningen besågos av hrr stadsfullmäktige i onsdags afton. Stadens hrr styrande lära just inte ha funnit att allting var ganska gott som det är. 26 stackars sinnessjuka, av vilka ett våldsamt utbrott ju kan befaras när som helst, ”vårdas” å de olika salarna tillika med sjuka och andra försörjninghjon.

# Som bekant ägo hjonen vid arbetsinrättningen ej rätt att medföra spritdrycker hem, varför de av vederbörande befäl fråntas dylika. Men att, som en tillsyningsman gjorde härom dagen, hälla en halv liter brännvin  bakom kragen på en 80-årig gubbe, tro vi inte är lämpliga sättet att befordra nykterhet. Litet mera folklighet fordrar man av en person, som satts att öva tillsyn över andra.

# Stadens manufakturgrossister hava beslutit att under sommarmånaderna stänga sina lokaler kl 7 på aftonen. Beslutet är gott blott det efterföljs.

# I lördags var brottningskamp anordnad å 125:mans lokal mellan ynglingen Sten Wahlström och slaktaren Manne Nordström. Den förre stod i 20 minuter och vann därigenom det utfästande priset. I Göteborg har nyligen poliskammaren, som redan förut skett i Stockholm, förbjudit brottningar som offentliga föreställningar.

# Kinamatografförevisningen å Stadshussalongen i går och förrgår afton har varit intressanta och sevärda. Särskild ”Bestigningen av Matterhorn” var av den beskaffenhet att den försatte åskådarna i verklig spänning. Apparaterna fungerade utmärkt.

Skyll inte på gulmåran

10 oktober 1979

Ingen växt har skaffat sig ett så brokigt rykte som gulmåran, den där mjukt yviga växten som blommar på sensommaren och skickar ut hela skyar av väldoft. Ni vet säkert hur den ser ut. Den växer på torra, solbelysta platser och bildar stora mjuka mattor i blomningstiden.

Tänk bara så många namn den fått under årens lopp: trätogräs, osämjeört, klammerris men mest är den sedan gammalt känd som Jungfru Maries sänghalm. Lill-Jesus lär ha lagts på gulmåra i krubban. Allt annat i växtväg hade hästar och åsnor ätit upp.

*

I en bok som nyss har kommit och som jag just läst, Örtabok av Sune och Stina Jonsson, kan man se att gulmåran länge ansetts väcka osämja, därav namnen trätogräs och osämjeört. Det berättas att man förr beströdde golven i gästabudssalarna med gulmåra för välluktens skull. Buketter fästes på väggarna och lades på kakelugnarna för att det skulle dofta gott i rummen. Så här skriver Linné om denna sed efter sin Ölandsresa:

”Galium luteum (gulmåra på latin förr, nu heter den Galium verum) var det brukligt att strö på golvet i gästebodslag men hade alltid den olägenheten med sig, att gästerna blev oense och kommo i slagsmål. Emellan denna orsaken och påföljden kan jag inte förklara mig som fysiker men som logiker fast slutsatsen skulle kunna bli ett kvarter lång: Galium strös aldrig på golvet utom vid gästabud. Aldrig något gästabud här utan rus. Aldrig rus utan kiv och buller. Alltså åstadkommer Galium kiv!”

Ungefär samma vådliga följder av gulmåran mötte Linné i skånska Höganäs. Vid liknande tillfällen och med gulmåran som orsak ”blev kvinnfolk tokiga och kärlekskranka”. Gulmåran kallades därför ”frillogräs”.

*

På vår sommarstugetomt växer det drivor av gulmåra. Vi tar aldrig in den, eftersom´m vi anser lukten vara för stark inne. Men vi kan naturligtvis inte undkomma den utomhus. Aldrig har vi märkt att väldoften orsakat osämja bland oss eller våra gäster eller någon tilltagande kättja bland kvinnfolken. I logikens namn måste vi ge Linné rätt. Man har på detta som på många andra områden här i livet förväxlat orsak och verkan. Vad som än strötts på golven vid forna tiders gästabud skulle det ha uppstått råkurr och erotisk upphetsning. Det berodde säkert inte på vad man inandades utan på vadman inmundigade. Därvidlag är skillnaden mot förr inte så stor som mången tror.

Mannen bakom My Fair Lady

George Bernhard Shaw (1856-1950)

29 juni 1978

Hur Edison, den världsberömde uppfinnaren, kom att anställa G B Shaw, den sedemera världsberömde författaren, som telefoninstallatör i London beskrevs i går på denna spalt.

Shaws namn förknippas med teater, bitande ironi, samhällssatir. Mest känd har kanske Shaw blivit genom sin teaterpjäs Pygmalion, vilket också gjort stor succé som film. Pygmalion är berättelsen om hur den förfinade språkprofessor Higgins förvandlar den cockneysnackande blomsterflickan Eliza till en väluppfostrad dam, som snart överträffar sin lärare i världsvant uppträdande. Pjäsen bygger på en gammal grekisk saga om en kung på Cypern, Pygmalion, vilken skulpterade en kvinnostaty som han förälskade sig i, sedan han lyckats förmå Afrodite att ge liv åt statyn.

Shaw vägrade ihärdigt att låta förvandla Pygmalion till My Fair Lady. Först efter Shaw död 1950 lyckades man utverka stärbhusets tillstånd att göra en musical av pjäsen. Den fick världspremiär 1956 och gjorde därefter sitt segertåg över världen. ***

Shaw var oerhört produktiv. Han började som kritiker och slog först långsamt igenom som dramatiker. Hans specialitet var de tillspetsade formuleringarna med paradoxen som huvudvapen. Ni vet dessa påståenden som innehåller en skenbar motsägelse. Många av hans paradoxer har blivit bevingade uttryck, som vi hör och lyser då och då. Här följer några:

# Vi lär av historien, att vi inte lär någonting av historien.

# Den gyllene regeln är att det inte finns några gyllene regler.

# Den som kan något gör det. Den som inte kan något undervisar.

# När en dumbom gör något han skäms för påstår han alltid att det är hans plikt.

# Den förnuftiga människan anpassar sig till världen; den oförnuftige envisas med att försöka anpassa världen efter sig själv. Därför beror alla framsteg på den oförnuftige.

# En engelsman tro att han är moralisk, när han endast är generad.

# Varje människa under trettio, som har kunskap om samhällsordningen och inte är revolutionär,är en mindervärdig varelse.

# Alla män över fyrtio är skurkar.

***

Själv uppnådde Shaw den aktningsvärda åldern av 94 år. I detta faktum ligger något litet av ödets ironi.

När geologer ser på Alnön

13 februari 1973

1800-talet framstår för de flesta av oss som en grå forntid. Enda gemensamma nämnaren med nutiden är väl skägget. Eljest är det inte så mycket som är sig likt.

För 450 år sedan tillkom Vasaloppet, om man får sätta sin tro till sägnerna om Gustav Vasa. Men det skall man nog akta sig för. Det mesta lär vara efterhandskonstruktioner. Hans främsta uppgift i Dalarna torde ha varit att som Sveriges förste PR-man lägga en god grund för landskapets turistnäring.

Om vi går ytterligare 500 år tillbaka i tiden hamnar vi bland vikingarna. Det var då Sverige och övriga Norden upplevde sitt första ekonomiska uppsving, tack vare den omfattande import till rena rama vrakpriserna som våra vikingar svarade för.

Ännu ett 500-årskliv tillbaka och vi befinner oss i folkvandringstiden med gravhögarna bl a i Högom som ett av minnesmärkena. Det var en av dessa hövdingegravar som på 1950-talet flyttades in i Sundsvalls Museum.

Och så ytterligare 500 år för oss tillbaka till tiden för Jesu födelse, som inte kan anges exakt på året. Almanackan var ju inte uppfunnen då.

*

För geologerna är allt detta jag räknat upp händelser som timat alldeles nyss. I deras ögon levde Moses, Aron, Noak och de andra gubbarna i går och inte för 6000 år sedan eller vad det kan vara.

Geologerna rör sig bara med miljontals år i sin tideräkning. Man tror inte det är sant när geologerna avslöjar, att Medelpads kustland fått sin prägel för mellan 1300 och 1800 miljoner år sedan. Observera: miljoner år!

Alla har vi hört talas om de intressanta bergarterna på Alnön, att de tillkom vid ett vulkanutbrott för mycket länge sedan. Och detta ”mycket länge sedan” är inte för 500 år sedan, inte 5.000 år sedan, inte 50.000 år sedan, inte 500.000 år sedan, inte heller 5 miljoner år sedan utan, hör och häpna, för 560 miljoner år sedan. Utskrivet i siffror blir det 560.000.000 år.

*

Men var är vulkankratern, då, frågar sig många som vandrar omkring i Rökland, Smedsgården eller Släda, ängsliga att ramla ner i den. Det finns ingen krater! Vid tiden för vulkanutbrottet var berggrunden täckt med ett minst två kilometer tjockt sedimentlager, som under årens tryck vittrat sönder och glidit långt ut i Bottenhavet. Men kvar är alltjämt de intressanta och fantasieggande bergarterna: alnöit, borengit, alvikit, sövit. baryt m fl. Ett eldorado för all världens geologer.

Det är alltid roligt att träffa geologer. Deras specialintresse har gett dem ett långtidsperspektiv som ger trygghet också åt deras vardagstillvaro.

– Geologi, det är stenkul, det, säger dom.

Lort-Sverige

Ludvig Nordström vid sitt skrivbord

30 augusti 1974

Lort-Sverige kallade Ludvig Nordström den boksom han år 1938 chockerade svenska folket med. Det var en redogörelse över allt snusk och elände han funnit under sina resor runt om i vårt land. Den kom då som en utmaning och en skymf. Tänka sig, vårt land kallat Lort-Sverige. Vi som redan då så gärna ville bli betraktade som ett mönsterfolk på hygienens område.

Ändå var han ofta mild i sina omdömen jämfört med de miljöexperter av Hans Palmstiernas och Björn Gillbergs typ, vilka i dag fäller hårda domar över miljöförstörelsen i alla dess former. Ludvig Nordström var väl närmast imponerad då han kom till Sundsvall och såg ”de väldiga vita rökarna från fabrikernas jätteskorstenar”. Han såg i dem symboler för den livaktighet som åräglade vård bygd. Inte bara Ludvig Nordström var imponerad. Det var de flesta. Ty ingen hade då undersökt vad den bolmande röken bestod av. Rök var rök, den försvann i skyn, och det var högt till himlavalvet.

*

Det var samma likgiltighet för utsläppen i vattnet. Det vräktes ut tonvis dagligen från fabrikerna ut i Sundsvallsfjärden utan att någon funderade närmare över vad föroreningarna bestod av. Det blandades med havsvattnet och försvann i djupen. Och det var långt till botten.

Så kom miljöexperterna och slog larm. De talade om vad det var fabrikerna släppte ut i luften och vattnet. Det var rena dödande giftet. En chock mot likgiltigheten blev det väl också 1963, när sjöfartsstyrelsens folk upptäckte ett tidigare okänt grund strax öster om Tjuvholmen. Det var fibermassor utvräkte från Ortviken, som hade nått gigantiska dimensioner och minskat djupet från 17 till 1,2 meter.

Det förunderliga med hela den miljöförstöring som skett är att det inte blivit kraftigare reaktioner från oss som bor här i området, där giftkoncentrationen dock varit så stark. Vi har i flera generationer stillatigande funnit oss i de olidliga odörer som kommit från sulfatfabrikerna och syrastanken från sulfitfabrikerna.”Det luktar pengar”, har vi sagt till varandra och skrattat generat. Och vi har i likhet med Ludvig Nordström med viss beundran stått och sett på de bolmande skorstenarna och i röken skådat syner av inströmmande dollar och pund. Men de avlövade träden, de döda vattnen, den stinkande luften har vi tolererat med ett nu obegripligt jämnmod.

*

Det är bra att opinionen – med vår vakna ungdom i spetsen – växer mot all miljöförstörelse, det är bra att vi skaffat oss egna reningsverk och via naturvårdsverket också tvingat industrin till försiktighet med allt sitt avfall. Det är bra att vi äntligen upptäckt att livsvärdena måste gå före de ekonomiska intressena.

Turistbojkotta Franco-Spanien!

I inställningen till dödsstraffet kan man avläsa ett lands rättsliga och kulturella standard. I sättet att utföra avrättningen kan man bilda sig en uppfattning om graden av humanitet eller kanske rättare sagt bestialitet.

Spanien tillämpar den grymmaste av alla avlivningsmetoder, garrotering. Den dömde placeras på en stol, binds och stryps genom att en maskin, som drar åt ett järnband kring hans hals, samtidigt som en pik tränger in i nacken och knäcker halskotorna. Något mer barbariskt kan man knappast tänka sig.

Elva spanjorer varav två kvinnor väntar nu på att garotteras som straff för påstådda politiska brott. Tortyr har använts för att framtvinga ”bekännelser”.

*

Franco och hans fascistiska anhänga låter sig inte skrömma av diplomatiska erinringar eller av mötesresolutioner. Därtill är de för råa. De vill knappast avstå från detta tillfälle att kväsa oppositionen, de dömda till straff och andra till skräck och varnagel. Det finns bara ett ord som fascisterna förstås innebörden av. Det ordet heter TURISTBOJKOTT!

*

Spanien bygger hela sitt samhälle på turismen. En turistbojkott är därför tveklöst det effektivaste  och svåraste hotet mot Spaniens ekonomi och därmed också mot fascismen. Totalt flyger 400.000 svenskar till Spanien i år. Därtill kommer alla som ger sig dit billedes.

Över hälften av alla charterresor från Sverige går till Spanien. I år beräknas 150.000 svenskar flyga till Las Palmas. Mallorca kommer som god tvåa med 125.000 svenskar. Sedan kommer Alicante, Malaga, Teneriffa som mål för semestrande svenskar. Men det är inte bara Sverige som är storkund till Spanien. Större delen av Västeuropa har Spanien som turistmål.

Inte bara själva vistelsen i landet ger Franco välkommen utländsk valuta. De spanska flygbolagen, främst Spantax, upprätthåller en stor del av flygtrafiken mellan Nordeuropa och Spanien och tillför landet stora summor i kronor, mark, pund och dollar.

Franco bör ställas inför hotet om turistbojkott om han låter dödsstraffen gå i verkställighet. En brett upplagd informationskampanj bör finnas i beredskap. Ögonen måste öppnas på de aningslösa om vilken terror som bedrivs mot det spanska folket och om det hat som pyr mot regimen under den soligt leende ytan.

Fascistledaren Franco år 1969

Tiggeriet förr och nu

30 mars 1977. I en spalt om vad som hände för 50 år sedan läste jag häromdagen om det tilltagande tiggeriet i Sundsvall på 1920-talet. Det minns alla som levde då och som lever nu. Men de minns de också att det aldrig var ett pockande tiggeri. Mest var det yngre grabbar, ofta sjömän från främmande platser, som hövligt bad om en slant till mat eller kaffe. De flesta var arbetslösa och eftersom det då fanns vare sig arbetslöshetskassor eller sociala understöd för unga friska män, så återstod ibland som en sista utväg att vädja till människors godhet.

*

Tänk vilken förödmjukelse de fick utstå innan de blev vana. Särskilt från dem som menade att det fanns jobb för alla som ville ha arbete. Och vilken hård dom det var över det dåtida borgerligt styrda samhället, som inte kunde ordna arbete och inte heller andra försörjningsmöjligheter än över AK. Och AK betydde svältlöner för hårt och meningslöst arbete på avlägsna orter.

Det fanns också de som menade att om de gav en kille 25 öre så gick det till öl, brännvin och andra utsvävningar. Därför kom den ”ideella” föreningen Social Hjälp på den glänsande idén att tillhandahålla kuponger till ett pris av 2:10. Det var hälften om två mat- och fyra kaffekuponger. Dessa kunde användas som betalning på Sjömanshemmets matsalar, som låg där Sjöfartshotellet nu ligger. Kupongerna räckte alltså i bästa fall till sex tiggare som fick mat eller kaffe, men fick avstå från eventuella planer på spritorgier.

*

Förmöget folk som hade råd att resa kom på 1920- och 1930-talen hem och berättade at Mussolini hade avskaffat allt tiggeri i Italien. Där kunde man gå oantastad på Roms gator. Då visste inte då att Mussolini förbjudit tiggeri och internerat eller enrollerat till armén alla dem som trotsade förbudet.

*

Numera förekommer inte direkt tiggeri i Sverige. Det är inte längre nödvändigt. Det tiggeri som förekommer sker genom ombud utrustade med gott socialt anseende. De uppträder i den heliga välgörenhetens namn och samlar in stora summor för att sedan framträda som alla goda gåvors givare. Lyxmiddagar till förmån för sjuka och fattiga barn förekommer in i våra dagar.

Gudskelov inser nu de flesta att det är förnedrande både att ge och att tvingas ta emot allmosor. De flesta insår också att det är samhällets sak att i solidaritetens namn hjälpa dem som själva inte klarar sig här i livet.