Archive for the 'Arbete' Category

De vakna och de sömniga

5 april, 2011

5 juni 1974. Tro inte att alla arbetare i fackföreningsrörelsens barndom kämpade för bättre arbets- och levnadsförhållanden.

Många, kanske de flesta, fann sig i förnedringen, fann sig i 10-12 timmars arbetsdag, i svältlöner, i utnyttjandet av minderårig arbetskraft. Dåtidens arbetsgivare hade prästerskapet helt till sin hjälp att predika förnöjsamhetens evangelium. Att gå tillsammans i fackföreningar för att kräva kortare arbetstid och högre löner, det var att sätta sig upp mot överheten. Och en sådan försyndelse straffade sig omedelbart. Ty att överheten inte bar svärdet förgäves, därom vittnar många episoder i arbetarrörelsens historia.

***

Vi föreställer oss gärna pionjärtidens arbetare som ett sammansvetsat block, men så var ingalunda fallet. Det var bara vid enstaka tillfällen, som vid strejker då enigheten kunde vara total. Det fanns alltid en elit som såg klarare än andra, som var fackligt och politiskt medvetna som vi säger nuförtiden. De försökte väcka folk och få dem att upptäcka sin situation i det stora sammanhanget.

De agiterades och organiserade men fick ofta tala för döva öron. Hellre ett liv under vidriga arbetsförhållanden men med relativ trygghet än medlemskap i en fackförening med risk för repressalier från arbetsgivaren, avsked från jobbet och vräkning från bostaden. Så resonerade många. Andra greps av resignation inför det till synes hopplösa i att försöka ändra samhällssystemet genom att bekämpa orättvisorna.

Axel Danielsson, som mer än någon annan fick erfara det öppna motståndet från överheten och det tysta motståndet i form av likgiltighet och tröghet från arbetarna själva, skrev på sin tid:

Det är icke fängelset, icke motståndet, icke förföljelsen som förstör arbetarnas förkämpar, utan arbetarna själva, deras bedrövliga sömnaktighet.

***

Axel Danielsson

Också i dag tänker vi oss gärna fackföreningsrörelsen som ett helgjutet betongblock. Den ger intryck av styrka och säkerhet, av sammanhållning och solidaritet. Men gudarna ska veta att blocket inte är massivt om också väl armerat. Alltjämt dras organisationslasset av en vaken och medveten elit. Och på lasset sitter de tröga och likgiltiga och betraktar dragarna med misstänksamhet, gnäller över att de inte tar i tillräckligt att farten inte är nog hög. De som jämrar sig värst och som gnölar mest högljutt är ofta de som aldrig ens besöker fackföreningsmötena.

Än i dag gäller Axel Danielssons ord om den ”bedrövliga sömnaktigheten”, den har varit fackföreningsrörelsens följeslagare genom alla år.

Förläst på Jack London

4 april, 2011

Jack London, skyldig till många drömmar.

14 mars 1978. ”Du liv, vad du ändå är ensamt armt, mot den dröm vi drömde om dig!”

Så skaldade Dan Andersson, den djupe pessimisten.

Inte armt, tycker jag, men ack så kort. Vi hinner på långa vägar inte med det vi drömde om.

Ett liv som sjöman hägrade i de gröna år då stugan började bli trång, då öppna vida hav och fjärran länder lockade med frihet och en färgrikare tillvaro än det vanda livet hemma på verket, där alla kände alla och varje hus var välbekant. Sedemera fick jag veta att sjömanslivet var bland de tristaste man kunde få uppleva och att folk ibland fick cellskräck vid tanken på den trånga samvaron i en fartygsskans.

En arbetskamrat fattade ett djärvt beslut att lämna tryggheten i land och ge sig havet i våld. Axel hetta han. Han mönstrade på en båt i Kubikenborg, gick omkring bland vänner och grannar och tog farväl. De önskade honom lycka till, ty ofta var det fråga om mycket lång bortovaro, ibland för alltid.

Efter en månadslång resa till och från Pireus, den hamnstad i Grekland där mycket svenskt trä lossades, mönstrade han av igen, led vid den gungande tillvaron. Själv tyckte han emellertid att han varit borta länge, vilket också tog sig ett sällsamt uttryck då han mötte gubben Nilsson, en kubikenborgare som sett likadan ut under minst trettio år.

– Det var värst vad farbror Nilsson blivit gammal, sa han till denne, som bara gapade av förvåning. Han visste inte ens att Axel varit till sjöss, passerat Gibraltar, legat i Pireus hamn tre dygn under lossningen, lastat frukt på Stockholm för att sedan gå upp till Sundsvall igen.

***

Det blev ingenting av med sjömanslivet. Inte heller med resan till Alaska,dit Jack Londons romander lockade med vildmarksstämning och ett äventyrligt guldgrävarliv. Alf Henrikson har uttryckt vad vi kände, vi som förläste oss på Jack London:

Det var tur att det inte blev verklighet av dessa drömmar. Jag har på känn att klimatet inte skulle vara så hälsosamt och att jobbet som guldgrävare inte hade blivit så inkomstbringande. Guldtandade svenskamerikaner  jag träffat har inte rosat livet ”over there”. Många började redan vid ankomsten att spara pengar till hemresan.

Men drömmarna om sjön och Alaska, dem minns jag.

Språkliga felfinnare

31 mars, 2011

Moa Martinson

4 januari 1979. En del tidningar håller sig med egna språkspalter dit folk får vända sig med förfrågningar om vad som kan vara riktigt att säga och skriva. Att döma av frågorna råder det stor ängslan i landet för att begå språkliga fel. Mycket vanligt är att någon hört eller sett ett uttryck som de uppfattar som fel och därför vänder sig till någon tidnings språkexpert för att få stöd för den egna uppfattningen.

En man (förmodar jag) skrev häromdagen och påpekade att han ”inte kunnat undgå att registrera att ett flertal politiker och andra makthavare i TV-intervjuer ofta sagt ur vår synpunkt”. Han ville nu ha bekräftelse på hur obildat det är att använda det lilla ordet ”ur” i det sammanhanget. Han hade nämligen lärt sig i realskolan att det heter ”från vår synpunkt…”

Han får svar av professor Bertil Molde, som redogör för bruket av ”från och ur vår synpunkt” och slutar med följande förståndiga ord:

”Det är synd mot svenskans ande att säga ur en synpunkt och det är också rätt att använda från i stället. Det tjänar inget förnuftigt ändamål att bedriva logisk exercis med gängse uttryck i språket – ord och uttryck är inte och kan inte vara logiska på samma enkla sätt som matematikens uttryck och termer.”

Det är en bra synpunkt – inte bara på ordet synpunkt.

***

Här i Norrland har vi ett talesätt som heter ”det är fult att märka ord”. Därmed menas att det är illa att sitta och anmärka på andra människors sätt att uttrycka sig. Det är mer än illa. Det skadar lusten att uttala sig i tal och skrift. Många avstår från bådadera av rädsla för att någon skall slå dem i skallen med pekpinnen eller grammatikboken.

– Det skall ni inte bry er om, brukar jag säga. Ni skulle se t ex Moa Martinsons manuskript, så de såg ut. Fulla av fel i fråga om stavning och grammatik. Antag att de som granskade hennes manus i början av hennes författarskap sett mera till form än innehåll, vad hade följden blivit? Anmärkningar, rättelser, kanske småkitsliga påpekanden som Moa måst uppfatta som grinighet, oginhet, ovilja att se till väsentligheterna. Hon kunde ha tappat sugen, blivit förbannad och bett förlaget fara åt helvete och slutat skriva. Hon hade hett humör. Vilken förlust för svensk litteratur bara för några borttappade komman och en bokstav för lite här eller för mycket där.

Tidningar och förlag har folk som har betalt för att de sitter och tvättar manuskript. Skriv bara!

Det gamla Kubikenborg

31 mars, 2011

Foto av patron Enhörning i familjen Åströms ägo, publicerat i tidningen Rötter.

(Okänt datum.) Nu är hela gamla Kubikenborgs samhälle rivet och jämnat med marken. Alla hus nedom järnvägen är som bortsopade. Det sista var den s k baracken, där löskarlarna bodde. Löskarlar, det var namnet på ogifta arbetare som jobbade på sågverken i huvudsak sommartid under högsäsong.

Nu ser det ut ungefär som det gjorde före 1869, det år då den första sågen stod färdig. Det var på tre ramar men utökades efter en tid till fyra. Hyvleriet byggdes 1875. Det är en mer än hundraårig industriepok, som utraderades och det så grundligt att man endast med möda kan påminna sig var de olika husen fanns, var de gamla välkända kubikenborgarna bodde. På sågen, hyvleriet, i brädgården har flera generationers sågverksarbetare utfört sina livslånga dagsverken. Där har de i hårt arbete hämtat sitt levebröd, kämpat för sig själva och de sina, genomlidit långa arbetslöshetsperioder då det rått timmerbrist eller strejk och lockout.

***

Jag skriver som om sågverksdriften upphört helt nyligen. Den pågick i den gamla regin till den 25 februari 1933. Sedan hölls sågen vid liv med konstgjord andning fram till den 9 november 1938 då den sista stocken lades in och förvandlades till plank och bräder. Därefter kom fönsterfabriken till och efter det den lagts ned, har lokalerna hyrts ut till olika företag. De är inte rivna än. Men fallfärdiga. Nu går E:fyran tvärs igenom Kubikenborg. Trafiken är livlig och blir väl ännu livligare när vägen breddats till det dubbla och slutgiltigt förvandlat det gamla sågverkssamhället.

***

Det är samhället som är rivet, samhället där människorna framlevde sina liv i flera släktled, där sågen var den fasta punkten i tillvaron och makten var förkroppsligad i namnet ENHÖRNING, representerande två generationer: J.A. Enhörning, grundläggaren av verket och E.A. Enhörning, brorsonen som tog vid då den gamle gick bort 1885. Båda vilar nu på Skönsmons kyrkogård, där deras magnifika monument reser sig över mängden hädangångna Kubikenborgsarbetares gravstenar som en klasskillnadens sista symbol.

***

Bredvid E.A. Enhörnings resliga gravsten står en liten, knappt märkbar sten med inskriptionen:

Nils Douglas
25/5 1897
12/3 1899

Det var en son till E.A. Enhörning. Han dog vid knappa två års ålder och det finns en mycket märklig historia knuten till den lille gossens död och begravning. Om detta berättar jag i en kommande spalt.

Var låg Skarpskyttelägret?

31 mars, 2011

Kung Oscar ll. Som kronprins besökte han Skarpskyttelägret i Sundsvall.

30 maj 1979. Var låg Skarpskyttelägret, undrar många sentida människor som hört talas om händelserna 1879. Det låg ute på Vindskärsvarv, på platsen för Sundsvalls stora oljeupplag där många hundra miljoner liter bensin och eldningsolja lagras. Inte ens 1929, vid Sundsvallsstrejkens 50-årsjubileum då åter tusentals människor var samlade ute på Skarpskyttelägrets område, kunde den utvecklingen förutses. Då fanns två bensincisterner, en för Krocks, föregångare till Esso, och en för Shell. De rymde tillsammans 1800 kubikmeter bensin.

Vindskärs udde var det gamla namnet, vilket nu återupptagits. Vindskärsvarv hette platsen under varvsperioden 1975-1898. Då byggdes fartyg där och det fanns också en tvåramig såg på platsen närmast för att förse skeppsbyggarna med sågade trävaror.

I närheten av Vindskärsvarv låg Skarpskyttelägret, ett kombinerat skjut- och nöjesfält, donerat av sågverkspatronen P J Heffner, ägare av Heffners sågverk, till Sundsvalls stad 1868. I gåvobrevet står det angivet, att området ”under senare år använts som promenadplats och exercisfält för stadens frivilliga skarpskyttecorps”. Området omfattade 11 tunnland.

Skarpskyttarna höll övning varje söndag. De marscherade ut till lägret med musik i teten iförda skarpskyttarnas egna uniformer. Där ute hölls exercis, vapen- och skjutövningar precis som på lägerplatserna. Sågverkspatronerna stödde rörelsen då, på samma sätt som de alltid senare stödde skytterörelsen och det frivilliga försvaret.

På Skarpskyttelägret fanns också restaurang, vilket torde ha varit ett finare namn för marketenteri, samt dansbana. Fruar och fästmös besökte båtledes sina män medförande matsäckskorgar. Det ordnades dans och lekar. På kvällen förrättades korum, varefter skyttarna i militärisk ordning marscherade tillbaka till stan.

Man har undrat om det fanns kanoner på Skarpskyttelägret. Det fanns det. De användes i varje fall för salut vid dåvarande prins Oscars ankomst till Sundsvall 1870. Då besökte han också Skarpskyttelägret, där 60 skarpskyttar paraderade. Prinsen besåg batteriet och tackade för saluten.

Det var samma Oscar som nio år därefter sände det beryktade telegrammet till landshövding Treffenberg: ”Lugna alla välsinnade och varna alla orosstiftare ty långmodigheten måste hafva en gräns”. Kanske han förlitade sig på sina skarpskyttar och till det batteri han sett på Skarpskyttelägret vid sitt besök i Sundsvall 1870. Men kanonerna dög knappast till annat än salut.

Avskedskalas för Curry Treffenberg

29 mars, 2011

19 juni 1979. Nu har vi fått veta hur 1879 års sågverksarbetarfamiljer livnärde sig, att det vankades potatis, sill, strömming, gröt med blåmjölk eller lingonvatten mest varje dag. Till omväxling ska vi beskriva en måltid som Medelpadssociteten begick på gamla Tivoli den dag landshövdingen Curry Treffenberg tog farväl av Sundsvall. Han blev inte så gammal i vårt län. Han förflyttades till Falun till stor sorg för sågverkspatronerna i distriktet. Det är Reinhold Olsson som i sin krönika om sågverksarbetare låter redaktör Oscar Rydqvist i Dagens Nyheter beskriva avskedskalaset på Tivoli i maj 1880.

Åttio av landskapets mäktiga herrar och damer hade mött upp till middagen, som serverades i Tivolis ”konsertsalong” vid ”hästskobord” – det var särskilt populärt vid denna tid. Indals flottningskompani hade skickat sin pampiga bogserångare Starkotter till Härnösand för att hämta den Treffenbergska familjen, och kl. 13.30 anlände den vimpelprydda farkosten till Sundsvall, där honoratiores mötte vid Skeppsbron och förde gästerna upp till Tivoli. Till middagen serverades åtta sorters vin. Vid den inledande jordärtskockspurén drack man ett glas sherry, till gösen à la Normandie, som följde därnäst, vit bordeaux, till följande rätt, som var rökt halmstadslax, tärdes Johannisburger Schloss. Till nästa omgång mat, då den normandiska gösen gjorde sin come back, dracks Chateau Yluéme. Den sedan intågande hammelsadeln och skinkan kokt i vin, sköljdes ned med Chambertin. Därefter tog man igen sig ett ögonblick med färsk sparris och seltervatten innan man övergick till kycklingen, som fick bada i Louis Roederer, och glassen, till vilken man drack madeira. För att sällskapet skulle bli riktigt mätt serverades sedan frukt, till vilken dracks portvin, varpå man äntligen var framme vid kaffet, punschen och den övriga avecen. Vid 22-tiden avrundades sedan kalaset med en lätt supé och klockan 23 återvände hr landshövdingen till Härnösand. Dessförinnan hade dock givetvis åtskilliga tal hållits uppe i Tivolisalongen. Bl a uppstod stadens borgmästare, han heter Björk för övrigt, och höjde sitt glas till en skål för hr landshövdingen, varvid han försäkrade att ”mistningen av Eder har medfört missmod, som skulle övergå till misströstan om vi icke hade såväl rättighet som skyldighet att förtröstansfullt vända oss till alla konungarnas konung.

***

Det låter kanske konstigt, men de flesta skulle nog ändå idag ha föredragit en rejäl portion potatismos och stekt sill framför denna orgie i mat och dryck. Sedan vi väl och vackert övervunnit hungern i vårt land, verkar utsvävningar i mat och dryck meningslösa, hälsovådliga och inte så lite löjliga. Mycket sågverkspatronernas luxuösa levnadssätt ter sig nästan otänkbart i dag. Det avslöjar uppkomlingars livsideal och brist på kultur.

Arbetets söner och Enhörning

27 mars, 2011

(Okänt datum.) Häromdagen åkte jag med bil mellan Sundsvall och Härnösand. Det tog tre kvart. Halvvägs tittade jag ut för att se om Snurran fanns kvar. Snurran var namnet på Svarvarböles välkända gästgivaregård. Den stod inte att finna. Kanske vägen är nydragen. Kanske gården är riven. Ingen vettig människa stannar nu på halva vägen mellan Sundsvall och Härnösand för att äta.

Det gjorde man emellertid förr. Före ostkustbanans, bilarnas och bussarnas tid. Då det vintertid bara fanns möjligheten att åka häst och släde till residensstaden. Sommartid fanns båt.

***

Det var särskilt en händelse som gjorde Snurran känd. Den inträffade för över 60 år sedan. Landstinget hade februarisammanträde. Bland landstingsmännen fanns den barske men ingalunda humorfrie träpatronen E. A. Enhörning från Kubikenborg. Han åkte efter  parhästar i en skön drosksläde. J. A. Walles (på den tiden ekonomichef för denna tidning) och Otto Pettersson (folketshusbasen) hade lejt en bonde med jämtskrinda för att köra sig till Härnösand.

Enhörning var minst en halvtimme före Walles och Pettersson. Han stannade som brukligt var vid Snurran för att äta frukost. Där fanns en trattgrammofon som det kostade 5 öre att använda. Det visade sig att det i den begränsade skivrepertoaren fanns ”Arbetets söner”, vilket gav Enhörning en i eget tycke alldeles briljant idé. Han gav serveringsflickan en krona och sa:

– Det är två herrar på väg hit. De kommer om en halvtimme. Vill du lägga på ”Arbetets söner” så snart de kommer innanför dörren och sedan spela den så länge kronan räcker.

– Visst, sa flickan.

Efter en halvtimme kom mycket riktigt de två väntade gästerna. Så snart de trädde in i matsalen för att äta frukost möttes de av ”Arbetets söner”. De blev mycket förtjusta både över musiken och för uppmärksamheten och tackade flickan för den fina välkomsthälsningen. Och flickan hon fortsatte att spela ”Arbetets söner” och när hon spelat den åtta, tio gånger, då sa Walles till att nu kunde det räcka.

– Nej, jag ska spela den tjugo gånger, sa flickan.

– Varför det?

– Jo, det var en herre här strax innan ni kom och han lämnade mig en hel krona för att jag skulle spela ”Arbetets söner” för er.

– Jävla Enhörning, sa Walles och Pettersson, som genast förstod vem som låg bakom skivbeställningen. Det här ska han få igen, menade de. Och det blev säkert tillfälle att spela Enhörning något spratt som belöning för ”Arbetets söner” i Snurran.

100 000 tjänster försvinner

24 mars, 2011

Datoriseringen leder till att hundratusentals får sluta sina arbeten.

25 juli 1978. Hundratusen tjänstemannajobb är på väg att försvinna. Datorer övertar jobben. Så löd en glad/ledsen nyhet härom dagen.

– Så bra! borde hundratusen tjänstemän utbrista. Så bra att datorerna övertar våra trista jobb. Nu kan vi äntligen göra vad vi vill om dagarna! Springa i skogen, spela tennis, bygga sommarstuga. Jobbet blir ju utfört i alla fall. Snabbare, effektivare, säkrare än av oss, tänker de.

Men så sker inte. Arbetsinbesparingen kommer inte de avskedade tjänstemännen till del. De får en fot i baken. Om de skött sig bra får de kanske en klapp på axeln. Om de jobbat länge får de medalj för långvarig och trogen tjänst. Den läggs i sekretären hemma fram till begravningen, då den övergår till äldste sonen som får visa den för sina söner och säga: Den här medaljen fick er farfar efter femtio års tjänst i samma företag.

Hundratusen tjänstemän blir ledsna istället för glada. De ser sysslolösheten som ett hemskt spöke framför sig. De ser sig vandra på hopplöshetens gatan mellan arbetsförmedlingen och TCO-expeditionen. Hoppet om nytt jobb blir mindre för varje år som går. De blir bittra och besvikna och tänker illa om datorerna som kom och tog jobbet ifrån dem. Men då tänker de oklokt. Datorer är en fas i utvecklingen. Precis som skriv- och räknemaskinerna var då de på fars och farfars tid uppträdde som nya uppfinningar på kontoret.

Det fanns trävarudirektörer som förbjöd sina tjänstemän att använda räknemaskiner. Det var bara latvrak som använde sådana hjälpmedel. Nej, träna upp konsten att räkna för hand, löd parollen.

Sådana direktörer måste framstå som ideal för de tjänstemän som förbannar datorerna och längtar tillbaka till brevpressarnas och facitsnurrornas tid. Man ska sanningen fram så var dessa direktörer inte riktigt kloka.

Uppkomlingar brukar säga att det bara är hästar och dumma människor som arbetar. De förståndiga låter andra jobba för sig. Det var den gamla arbetsgivarinställningen. Men visst är det klokt att låta maskiner överta allt hårt, svårt och tråkigt jobb. Inte ska människan, som dock är skapad efter guds beläte, måsta ådra sig ryggskador, ischias, pungbråck, eksem, stenlunga, hjärtfel, tvinsot och gråa hår i tunga och dötrista  jobb – bara för att ”tjäna sitt uppehälle” som den gamla termen löd. Nej, låt robotar och datorer överta skitjobben och se till att rationaliseringsvinsten kommer alla till godo i form av kortare arbetstider.