Vad vet ni om ”Laggen”?

9 oktober 1979. Det är ledsamt att det inte längre ges ut någon hembygdslitteratur för Medelpad. Medelpads hembygdsförbunds och Sundsvalls Gilles årsböcker från 1940- och 1950-talen visar sig vara rika källor att ösa ur för dem som vill veta mer om gamla Medelpad. De kvarvarande upplagorna realiserades nyligen ut för en spottstyver per ex och det var sannerligen en intressant läsning för en mycket billig penning.

I 1946 års bok skriver Elin Lörgran om Katrinebergs laggkärlsfabrik ute vid Kumo. Den känner inte många av dagens sundsvallsbor till. Men de flesta äldre kubikenborgare vet var ”Laggen” låg. Det var den lokala benämningen på badplatsen strax bortom Kubikenborg. En liten strandplage som var livligt besökt på 1920- och 1930-talen och fram till dess att aluminiumfabriken sträckte ut sin elektrolyshall över hela det gamla idylliska badområdet. ”Laggen” hette platsen i folkmun men stranden arrenderades på sin tid av en privatperson som upphöjde området till Sundsvalls Havsbad, satte staket omkring, tog inträdesavgift och förstörde därigenom platsens ursprunglighet. I närheten fanns många sommarvillor men också annan bebyggelse, bl a ett kafé med namnet Strandbo.

Laggkärlsfabriken skapades 1874 av ett par driftiga motalabor, bröderna Svante och Knut Landqvist med erfarenheter av affärer och industridrift efter 14 års vistelse i USA. De byggde fabrik nere vid sjön, anlade en liten kaj, vars pålvirke fanns kvar långt in på senare tid. Som råvara köpte de upp bjälke- och plankändar från sågverken runt Sundsvall och sågade upp dessa till laggkärlsämnen. 24 slags kärl tillverkades. Från enkilos smörbyttor till hundrakilos mjöltunnor, baljor, såar, kar, tvättämbar, sörpämbar.

De svarvades släta in- och utvändigt, målades mörkblått och bandades med svarta järnband. Arbetet började sex på morgonen och pågick till sju på kvällen med en halvtimmes frukost och en timmes middag. Timpenningen låg på 1890-talet på 20 öre. Som jämförelse kan nämnas att en säck mjöl då kostade 16 kronor. För skor och kostym fick man betala 46 kronor.

Bröderna Landqvist var av allt att döma mycket driftiga. Den ene bodde på Hällesund, den andra på Kumo. De gifte sig, engagerades sig också kommunalt och tog bl a initiativ till att Skönsmon 1887 fick egen kyrkogård och att läsbarnen från Kubikenborg och Skönsmon inte behövde traska den långa vägen till Sköns prästgård för att lära sig Guds ord.’

Kring sekelskiftet utökade man verksamheten vid fabriken med inredningar, snickerier, kyrka- och skolbänkar mm. Konkurrensen hårdnade emellertid alltmer och 1912 dlog fabriken igen för gott.

De som nu susar förbi i bil på E:fyran kan inte tänka sig att det  en gång i världen rådde full verksamhet där nere med att framställa laggkärl, tunnor, kaggar, kyrkbänkar och skolinredningar, en drift som pågick i omkring 35 år. Det var där  där elektrolyshallen nu ligger.

Detta berättar Elin Lörgren på ett hemtrevligt språk i 1946 års upplaga av hembygdsboken om Medelpad. Elin Lörgren var en intressant personlighet, på sin tid tillsammans med en syster ägare av Blå kiosken på Bankgatan.

Laggkärl av senare datum. Fabriken i Sundsvall upphörde redan 1912.

Vad hände våren 1904?

2 april 1979.

Vad som hände för 50 år sedan får vi veta dag för dag i Dagbladet och det är alltid lika intressant att följa, i synnerhet för dem som har minnen från 1920-talets slut.

Låt oss för ovanlighetens skull ta en titt i några nummer av Nya Samhället för 75 år sedan, alltså 1904 och som då ansågs värt att meddela allmänheten. Här följer några små notiser. Det är bara stavningen som moderniserats.

# Vår gamle Enhörning behöver ej svälta under den närmaste tiden. Han är upptaxerad för en inkomst av 187 700 kr för föregående år enligt självdeklaration.

# Vid avlöningen i torsdags vid Kubikenborg erhöll de minderåriga vid hyveln, kapare- och klyvbiträden, så dålig betalning att tretton av dem slutade sitt arbete. I stället för dem beordrades då arbetare ur brädgården, men till deras heder kan sägas att de ej gick till hyveln. Sju av dem blev därför på aftonen avskedade.

# Våra dårceller å arbetsinrättningen besågos av hrr stadsfullmäktige i onsdags afton. Stadens hrr styrande lära just inte ha funnit att allting var ganska gott som det är. 26 stackars sinnessjuka, av vilka ett våldsamt utbrott ju kan befaras när som helst, ”vårdas” å de olika salarna tillika med sjuka och andra försörjninghjon.

# Som bekant ägo hjonen vid arbetsinrättningen ej rätt att medföra spritdrycker hem, varför de av vederbörande befäl fråntas dylika. Men att, som en tillsyningsman gjorde härom dagen, hälla en halv liter brännvin  bakom kragen på en 80-årig gubbe, tro vi inte är lämpliga sättet att befordra nykterhet. Litet mera folklighet fordrar man av en person, som satts att öva tillsyn över andra.

# Stadens manufakturgrossister hava beslutit att under sommarmånaderna stänga sina lokaler kl 7 på aftonen. Beslutet är gott blott det efterföljs.

# I lördags var brottningskamp anordnad å 125:mans lokal mellan ynglingen Sten Wahlström och slaktaren Manne Nordström. Den förre stod i 20 minuter och vann därigenom det utfästande priset. I Göteborg har nyligen poliskammaren, som redan förut skett i Stockholm, förbjudit brottningar som offentliga föreställningar.

# Kinamatografförevisningen å Stadshussalongen i går och förrgår afton har varit intressanta och sevärda. Särskild ”Bestigningen av Matterhorn” var av den beskaffenhet att den försatte åskådarna i verklig spänning. Apparaterna fungerade utmärkt.

Väckelsefolket och strejken

28 maj 1979. Bland dem som mera ingående skildrat Sundsvallsstrejkens bakgrund och förlopp är skriftställaren Ernst Beckman (1850-1924). Han var son till biskop A. F. Beckman. Han hade studerat nationalekonomi och uppfostringsväsende i utlandet och kom att ägna ett livligt intresse åt Sundsvallsstrejken 1879. Han specialstuderade arbetarförhållandena i sågverksdistriktet under hela den efterföljande sommaren och redovisade sina intryck i en artikelserie i Stockholms Dagblad.

Beckman tog personligen avstånd från strejken mest därför att den överskred ”laglighetens råmärken”. Han avvisade bestämt tanken att strejken var förberedd och organiserad. Han vidgår att de religiösa rörelserna hade övat ett gott inflytande bland sågverksarbetarna och ger en målande skildring därav som jag här vill återge:

Detta inflytande röjde sig först hos den enskilde. Oavsett den sinnesändring, över vilken mänsklig dom tiger, visade sig några mycket påtagliga tecken till en ny uppfattning av pliktens bud. Den väckte avstod först av alla från dryckenskapen, vanligen till och med från allt bruk av starka drycker. Likaledes bortlade han oseden att svärja. Slutligen fick hans hem bevittna en märklig förändring, i det att frid och snygghet allt mer vunno herraväldet.

Men kristendomens civiliserande makt sträckte sig icke endast till dem som på ett alldeles särskilt sätt blevo väckta och slöto sig till de religiösa föreningarna. Den gjorde sig gällande även bland den stora mängden. Den som förr på hemväg från krogen stoltserande höjde sin brännvinskagge till hälsning, smög den nu helt försiktigt under rocken. De som voro hängivna på spel drogo sig märkligt nog från bostäderna ut i skogen för att icke stöta sig med de puritanskt sinnade. De på verken vanliga dansgillena, där sjömän och löst folk utgjorde de förnärmsta balhjältarna, upphörde.

De frikyrkliga vann sina kamraters aktning och förtroende trots att motsättningar ibland uppstod. Vid ett tillfälle (och kanske vid flera) då man ordnat ett gille, tågade en grupp av brödraföreningens medlemmar in i festsalen och uppstämde med hög röst Luthers gamla psalm: Vår Gud är oss en väldig borg.

Beckman ansåg ”läsarna” såsom stadiga, nyktra och förmodligen jämförelsevis bildade:

Ej nog med att de i allmänhet tillhörde nykterhetsföreningar, de hade ur sina politiska blad fått en viss bildning, liksom de teologiska diskussionerna på brädstaplarna och överläggningarna vid de talrika missionsmötena skänkt dem någon vana vid offentliga uppträdanden och ett visst välde över ordet.

Den beskrivning av de frikyrkligas inflytande, som Beckman ger, överensstämmer med den gängse uppfattningen och har stöd också i polisprotokoll och rättegångshandlingar. Baptisterna får lovord av Beckman. Deras ledande män hade redan vid strejkens utbrott kommit med invändningar mot den. De förklarade sig anse strejken brottslig både inför mänsklig och gudomlig lag. Däremot är han kritisk mot brödraföreningarnas folk. Han anser det vara ”en psykologisk gåta” att de kunde handla som de gjorde, alltså att ge strejken sitt fulla stöd.

Källa: ”Väckelsen och Sundsvallsstrejken 1879” av fil doktor Tage Larsson.

Buslivet i Sundsvall

31 maj 1978. Vill på det bestämdaste protestera mot påståendet att det på Köpmangatan ”ser värre ut än i en svinstia” på lördags- och söndagsmorgnarna. Vill protestera på alla svins vägnar. Svin är fina djur, de vill ha snyggt omkring sig på sitt sätt, de bajsar i ett litet hörn, och ser det ibland illa ut i stian så är det inte grisarnas fel utan husbondens, som inte håller rent åt dem.

Svin super sig inte fulla, krossar inte glas, spyr inte i portgångar och slår inte sönder skyltfönster. Det är bara fulla människor som beter sig så illa.

Fredags- och lördagskvällarna är de verkligt stora festtillfällena för den klick omogna ungdomar, som åker in till stan för att cirkla runt gatorna, dricka öl och vin, fyllna till, krossa glas, kasta burkar och spy och pissa i portgångarna.

Är det någon enda människa som inbillar sig att dessa ungdomar har roligt? Så enfaldig är väl ingen. Deras liv är dötrist, det är därför de beter sig så där dumt. Det ger en inbillad dramatik, ett låtsasinnehåll åt en i övrigt totalt tom tillvaro, som förgylls enbart av en och annan gangsterfilm, de är i grunden djupt missnöjda med sig själva, osäkra och svaga, tagna en och en. De bär också inom sig fröet till ett missnöje med samhället, men det missnöjet kan de inte utreda, ännu mindre ge uttryck åt och förvandla till konstruktiva förslag. På förfrågan tycks de bara ha ett svar, en standardfras så dum att de själva inte tror på den. De vill ha en motorgård, där de kan hålla på och meka. Det har på sina håll upplåtits motorgårdar med verktyg och alla attiraljer men efter några veckor har det mesta varit stulet och lokalerna förstörda.

***

I senaste numret av Nyheter från Sovjetunionen läser jag en notis under rubriken ”Kampen mot nedbusningen”, som tydligen är ett internationellt problem. Det berättas att man i Sovjet inte visar något överseende med dem som bryter mot ordningsreglerna. Straffen varierar från böter till fängelse. Tidningen fortsätter:

Det är orätt mot svinen att jämföra dem med ligister.

På det hela taget har man i Sovjet uppnått rätt goda resultat i kampen mot ordningsbrotten, tillägger tidningen.

***

S k medborgargarden har förts på tal också i vårt land men tanken har alltid avvisats. Det har med människors integritet att göra. Ordningen ska upprätthållas av polisen och inte av några andra, hävdar man med all rätt. Vi förutsätter en viss frihet för alla, en viss fördragsamhet, även mot bråkmakare och samhällssabotörer. Men samtidigt kräver vi ordning och vill att polisen ska skydda oss mot fridstörare. Det är kanske just detta som är vårt dilemma. Man kan inte både tillåta och förbjuda brott mot den allmänna ordningen!

***

Kan samhället göra något för att råda bot mot buslivet som gör helgfriden till en mara för folk som bor kring Köpmangatan? De flesta ropar efter hårdare tag. Men avstängning betyder bara att karusellen flyttar till andra kvarter.

Medel alltifrån körkortsindragning till införande av offentligt spöstraff rekommenderas av åtskilliga. En mycket primitiv reaktion. Polisen har också ett standardsvar: Ordningens upprätthållare har inte resurser till att upprätthålla ordningen. Att låta sociala centralnämnden skicka ut tanter och farbröder för att försöka tala förstånd med smågangstrarna kan väl närmast betraktas som ett utslag av skämtlynne.  Ingen av raggarna är mottagliga för sociala anpassningsargument vid de tillfällena. Och att tala med föräldrarna är som att tala med en av väggarna på Köpmangatan.

Problemet är alltså inte så enkelt som många tror. En av orsakerna till de här bedrövliga tendenserna är det stora utbudet av underhållningsvåld i TV och på bio. Folkets hus egen biograf Folkan visar denna vecka en amerikansk film, Hi-Riders, av sämsta slag. Den handlar om ett stort gäng bilburna ligister som sätter skräck i sin omgivning. Men filmen ges inte i något slags avskräckande syfte. Tvärtom! Den glorifierar gangstermentaliteten. Den har spelats in och visas enbart i avsikt att ge producenten, distributören och biografen pengar. Om ni ser filmen och avlyssnar stämningen hos den unga publiken så har ni fått veta en av orsakerna till det tilltagande eländet på gatorna. Den visas som sagt på Folkan, Folkets hus egen biograf. På China-bio, den andra Folkets husägda biografen, ges ”Den vilda jakten på Cadillacen”!

Programvalet är verkligen utsökt.

Folkets park på 30-talet

Operetter av bl a Offenbach spelades i Sundsvalls Folkets park på 1930-talet.

26 maj 1977. Vi satt en kväll och talade om 1930-talets Folkets park i Sundsvall och var överens om att vi aldrig senare upplevt en sådan stämning av förväntan och fest som inför operettkvällarna på den tiden. Det är minnet som så här efteråt strör ett rosenskimmer över både tiden och platsen.

Alla utom mycket ålderstigna eller gravt handikappade människor gick till fots till parken. Vi minns att vägen dit var sandig, dammet yrke kring de blanka, svarta chevreauskorna och de mörkblå cheviotsbyxorna. Ingen gick barhuvad på den tiden. Antingen keps eller hatt prydde våra kortklippta vattenkammade huvuden. Den första som uppträdde barhuvad var en man som jag kände som hette Werner. Han hade lagt sig till med vanan efter att ha bott i Paris några år. Han hade svart, tillbakastruket hår och väckte allmänt uppseende för att han vågade gå utan huvudbonad.

– Den mannen blir inte gammal. Innan hösten har han hjärnhinneinflammation, sa de gamla och förståndiga. Men han genomlevde och gick barhuvad ända till dess att snön kom.

Alla bar också sommaröverrock av den gamla, långa modellen. Om det var varmt bars den på armen på ett särskilt sätt som var modernt på den tiden. Den skulle hänga på armen så att rocken nästan släpade mot marken. Det ansågs fint, belevat och världsvant.

Långt innan man nådde parken hördes musik därifrån. Det var grammofon med högtalare som fanns på serveringen. Så raffinerad var man redan då, att om Glada Änkan skulle framföras på teatern den kvällen så spelades skivor ur just den operetten, så att publiken fick en försmak av den musikaliska ljuvligheten redan på väg till Folkets park.

Kanske vi minns fel men vi hade för oss att det spelades operett varje vecka och att samma föreställning framfördes ett par tre gånger med fullsatt hus varje gång. Det var mest de gamla välkända klassikerna av Lehar, Kalman, Offenbach som stod på repertoaren. Sällskapen var också på sitt sätt klassiska och välkända: Sigrid Trobäck, Gustaf Werner, Karl Kinch m.fl.

Och varför utövade operetterna en sådan lockelse på 1930-talet, frågade vi oss. Det spinner ju alla på ett högst banalt tema, de för in åskådarna i en förföriskt glittrande lögnvärld med idel baroner och grevinnor och inga verkliga människor. Handlingen är en enda röra av sentimentalitet och nattstånden humor.

Det var måhända en nödvändig motvikt mot vardagens grå tristess. Man uppfattade operetten som en saga för vuxna. Sången, musiken och dansen gav glädje i rikligt mått och tillfredsställde helt visst de små krav som ”verklighetssynens folk” ställde på god underhållning på 1930-talet.

Enhörning mer sevärd än Niagara

Foto av patron Enhörning i familjen Åströms ägo, publicerat i tidningen Rötter.

29 maj 1979. Herrgårdarna där sågverkspatronerna residerade var praktfulla. De var som mindre slott omgivna av stora lummiga parker och trädgårdar. Trädgårdsmästare höll anläggningarna i fint skick. Det rådde tävlan herrgårdarna emellan att ha mångra främmande trädslag, unika buskar och perenner. Än i dag kan vi beskåda resterna av denna odlargärning på t ex Klampenborg, Hovid, Eriksdal, Nacka. Det mesta är skövlat av tidens tand, men med lite fantasi kan man föreställa sig hur det såg ut under glansdagarna för ett par tre generationer sedan.

I anslutning till herrgården fanns stall med förnäma hästar och eleganta vagnar, vintertid slädar, i vilka herrskapet lät sig skjutsas till stan eller på visiter till herrgårdar. Hästarna hölls i god trim, ekipagen var skinande blanka. Mestadels förekom skjuts efter parhästar men vid högtidligare tillfällen användes fyrspann eller sexspann som en livréklädd kusk framförde.

En valförsedd ladugård och ett stort jordbruk hörde till herrgårdsrekvisitan. Egen rättare svarade för att åkrar och boskap fick bästa skötsel. Han såg också till att herrgårdens kök fick de bästa råvaror. I herrgården fanns gott om tjänstefolk. Husa, köksa, kokerska, barnjungfru var eftersökta platser för verkets kvinnor. Lönen var däremot – usel.

Det festades flitigt på herrgårdarna. Även i det avseendet rådde det tävlan i att duka upp kulinariska överraskningar. Det kom inte sällan utländska gäster, travaruköpare från ibland mycket långväga håll. Det gällde att förpläga med besked. En väl genomförd representation var ofta nyckeln till mångåriga affärsförbindelser.

Enhörning på Kubikenborg var den som kunde arrangera de flottaste mottagningarna. Det var mestadels han som fick ställa upp som värd vid kungliga eller andra celebra besök. En engelsman uttalade sig så här älskvärt efter ett besök i Sundsvall vid sekelskiftet.

Uppe på kullarna bor träpatronerna i sina gentila träslott, ett släkte av förmögna och kraftfulla chefer för verk och fartyg, hårda i affärer, storartade i gästfrihet, överdådiga i mat och dryck, stora män av vikingastam. Sedan jag träffat Enhörning i Sundsvall finner jag mig gärna i att icke ha sett Niagara eller Mount Everest.

Vad besökarna förskonades från att se var medaljens mindre glänsande frånsida: Arbetarnas slit, de långa arbetsdagarna, säsongsarbetslösheten, trångboddheten, vägglössen, tuberkulosens härjningar.