Archive for the 'Sågverk' Category

Vad vet ni om ”Laggen”?

17 januari, 2014

9 oktober 1979. Det är ledsamt att det inte längre ges ut någon hembygdslitteratur för Medelpad. Medelpads hembygdsförbunds och Sundsvalls Gilles årsböcker från 1940- och 1950-talen visar sig vara rika källor att ösa ur för dem som vill veta mer om gamla Medelpad. De kvarvarande upplagorna realiserades nyligen ut för en spottstyver per ex och det var sannerligen en intressant läsning för en mycket billig penning.

I 1946 års bok skriver Elin Lörgran om Katrinebergs laggkärlsfabrik ute vid Kumo. Den känner inte många av dagens sundsvallsbor till. Men de flesta äldre kubikenborgare vet var ”Laggen” låg. Det var den lokala benämningen på badplatsen strax bortom Kubikenborg. En liten strandplage som var livligt besökt på 1920- och 1930-talen och fram till dess att aluminiumfabriken sträckte ut sin elektrolyshall över hela det gamla idylliska badområdet. ”Laggen” hette platsen i folkmun men stranden arrenderades på sin tid av en privatperson som upphöjde området till Sundsvalls Havsbad, satte staket omkring, tog inträdesavgift och förstörde därigenom platsens ursprunglighet. I närheten fanns många sommarvillor men också annan bebyggelse, bl a ett kafé med namnet Strandbo.

Laggkärlsfabriken skapades 1874 av ett par driftiga motalabor, bröderna Svante och Knut Landqvist med erfarenheter av affärer och industridrift efter 14 års vistelse i USA. De byggde fabrik nere vid sjön, anlade en liten kaj, vars pålvirke fanns kvar långt in på senare tid. Som råvara köpte de upp bjälke- och plankändar från sågverken runt Sundsvall och sågade upp dessa till laggkärlsämnen. 24 slags kärl tillverkades. Från enkilos smörbyttor till hundrakilos mjöltunnor, baljor, såar, kar, tvättämbar, sörpämbar.

De svarvades släta in- och utvändigt, målades mörkblått och bandades med svarta järnband. Arbetet började sex på morgonen och pågick till sju på kvällen med en halvtimmes frukost och en timmes middag. Timpenningen låg på 1890-talet på 20 öre. Som jämförelse kan nämnas att en säck mjöl då kostade 16 kronor. För skor och kostym fick man betala 46 kronor.

Bröderna Landqvist var av allt att döma mycket driftiga. Den ene bodde på Hällesund, den andra på Kumo. De gifte sig, engagerades sig också kommunalt och tog bl a initiativ till att Skönsmon 1887 fick egen kyrkogård och att läsbarnen från Kubikenborg och Skönsmon inte behövde traska den långa vägen till Sköns prästgård för att lära sig Guds ord.’

Kring sekelskiftet utökade man verksamheten vid fabriken med inredningar, snickerier, kyrka- och skolbänkar mm. Konkurrensen hårdnade emellertid alltmer och 1912 dlog fabriken igen för gott.

De som nu susar förbi i bil på E:fyran kan inte tänka sig att det  en gång i världen rådde full verksamhet där nere med att framställa laggkärl, tunnor, kaggar, kyrkbänkar och skolinredningar, en drift som pågick i omkring 35 år. Det var där  där elektrolyshallen nu ligger.

Detta berättar Elin Lörgren på ett hemtrevligt språk i 1946 års upplaga av hembygdsboken om Medelpad. Elin Lörgren var en intressant personlighet, på sin tid tillsammans med en syster ägare av Blå kiosken på Bankgatan.Image

Laggkärl av senare datum. Fabriken i Sundsvall upphörde redan 1912.

Annonser

Vad hände våren 1904?

16 januari, 2014

2 april 1979.

Vad som hände för 50 år sedan får vi veta dag för dag i Dagbladet och det är alltid lika intressant att följa, i synnerhet för dem som har minnen från 1920-talets slut.

Låt oss för ovanlighetens skull ta en titt i några nummer av Nya Samhället för 75 år sedan, alltså 1904 och som då ansågs värt att meddela allmänheten. Här följer några små notiser. Det är bara stavningen som moderniserats.

# Vår gamle Enhörning behöver ej svälta under den närmaste tiden. Han är upptaxerad för en inkomst av 187 700 kr för föregående år enligt självdeklaration.

# Vid avlöningen i torsdags vid Kubikenborg erhöll de minderåriga vid hyveln, kapare- och klyvbiträden, så dålig betalning att tretton av dem slutade sitt arbete. I stället för dem beordrades då arbetare ur brädgården, men till deras heder kan sägas att de ej gick till hyveln. Sju av dem blev därför på aftonen avskedade.

# Våra dårceller å arbetsinrättningen besågos av hrr stadsfullmäktige i onsdags afton. Stadens hrr styrande lära just inte ha funnit att allting var ganska gott som det är. 26 stackars sinnessjuka, av vilka ett våldsamt utbrott ju kan befaras när som helst, ”vårdas” å de olika salarna tillika med sjuka och andra försörjninghjon.

# Som bekant ägo hjonen vid arbetsinrättningen ej rätt att medföra spritdrycker hem, varför de av vederbörande befäl fråntas dylika. Men att, som en tillsyningsman gjorde härom dagen, hälla en halv liter brännvin  bakom kragen på en 80-årig gubbe, tro vi inte är lämpliga sättet att befordra nykterhet. Litet mera folklighet fordrar man av en person, som satts att öva tillsyn över andra.

# Stadens manufakturgrossister hava beslutit att under sommarmånaderna stänga sina lokaler kl 7 på aftonen. Beslutet är gott blott det efterföljs.

# I lördags var brottningskamp anordnad å 125:mans lokal mellan ynglingen Sten Wahlström och slaktaren Manne Nordström. Den förre stod i 20 minuter och vann därigenom det utfästande priset. I Göteborg har nyligen poliskammaren, som redan förut skett i Stockholm, förbjudit brottningar som offentliga föreställningar.Bild

# Kinamatografförevisningen å Stadshussalongen i går och förrgår afton har varit intressanta och sevärda. Särskild ”Bestigningen av Matterhorn” var av den beskaffenhet att den försatte åskådarna i verklig spänning. Apparaterna fungerade utmärkt.

Lort-Sverige

28 april, 2011

Ludvig Nordström vid sitt skrivbord

30 augusti 1974

Lort-Sverige kallade Ludvig Nordström den boksom han år 1938 chockerade svenska folket med. Det var en redogörelse över allt snusk och elände han funnit under sina resor runt om i vårt land. Den kom då som en utmaning och en skymf. Tänka sig, vårt land kallat Lort-Sverige. Vi som redan då så gärna ville bli betraktade som ett mönsterfolk på hygienens område.

Ändå var han ofta mild i sina omdömen jämfört med de miljöexperter av Hans Palmstiernas och Björn Gillbergs typ, vilka i dag fäller hårda domar över miljöförstörelsen i alla dess former. Ludvig Nordström var väl närmast imponerad då han kom till Sundsvall och såg ”de väldiga vita rökarna från fabrikernas jätteskorstenar”. Han såg i dem symboler för den livaktighet som åräglade vård bygd. Inte bara Ludvig Nordström var imponerad. Det var de flesta. Ty ingen hade då undersökt vad den bolmande röken bestod av. Rök var rök, den försvann i skyn, och det var högt till himlavalvet.

*

Det var samma likgiltighet för utsläppen i vattnet. Det vräktes ut tonvis dagligen från fabrikerna ut i Sundsvallsfjärden utan att någon funderade närmare över vad föroreningarna bestod av. Det blandades med havsvattnet och försvann i djupen. Och det var långt till botten.

Så kom miljöexperterna och slog larm. De talade om vad det var fabrikerna släppte ut i luften och vattnet. Det var rena dödande giftet. En chock mot likgiltigheten blev det väl också 1963, när sjöfartsstyrelsens folk upptäckte ett tidigare okänt grund strax öster om Tjuvholmen. Det var fibermassor utvräkte från Ortviken, som hade nått gigantiska dimensioner och minskat djupet från 17 till 1,2 meter.

Det förunderliga med hela den miljöförstöring som skett är att det inte blivit kraftigare reaktioner från oss som bor här i området, där giftkoncentrationen dock varit så stark. Vi har i flera generationer stillatigande funnit oss i de olidliga odörer som kommit från sulfatfabrikerna och syrastanken från sulfitfabrikerna.”Det luktar pengar”, har vi sagt till varandra och skrattat generat. Och vi har i likhet med Ludvig Nordström med viss beundran stått och sett på de bolmande skorstenarna och i röken skådat syner av inströmmande dollar och pund. Men de avlövade träden, de döda vattnen, den stinkande luften har vi tolererat med ett nu obegripligt jämnmod.

*

Det är bra att opinionen – med vår vakna ungdom i spetsen – växer mot all miljöförstörelse, det är bra att vi skaffat oss egna reningsverk och via naturvårdsverket också tvingat industrin till försiktighet med allt sitt avfall. Det är bra att vi äntligen upptäckt att livsvärdena måste gå före de ekonomiska intressena.

Strejkbryteri för 100 år sedan

19 april, 2011

Lars Ahlin, Ålsta, 1933

20 augusti 1975

Det är sällan vi får läsa något nytt av Sundsvallsförfattaren Lars Ahlin. Därför är det roligt och berömvärt att Läsbiten i sitt senaste nummer återger en berättelse som fanns i SIA redan 1945 men som veterligt inte ingår i något större sammanhang.

Lars Ahlin berättar om morbror Ville ”som inte var vår utan mammas morbror”. Och morbror Ville berättar om ”den gamla goda tiden” med tolv timmars arbetsdag på sågverken under åtta månader av året och i bästa fall hårt skogsarbete de övriga fyra månaderna.

Morbror Ville hade minne av Sundsvallsstrejken 1879. Han tillhörde dem som militären bevakade ute på Skarpskyttelägret. Träpatronerna började inse att en ny tid brutit in, en tid som skulle präglas av arbetarrörelsens frammarsch, av föreningsrätt och demokrati.

Hela berättelsen kan jag inte återge, bara en episod:

Det var strejk vid några sågverk. isponenten skickade omkring annonser i tidningarna och i dem utlovade han en mängd förmåner om vilka de strejkande arbetarna inte ens vågat drömma. Snart kom strejkbrytare från alla håll. Det var sluskar och lodisar men också välfödda bondpojkar från Indal, Stöde och Ljustorp. De blev naturligtvis mottagna med stor förtjusning.

Det var nu morbror Ville och ett par andra kom på idén att använda list och knep i kampen. De klädde ut sig till lodisar, tog jobb som strejkbrytare och blev också varmt välkomnade och försedda med pengar till mat, tobak och skor på fötterna.

Alla strejkbrytare hystes in i ungkarlsbarackerna. Först sedan faktorn lämnat dem bland de fula gossarna kunde de börja förverkliga avsikten med sitt besök. De hade gissat alldeles rätt att de flesta av dessa arbetarförrädare var tämligen fega gossar, som skulle falla undan för en skicklig skrämselkampanj. Morbror Ville och hans kamrater lyckades också över förväntan. De berättade att de strejkande tänkte gå till anfall mot baracken under natten. De lade ut hur uppretade och vilda arbetarna var. Då man frågade: ”Men varför kom ni hit då?” så svarade de att de kommit bara för att äta sig mätta och få en liten hacka till tobak och brännvin. ”Men så fort det blir mörkt så smiter vi”, sa de. ”Vi vill inte förlora elivet än på några år.”

De lyckades drypa skräck i blodet på strejkbrytarna. Bondpojkarna var de första som packade ner sina saker i kistan och med bördan på axeln kilade de iväg ut i mörkret tre och tre. Morbror Ville och hans kamrater gav sig inte förrän detömt ungkarlsbaracken. Så den följande dagen ven ingen sågklinga i det sågverket och ingen stabbläggare sprang med bördor på axeln. Faktorn svor ve och förbannelse över de olustiga basarna och förmännen, men ännu mera rasande blev han när han fick höra hur han låtit sig lura av landsstrykarna. En förrädare avslöjade nämligen namnen på dem som faktorn i går gett pengar och skor. Det var nu morbror Ville som kom på svarta listan och måste hålla sig undan för polisen, som naturligtvis stod på arbetsgivarnas sida.

Det var mycket annat också som morbror Ville berättade men för att få veta det, måste du köpa Läsbiten, som kommit med dubbelnummer 6/7 och kostar 12:75. Men då får du även läsa mycket annat som t ex ”Den helige på berget” av Einar von Bredow, ”En ung flickas bekännelser” av Marcel Proust, en novell av Inger Hagerup, norskan som på sin tid skrev ”De brente våra gårdar…”

Den lelle röa fyller 75 år

19 april, 2011

10 november 1977

Den lelle röa, göteborgarnas eget namn på GT eller Göteborgs-Tidningen (fp) som den hette förr, har fyllt 75 år och firade födelsedagen genom att ge ut första numret daterat den 3 november 1902 i förnyad upplaga, som spreds tillsammans med den ordinarie tidningen på 75-årsdagen.

*

Det är alltid mycket av intresse att läsa i en så gammal tidning. Lösnummerpriset var då 2 öre, nu 1:50. Annonspriset var då 4 öre per mm, nu 3:50, vilket säger lite om prisutvecklingen inom tidningsvärlden på 75 år.

*

Annonserna talar också sitt eget språk om den sociala situationen i landet 1902:

# Stadgad bättre flicka som ämnar genomgå sjukvårdskurs erbjuder sig att under november månad sköta någon sjuk mot fritt vivre och 1 1/2 timmes ledighet per dag.

# Ett barn som väntas i mitten av december önskas att som arf och eget få lämnas till en snygg och ordentlig familj (helst bättre) mot en summa på en gång.

# En familjeförsörjare, som drabbats av lungsot, vädjar till den bättre lottade allmänheten om lite hjälp för att få möjlighet att besöka ett sanatorium. Även den minsta hjälp mottages med största tacksamhet.

Det fanns även nyheter från våra trakter i GT:s första nummer.

# Länsstyrelsen i Härnösand framhåller hurusom skörden av säd och rotfrukter blifvit så svag och underhaltig i vissa delar af länet, att den är oanvändbar till utsäde nästa år och flerstädes jämväl oduglig till människoföda.

# Eldsvåda utbröt vid 11-tiden den 1 november vid Hofvids sågverk i Sundsvalls distrikt. Gnistor från en kolmila antände två arbetarebostäder, som nedbrunno.

# Ångaren Bravo som för en månad sedan under bogsering kantrade och sjönk vid Draghällans fyr har upptagits och länspumpats och införts till Ankarsviks kaj för reparation.

Ångaren Bravo

# Massutvandringen av sågverksarbetare till Amerika fortsätter. Många har redan vänt fosterlandet ryggen, andra är bereda att resa i höst och andra nästkommande vår. Utvandringslusten förorsakas enligt de resandes egna uppgifter av det osäkerhetstillstånd i ekonomiskt avseende som de norrländska sågverksarbetarna äro underkastade.

*

Det var som sagt inte så litet att läsa i detta fyrsidiga jubileumsblad som GT gett ut.

Väckelsefolket och strejken

12 april, 2011

28 maj 1979. Bland dem som mera ingående skildrat Sundsvallsstrejkens bakgrund och förlopp är skriftställaren Ernst Beckman (1850-1924). Han var son till biskop A. F. Beckman. Han hade studerat nationalekonomi och uppfostringsväsende i utlandet och kom att ägna ett livligt intresse åt Sundsvallsstrejken 1879. Han specialstuderade arbetarförhållandena i sågverksdistriktet under hela den efterföljande sommaren och redovisade sina intryck i en artikelserie i Stockholms Dagblad.

Beckman tog personligen avstånd från strejken mest därför att den överskred ”laglighetens råmärken”. Han avvisade bestämt tanken att strejken var förberedd och organiserad. Han vidgår att de religiösa rörelserna hade övat ett gott inflytande bland sågverksarbetarna och ger en målande skildring därav som jag här vill återge:

Detta inflytande röjde sig först hos den enskilde. Oavsett den sinnesändring, över vilken mänsklig dom tiger, visade sig några mycket påtagliga tecken till en ny uppfattning av pliktens bud. Den väckte avstod först av alla från dryckenskapen, vanligen till och med från allt bruk av starka drycker. Likaledes bortlade han oseden att svärja. Slutligen fick hans hem bevittna en märklig förändring, i det att frid och snygghet allt mer vunno herraväldet.

Men kristendomens civiliserande makt sträckte sig icke endast till dem som på ett alldeles särskilt sätt blevo väckta och slöto sig till de religiösa föreningarna. Den gjorde sig gällande även bland den stora mängden. Den som förr på hemväg från krogen stoltserande höjde sin brännvinskagge till hälsning, smög den nu helt försiktigt under rocken. De som voro hängivna på spel drogo sig märkligt nog från bostäderna ut i skogen för att icke stöta sig med de puritanskt sinnade. De på verken vanliga dansgillena, där sjömän och löst folk utgjorde de förnärmsta balhjältarna, upphörde.

De frikyrkliga vann sina kamraters aktning och förtroende trots att motsättningar ibland uppstod. Vid ett tillfälle (och kanske vid flera) då man ordnat ett gille, tågade en grupp av brödraföreningens medlemmar in i festsalen och uppstämde med hög röst Luthers gamla psalm: Vår Gud är oss en väldig borg.

Beckman ansåg ”läsarna” såsom stadiga, nyktra och förmodligen jämförelsevis bildade:

Ej nog med att de i allmänhet tillhörde nykterhetsföreningar, de hade ur sina politiska blad fått en viss bildning, liksom de teologiska diskussionerna på brädstaplarna och överläggningarna vid de talrika missionsmötena skänkt dem någon vana vid offentliga uppträdanden och ett visst välde över ordet.

Den beskrivning av de frikyrkligas inflytande, som Beckman ger, överensstämmer med den gängse uppfattningen och har stöd också i polisprotokoll och rättegångshandlingar. Baptisterna får lovord av Beckman. Deras ledande män hade redan vid strejkens utbrott kommit med invändningar mot den. De förklarade sig anse strejken brottslig både inför mänsklig och gudomlig lag. Däremot är han kritisk mot brödraföreningarnas folk. Han anser det vara ”en psykologisk gåta” att de kunde handla som de gjorde, alltså att ge strejken sitt fulla stöd.

Källa: ”Väckelsen och Sundsvallsstrejken 1879” av fil doktor Tage Larsson.


Understödstagarandan

7 april, 2011

Högern talade om understödstagarandan och ville att bidragen skulle vara minimala

10 maj 1978.– Ska dom snacka om sociala kostnader? Fan, hela industrin går ju på understöd.

Den roliga historien läste jag i LO-tidningen. Det klack till när jag såg ordet ”understöd”. Det var länge sedan det förekom i tryck. Det är ett av många vanhedrande ord som mönstrats ut ur språket. Ingen talar längre om fattigvård, sinnessjukhus eller om vanföra och lytta människor. Vi har fått en ny mänskligare syn och därmed också nya mänskligare uttryck inom den sociala sektorn, som byråkraterna säger.

Ingen talade så föraktfullt om ”understöd” som högern på den gamla onda tiden. Det var någonting som ansågs obehövligt. Fattigunderstöd och arbetslöshetsunderstöd, det skulle helst inte utgå alls men om det var nödvändigt så skulle beloppen vara lägsta möjliga. Understöd fördärvade nämligen människorna, enligt högerns filosofi. Det skapade ekonomiskt lättsinne och uppammade ”understödstagaranda”, ett av högerns slagord på den tiden. En arbetslös som åtnjöt understöd hade enligt högern ingen anledning längre att söka arvete. Han levde ju ändå. På samhällets bekostnad.

Arbetslöshetsunderstödet var på den tiden ytterst förnedrande. Det fick enligt lag inte överstiga 2/3 av den lägsta grovarbetarlönen, i vilken också lönerna inom jord- och skogsbruket räknades. Dessa var så låga attdet var nästan matematiskt omöjligt att göra två tredjedelar av dem. Därtill kunde understödstagaren åläggas så kallat motprestationsarbete under två dagar per vecka. Och bidrag från fattigvården fick inte utgå till den som uppbar arbetslöshetsunderstöd.

Det låg något föraktfullt i ordet understöd. Och formerna för utförandet var simpla. Att ta emot understöd var en bekräftelse på att man inte kunde klara sig själv, att man var oförmögen att stå på egna ben. Understödet stämplade mottagaren, gjorde honom mindervärdig, knäckte hans självförtroende, ibland för all framtid. Ingen som inte var absolut nödd och tvungen ville ha understöd. Att högern ältade begreppet understödstagare beroedde på att de själva aldrig behövde uppleva förödmjukelsen att ta mot understöd.

Nu är det företagens tur att söka understöd. Det finns hundra bidragsformer att välja bland. Det fria näringslivet, som bett Gud bevara sig från varje statlig inblandning och blint trott på kapitalismens självläkande krafter, söker nu homeopat Nils G Åsling för minsta lilla krämpa. Och han strör ut miljoner som homeopaterna strör ut piller – tydligen också med samma klena resultat.

Nu kan moderaterna verkligen börja tala om understödstagaranda.

De vakna och de sömniga

5 april, 2011

5 juni 1974. Tro inte att alla arbetare i fackföreningsrörelsens barndom kämpade för bättre arbets- och levnadsförhållanden.

Många, kanske de flesta, fann sig i förnedringen, fann sig i 10-12 timmars arbetsdag, i svältlöner, i utnyttjandet av minderårig arbetskraft. Dåtidens arbetsgivare hade prästerskapet helt till sin hjälp att predika förnöjsamhetens evangelium. Att gå tillsammans i fackföreningar för att kräva kortare arbetstid och högre löner, det var att sätta sig upp mot överheten. Och en sådan försyndelse straffade sig omedelbart. Ty att överheten inte bar svärdet förgäves, därom vittnar många episoder i arbetarrörelsens historia.

***

Vi föreställer oss gärna pionjärtidens arbetare som ett sammansvetsat block, men så var ingalunda fallet. Det var bara vid enstaka tillfällen, som vid strejker då enigheten kunde vara total. Det fanns alltid en elit som såg klarare än andra, som var fackligt och politiskt medvetna som vi säger nuförtiden. De försökte väcka folk och få dem att upptäcka sin situation i det stora sammanhanget.

De agiterades och organiserade men fick ofta tala för döva öron. Hellre ett liv under vidriga arbetsförhållanden men med relativ trygghet än medlemskap i en fackförening med risk för repressalier från arbetsgivaren, avsked från jobbet och vräkning från bostaden. Så resonerade många. Andra greps av resignation inför det till synes hopplösa i att försöka ändra samhällssystemet genom att bekämpa orättvisorna.

Axel Danielsson, som mer än någon annan fick erfara det öppna motståndet från överheten och det tysta motståndet i form av likgiltighet och tröghet från arbetarna själva, skrev på sin tid:

Det är icke fängelset, icke motståndet, icke förföljelsen som förstör arbetarnas förkämpar, utan arbetarna själva, deras bedrövliga sömnaktighet.

***

Axel Danielsson

Också i dag tänker vi oss gärna fackföreningsrörelsen som ett helgjutet betongblock. Den ger intryck av styrka och säkerhet, av sammanhållning och solidaritet. Men gudarna ska veta att blocket inte är massivt om också väl armerat. Alltjämt dras organisationslasset av en vaken och medveten elit. Och på lasset sitter de tröga och likgiltiga och betraktar dragarna med misstänksamhet, gnäller över att de inte tar i tillräckligt att farten inte är nog hög. De som jämrar sig värst och som gnölar mest högljutt är ofta de som aldrig ens besöker fackföreningsmötena.

Än i dag gäller Axel Danielssons ord om den ”bedrövliga sömnaktigheten”, den har varit fackföreningsrörelsens följeslagare genom alla år.

Förläst på Jack London

4 april, 2011

Jack London, skyldig till många drömmar.

14 mars 1978. ”Du liv, vad du ändå är ensamt armt, mot den dröm vi drömde om dig!”

Så skaldade Dan Andersson, den djupe pessimisten.

Inte armt, tycker jag, men ack så kort. Vi hinner på långa vägar inte med det vi drömde om.

Ett liv som sjöman hägrade i de gröna år då stugan började bli trång, då öppna vida hav och fjärran länder lockade med frihet och en färgrikare tillvaro än det vanda livet hemma på verket, där alla kände alla och varje hus var välbekant. Sedemera fick jag veta att sjömanslivet var bland de tristaste man kunde få uppleva och att folk ibland fick cellskräck vid tanken på den trånga samvaron i en fartygsskans.

En arbetskamrat fattade ett djärvt beslut att lämna tryggheten i land och ge sig havet i våld. Axel hetta han. Han mönstrade på en båt i Kubikenborg, gick omkring bland vänner och grannar och tog farväl. De önskade honom lycka till, ty ofta var det fråga om mycket lång bortovaro, ibland för alltid.

Efter en månadslång resa till och från Pireus, den hamnstad i Grekland där mycket svenskt trä lossades, mönstrade han av igen, led vid den gungande tillvaron. Själv tyckte han emellertid att han varit borta länge, vilket också tog sig ett sällsamt uttryck då han mötte gubben Nilsson, en kubikenborgare som sett likadan ut under minst trettio år.

– Det var värst vad farbror Nilsson blivit gammal, sa han till denne, som bara gapade av förvåning. Han visste inte ens att Axel varit till sjöss, passerat Gibraltar, legat i Pireus hamn tre dygn under lossningen, lastat frukt på Stockholm för att sedan gå upp till Sundsvall igen.

***

Det blev ingenting av med sjömanslivet. Inte heller med resan till Alaska,dit Jack Londons romander lockade med vildmarksstämning och ett äventyrligt guldgrävarliv. Alf Henrikson har uttryckt vad vi kände, vi som förläste oss på Jack London:

Det var tur att det inte blev verklighet av dessa drömmar. Jag har på känn att klimatet inte skulle vara så hälsosamt och att jobbet som guldgrävare inte hade blivit så inkomstbringande. Guldtandade svenskamerikaner  jag träffat har inte rosat livet ”over there”. Många började redan vid ankomsten att spara pengar till hemresan.

Men drömmarna om sjön och Alaska, dem minns jag.

Föreningsrättsstriden

4 april, 2011

8 juni 1977. År 1899 utbröt den stora föreningsrättsstriden i Sundsvall. Fackföreningsrörelsen i distriktet skulle krossas. I januari 1899 fanns 15 avdelningar med 1 463 medlemmar och aktiviteten var stor. Efter ytterligare ett kvartal fanns 30 avdelningar med 2 361 medlemmar. Sågverkspatronerna såg med bävan och skräck på denna utveckling.

Ivar Vennerström har skildrat striden i en av sina böcker.

Första dråpslaget mot föreningsrätten riktades den 22 februari av E. A. Enhörning på Kubikenborg. I ett cirkulär till arbetarna meddelade han bryskt, att han i sin tjänst inte ville ha arbetare, som var medlemmar av Svenska brädgårds- och sågverksarbetareförbundet eller annan dylik förening, ”där arbetarnas fria bestämmanderätt i avseende å sitt arbete underkastades någon utom verkat varandes vilja”. Omedelbart därefter skickades liknande cirkulär ut till arbetarna vid samtliga sågverk i distriktet.

***

Alla arbetarrörelsens krafter sattes nu till motvärn. Fredrik Sterky och F. V. Thorsson skickades upp till Sundsvall. Den 12 mars kl. 9.10 anlände Thorsson till staden och redan kl. 12 talade han vid ett stort möte ute vid Kubikenborg, där 1.500 organiserade arbetare från kringliggande verk höll krigsråd.

Hjalmar Branting interpellerade statsminister E. G. Boström och ställde frågan: ”Är det regeringens avsikt att taga initiativ för att trygga svenska medborgares av ålder erkända föreningsrätt mot övergrepp.”

Han fick ett snäsigt svar. Statsministern liksom många andra hade blivit vilseledd av en rapport från en kronofogde i Sundsvall enligt vilken Sundsvallsarbetarna bestod av laglösa bråkmakare med oförskämda krav.

Också Hjalmar Branting anlände till Sundsvall för att försöka dämpa oron bland arbetarna. Thorsson gick i främsta rummet tillrätta med Enhörning. Han misstänkte på goda grunder att det bakom denne hetlevrade man stod starkare krafter som inte ville framträda. Enhörning klagade också bittert över att fackföreningspressen och arbetarledarna framställde honom som ”en otillräknelig arbetarhatare och som en rasande Roland”.

Mitt i stridens hetta inträffade så den ledsamma händelse som jag berörde  I kanten i går. Enhörnings lille tvåårige son dog den 12 mars. Då tilldrog sig något som fick både Enhörning och många andra att ändra uppfattning om de kämpande arbetarna. Vid begravningen av den lille gossen deltog så gott som samtliga arbetare på Kubikenborg. Jag ska återge vad tidningen Sundsvalls Dagblad skrev:

I processionen från Kubikenborg, då direktör Enhörnings späda son vigdes till den sista vilan, deltogo utan påstötning från annat håll och utan att direktör Enhörning på förhand visste därom, av eget initiativ så många av verkets arbetare som möjligen kunde. Och då liktåget kom stodo ett par hundra högtidsklädda arbetare på båda sidor om landsvägen och slöto sig till detta. Där deltogo fackföreningens medlemmar och till och med de som i dagarna skola vräkas, ett vackert bevis på huru arbetarna mitt i konfliktens tid kunde skilja person och sak och visa sin medkänsla för människan och sin vördnad inför smärtan och sorgen, allt medan de inom ett visst område möta principalen som motståndare. Ett sådant litet drag avväpnar på en gång allt tal om fiendeskap.

***

Den 6 april började kampen på allvar. De trädde lockouten i kraft, sågverken stannade, fridlysningar utfärdades, extra polis anställdes och över 300 vräkningsdomar expedierades i rask takt av länsstyrelsen.

Lockouten väckte stort uppseende i hela landet. Sympatistrejker kom till stånd. Studenterna i Uppsala och Lund protesterade, framstående riksdagsmän, författare och andra anhängare av den fria föreningsrätten likaså. Men förgäves. Arbetsgivarna var stenhårda. De rekvirerade strejkbrytare i massor och den 26 juni erkände fackföreningarna att striden var förlorad. De bästa fackföreningskämparna jagades bort. Många emigrerade, andra flyttade norrut till malmfälten. Men nederlaget var tillfälligt. Det dröjde inte länge förrän nya fackföreningar bildades och nya vapen smiddes i kampen för föreningsrätt, människovärde och en drägligare tillvaro.

***

Till de glädjande tilldragelser som inträffade omedelbart därefter hör tillkomsten av en egen tidning, Nya Samhället, som var ett uttryck för den återvunna stridsviljan.

Och vid E. A. Enhörnings monument på Skönsmons kyrkogård finns alltjämt den lilla gravsten över sonen Nils Douglas, död den 12/3 1899, som kom att spela en roll vid den stora föreningsrättsstriden vid sekelskiftet.