Skyll inte på gulmåran

10 oktober 1979

Ingen växt har skaffat sig ett så brokigt rykte som gulmåran, den där mjukt yviga växten som blommar på sensommaren och skickar ut hela skyar av väldoft. Ni vet säkert hur den ser ut. Den växer på torra, solbelysta platser och bildar stora mjuka mattor i blomningstiden.

Tänk bara så många namn den fått under årens lopp: trätogräs, osämjeört, klammerris men mest är den sedan gammalt känd som Jungfru Maries sänghalm. Lill-Jesus lär ha lagts på gulmåra i krubban. Allt annat i växtväg hade hästar och åsnor ätit upp.

*

I en bok som nyss har kommit och som jag just läst, Örtabok av Sune och Stina Jonsson, kan man se att gulmåran länge ansetts väcka osämja, därav namnen trätogräs och osämjeört. Det berättas att man förr beströdde golven i gästabudssalarna med gulmåra för välluktens skull. Buketter fästes på väggarna och lades på kakelugnarna för att det skulle dofta gott i rummen. Så här skriver Linné om denna sed efter sin Ölandsresa:

”Galium luteum (gulmåra på latin förr, nu heter den Galium verum) var det brukligt att strö på golvet i gästebodslag men hade alltid den olägenheten med sig, att gästerna blev oense och kommo i slagsmål. Emellan denna orsaken och påföljden kan jag inte förklara mig som fysiker men som logiker fast slutsatsen skulle kunna bli ett kvarter lång: Galium strös aldrig på golvet utom vid gästabud. Aldrig något gästabud här utan rus. Aldrig rus utan kiv och buller. Alltså åstadkommer Galium kiv!”

Ungefär samma vådliga följder av gulmåran mötte Linné i skånska Höganäs. Vid liknande tillfällen och med gulmåran som orsak ”blev kvinnfolk tokiga och kärlekskranka”. Gulmåran kallades därför ”frillogräs”.

*

På vår sommarstugetomt växer det drivor av gulmåra. Vi tar aldrig in den, eftersom´m vi anser lukten vara för stark inne. Men vi kan naturligtvis inte undkomma den utomhus. Aldrig har vi märkt att väldoften orsakat osämja bland oss eller våra gäster eller någon tilltagande kättja bland kvinnfolken. I logikens namn måste vi ge Linné rätt. Man har på detta som på många andra områden här i livet förväxlat orsak och verkan. Vad som än strötts på golven vid forna tiders gästabud skulle det ha uppstått råkurr och erotisk upphetsning. Det berodde säkert inte på vad man inandades utan på vadman inmundigade. Därvidlag är skillnaden mot förr inte så stor som mången tror.

Tankar om ord

 

13 mars 1978. Ibland kan det slå oss hur underbart det är med ord. Att vi kan säga – eller skriva– ord. Och den som hör – eller ser – förstår genast våra tankar utan att vi behöver inveckla oss i omständliga förklaringar. Om vi ser eller hör ordet kanel, så känner vi doften och smaken av kanel.

Och inte nog med det: vårt minne träder också i funktion. Vi kan erinra oss gångna jular, för mången de enda tillfällen då kanel förekom i brödet eller gröten. För att nu ta bara ett exempel.

Vi har ord för nästan allt. Men ändå inte allt. Vi har ord för tingen omkring oss, för färger, egenskaper, dofter, smaker. Men för känslor och inre upplevelser har vi ord bara till en viss gräns. Sedan måste vi tillgripa bildspråk eller liknelser eller gå till den fria diktens värld, den som mera vädjar till hjärtat än till det logiska förnuftet, för att göra oss förstådda och för att själva förstp.

*

”Där språket upphör, börjar musiken skrev författaren och tonsättaren Hoffmann. Och med anspelning på just de orden diktade Rainer Maria Rilke:

Musik: statyers andedräkt.
Måhända: bildernas stillhet,
Du språk, där språk upphör.
Du tid, som lodrätt står
i riktning mot hjärnan
som förgås.

Att kalla musik ”statyers andedräkt” eller ”bildernas stillhet” är lika genialt som att kalla arkitekturen för ”frusen musik” som någon språkkonstnär utlät sig.

Skönheten måste uppenbarligen beskrivas med lånade begrepp. En tavla uttrycker sig själv, talar sitt eget konstspråk, men skall den beskrivas måste vi använda ord eller kanske musik.

*

Om vi ger oss in på de högre tingen, på livet och döden och den eventuella meningen med vår tillvaro, så är det svårt att undvara lån från tänkare som i förtätade meningar ger sin syn till känna.

Jag tänker återigen på Rilke, som skrev:

Död och födelse är endast ögon, som vi öppnar och stänger.

Eller på den sovjetryske skalden Vladimir Buritjs korta setens om livets korthet och förgänglighet:

Livet är en gnista slagen av den blindes käpp.

Och till sist den djupt allvarsamme humoristen Mark Rwains tänkvärda mening:

Låt oss sträva efter att leva så, att själva begravningsentreprenören sörjer, när vi dör.

Ursäktad björktjuv

4 juni 1977

I söndags stal jag två björkar. De var manshöga och hade långa, vittförgrenade rötter. Jag placerade dem där en stor fälld al stått. Det är rätta tiden att plantera björk när löven är små som musöron.

Det heter stjäla då man tar annans egendom och flyttar den hem till sig. Det är en ful handling och egentligen straffbar. Det gäller därför att på tjuvars sätt försöka finna en giltig förklaring eller åtminstone en förmildrande omständighet. Båda björkarna stod faktiskt illa till. De växte i närheten av granar och skulle ha blivit utätna bara efter några år. En björk måste växa fritt, så att den kan slå ut sitt grenverk i all sin yviga prakt. Eljest blir den lemlästad och ful och till skada för granen. Det var alltså inte stöld jag begick. Det var skogsvård. Sådan som i vanliga fall brukar betalas av skogsägaren. Men jag ska inte ha betalt för mitt ingripande. Skogsbolagen som rensar bort björk brukar låta ungträden ligga kvar i skogen. Inte jag. Jag tog rätt på dem. Det tycker jag är berömvärt. Och nu pryder de verkligen sin plats.

*

Träden är människans bästa vänner och de är livsviktiga. Tre träd räcker för att en människa skall få det syre hon behöver, har jag läst. Träden gör också tjänst som luftfilter genom att ta upp dammpartiklar och bakterier. I Paris har vetenskapsmännen räknat ut att det är ofantlig skillnad på bakteriemängden i ett varuhus på en boulevard och i en park. Ett hektar med vanlig björkskog binder 60 ton damm, som vi eljest skulle ha flygande omkring oss. Det bevisar trädens nytta.

I Danmark har man nu på allvar planer på att plantera träd i stor skala efter vägarna. De minskar föroreningarna och anses dessutom öka trafiksäkerheten. Då träden under färden fladdrar förbi saktar bilisten farten automatiskt. Träden ger också skugga i sommarhettan, orientering i dimman och tjänstgör dessutom som snöskärmar. Men det förutsätter förstås att de står lagom nära vägkanten.

*

Efter ett försommarregn är det en upplevelse att gå på lukttur i en björkskog och känna den underbara doften av nyutslagna löv. Det är också ljuvligt att leta upp ett poppelbestånd. De brukar ge sig till känna på långt håll tack vare den berusande doften. Just nu upplever de sin sexperiod. Hanhängena liknar långa larver och är beströdda med blommor. Honblommorna sitter i kortare hängen.

Det är skönt så här ås – också för näsan.

Fåglarnas läten och våra

Gulsparv, lätt att identifiera på sången

16 juni 1979. Fåglarnas läten vill vi gärna komplettera med texter, med egna mänskliga ord. Dels för att ge dem innehåll, dels för att göra dem lättare att komma ihåg och själva upprepa. Vi vill så gärna tro att fåglarna har ett eget språk, att de kan samtala med varandra genom sin sång. Men med mänskligt tal har lätena ingenting gemensamt. Det rör sig om ett begränsat signalspråk, som gör att fåglar av samma art kan hålla kontakt med varandra. Med det kan de locka, varna och skrämma. Fast visst låter det så här års som om de vore inbegripna i livlig konversation, att de samstämmigt vill uttrycka jubel över att ha nått bestämmelseorten efter sin långa flygning söderifrån och glädje över att de nu kan ägna sig åt sin livsuppgift, den att fortplanta sig och säkra släktetes framtid.

***

Enklast är att lära känna gulsparvens läte. Den kallas sjufågeln, därför att den dagen i ända sitter och räknar till sju och aldrig kommer längre. ”Ett-två-tre-fyr-fem-sex- sjuuuuu.” Det ingår alltid sju stavelser i dess entoniga melodi. I England påstår man att gulsparven klagar över mattillgången och säger: ”Little bit of bread and no cheese!” Det kan översättas: ”Lite bröd och ingen ost!”

Lövsångaren sjunger dagen i ända: ”Snälla lilla mamma får jag gå på bio?” Den ramsan upprepar han i ett utan att få svar på sin vädjan. Förmodligen bävar mamman för våldet i filmen.

Ringduvans mörka kuttrande tänker jag mig alltid riktat till kråkan som stal hennes två ägg. ”Du tog mina tu du, själv har du sju du.”

Roligast är talgoxen men sin korta glada trestaviga strof som man kan ge många olika betydelser. Locklätet tidigt på våren är trevligast att höra. Då ropar tolgoxen till makan: ”Flicka-lill, titta-ut, titta-ut!” och talgoxflickan svarar: ”Lille-pys, kom och kyss, kom och kyss.” Det är en älsklig liten fågel, trofast in i döden. Den sviker oss inte på vintern utan stannar trots mörker och kyla.

***

I det militära förekommer trumpetsignaler av olika slag: revelj på morgonen, tapto och tystnad på kvällen. Det är signaler för samling, för eld och för eld upphör osv. Matsignalen var alltid efterlängtad och i ord översattes den av oss okultiverade meniga: ”Kom får du kyssa köksföreståndarens piga!” Det hetta egentligen inte kyssa utan ett ord av mer långtgående erotisk innebörd som jag av hänsyn till arméns anseende inte vill sätta på pränt.

Den gamla aspen vid Smedsgården

(Okänt datum). Aspen har en vidunderlig förmåga att breda ut sig. På ett område av säkert ett tunnland stod för bara några år sedan en fallfärdig jätteasp i ensamt majestät. Den var gråsprängd och väderbiten. På ålderns höst njöt den måhända av att ha klarat sig genom livet utan att sluta i en tändsticksfabrik eller i ett sulfatkok på Östrand.

Det påstås att en döende organism kan vara mäktig en oanad uthållighet och styrka.

Det påstås också att när en levande organism ser sig hotad tycks hela dess funktion vara inriktad på fortplantning. Så föreföll också vara fallet med denna gamla asp. Den hade varit ofruktsam i många herrans år och motstått alla inviter från yngre årgångar. Men nu tycktes den plötsligt ha upptäckt sin ensamhet och känt saknad efter egna avkommor. Det fanns ju inte en asp att tala med inom hörhåll, ingen att byta tankar och pollen med.

På aspars vis började den skjuta rotskott. Runt omkring det gamla trädet uppstod ett helt aspbestånd. Den gamla aspen är nu definitivt död men den har efterlämnat minst hundra avkommor, som står sörjande vid båren. Men det är uppenbart att den gamla aspens ande lever än, ty det prasslar och susar så förunderligt i dungen.

En botanist med djup kunskap i ämnet berättade att aspar har för vana att skjuta rotskott. Hugger man ned en kan man vara säker på att det kommer massor av ungasp istället. De är som hydran i sagan. Om man högg av ett av dess huvuden så sköt det ut tio nya. Den som inte vill ha den utvecklingen vid sin sommarstuga måste därför göra som experterna. De flår av barken runt stammen på våren. Innanför barken går näringen från bladen ner till roten. Om barken är borta får inte rötterna ner sin näring. Den dör därför under sommaren och har inte kraft att skjuta nya skott, då trädet fälls påföljande vinter.

Men hur kommer det sig att det alltid prasslar bland asparna? Är det sant att de har förmågan att prata med varandra? Nej, säger sakkunskapen. Det är bara folk som pratar. Den vetenskapliga förklaringen till prasslet är att aspens bladskaft är ovanligt långa och vridna ett kvarts varv. Detta gör dem mycket lättrörliga. Aspen behöver denna sinnrika anordning. Den har inte som andra träd förmågan att pressa överflödigt vatten ur sina blad. Därför dallrar bladen för att öka avdunstningen. Som när vi skakar en handduk för att få den torr fortare.

Allt har sin naturliga förklaring, säger de förnuftiga. Men jag envisas ändå att i hemlighet tro på asparnas odödliga själ och på deras förmåga till samspråk med varandra.

Enhörning mer sevärd än Niagara

Foto av patron Enhörning i familjen Åströms ägo, publicerat i tidningen Rötter.

29 maj 1979. Herrgårdarna där sågverkspatronerna residerade var praktfulla. De var som mindre slott omgivna av stora lummiga parker och trädgårdar. Trädgårdsmästare höll anläggningarna i fint skick. Det rådde tävlan herrgårdarna emellan att ha mångra främmande trädslag, unika buskar och perenner. Än i dag kan vi beskåda resterna av denna odlargärning på t ex Klampenborg, Hovid, Eriksdal, Nacka. Det mesta är skövlat av tidens tand, men med lite fantasi kan man föreställa sig hur det såg ut under glansdagarna för ett par tre generationer sedan.

I anslutning till herrgården fanns stall med förnäma hästar och eleganta vagnar, vintertid slädar, i vilka herrskapet lät sig skjutsas till stan eller på visiter till herrgårdar. Hästarna hölls i god trim, ekipagen var skinande blanka. Mestadels förekom skjuts efter parhästar men vid högtidligare tillfällen användes fyrspann eller sexspann som en livréklädd kusk framförde.

En valförsedd ladugård och ett stort jordbruk hörde till herrgårdsrekvisitan. Egen rättare svarade för att åkrar och boskap fick bästa skötsel. Han såg också till att herrgårdens kök fick de bästa råvaror. I herrgården fanns gott om tjänstefolk. Husa, köksa, kokerska, barnjungfru var eftersökta platser för verkets kvinnor. Lönen var däremot – usel.

Det festades flitigt på herrgårdarna. Även i det avseendet rådde det tävlan i att duka upp kulinariska överraskningar. Det kom inte sällan utländska gäster, travaruköpare från ibland mycket långväga håll. Det gällde att förpläga med besked. En väl genomförd representation var ofta nyckeln till mångåriga affärsförbindelser.

Enhörning på Kubikenborg var den som kunde arrangera de flottaste mottagningarna. Det var mestadels han som fick ställa upp som värd vid kungliga eller andra celebra besök. En engelsman uttalade sig så här älskvärt efter ett besök i Sundsvall vid sekelskiftet.

Uppe på kullarna bor träpatronerna i sina gentila träslott, ett släkte av förmögna och kraftfulla chefer för verk och fartyg, hårda i affärer, storartade i gästfrihet, överdådiga i mat och dryck, stora män av vikingastam. Sedan jag träffat Enhörning i Sundsvall finner jag mig gärna i att icke ha sett Niagara eller Mount Everest.

Vad besökarna förskonades från att se var medaljens mindre glänsande frånsida: Arbetarnas slit, de långa arbetsdagarna, säsongsarbetslösheten, trångboddheten, vägglössen, tuberkulosens härjningar.

Bonden inom oss

21 mars 1975. I dag är det vårdagjämning. Dag och natt är lika långa. Sommarhalvåret har börjat och det är skönt. Snart börjar det att spira och gro i naturen.

Med sommarstuga följer ofta drömmar om åkerbruk och boskapsskötsel. Bonden inom oss tittar fram efter att ha varit undanträngd i några generationer,

***

För tio–femton år sedan tyckte vi att vi borde bekanta oss lite mer med lantlivet för att med större auktoritet kunna följa med i jordbruksdebatten. Att skaffa kor var inte att tänka på utan andra kunskaper om nötkreaturen än dem som skolan inpräntat om de fyra magarna: vommen, och, ja tre till. Grisuppfödning har sina bekymmer med hänsyn till de fläskberg som finns i landet. Får förde redan då tanken till centerpartiet och getter ger ju ingen avkastning om man bortser från en skvätt mjölk i veckan.

Vi gick in för höns. Fem till att börja med. Vi ordnade reden och en liten inhägnad åt dem. Det var en utomordentlig idé, tyckte vi. Redan första dagen nedkom ett ägg och sedan kom de som på löpande band. Vi uppfattade deras produktivitet som ett tecken på trivsel och tacksamhet. Vi planerade en utbyggnad av hönshuset och ett långtidsavtal med någon storgrossist för att trygga avsättningen. Men det visade sig att vi överskattat hönsens förmåga. Vi blev skam till sägandes tvungna att emellanåt själva köpa ägg.

***

I början av sommaren hade vi talat om att vi till hösten skulle slakta hönsen och frysa ned dem vi inte orkade äta upp. Ju närmare dagen D vi kom, desto outhärdligare tedde sig tanken på slakt. Vi hade ju blivit goda vänner med hönsen. De blev som barn i huset, gick in och ut i köket, åt ur vår hand och hade begåvats med namn, eftersom de lätt kunde skiljas åt på utseendet. Emma hette en minns jag. Att slakta dem var jämställt med barnamord.

Vi kom på en god idé. Vi gav bort alla fem till grannens. De hade alltid varit vänliga och hjälpsamma och gjort sig väl förtjänta av en liten gåva. Med vemod i hjärtat tog vi farväl av hönsen, plockade ned dem i en låda och bar bort dem till grannen.

***

Sedan dess har det varit motbjudande att äta höns. Inte ens broiler, som ändå smakar mera fisk än fågel, äter vi med aptit. Jag börjar hysa den största sympati för hinduerna som vägrar att slakta och äta upp sina kreatur utan låter dem sträva fritt på gator och torg. De dör hellre av svält än äter upp sina vänner.

Numera är det lättare att hålla bonden inom sig i schack.