Mod(et)

S-ledaren Hjalmar Branting, elegant klädd

17 juni 1977

Eleganta kläder kräver ett fint beteende av sina bärare. Det gäller att vara aktsam om dem, därför blir de lätt otrivsamma. Denna lärdom sitter i sedan barnsben. Småpojkarnas söndagsstass: vit sjömansblus och vita kortbyxor som var en gångdräkt. De förutsatte ett stillasittande liv med knäppta händer och from min. Ungdomsårens blå cheviotkostym blev blankpressade varje helg. Eljest bildades knän i form av uttänjda påsar. I gengäld krympte sömmarna raskar än tyget, vilket drog samman kostymen till en säck. Ändå var den oumbärlig i det så kallade umgängeslivet. Utan blå cheviotkostym var man inte mycket värd. *** Arbetarrörelsens representanter var ofta påkallande elegant klädda. Hjalmar Branting, Fredrik Sterky och Axel Danielsson men också deras efterföljare ser ut som stigna ur modejournaler där de blicka mot oss på gamla foton. Bonjour, jacket, hög hatt var vanligt. Ekonomichefen J G Walles på gamla Nya Samhället bar alltid vit skjorta och vit slips. Söndag som vardag. Man kunde tro att han gick i evig sorg. Men så var det inte. Med sin vita elegans ville han understryka sin pondus. *** Det var många som förundrade sig över noggrannheten med klädetiketten och i stället önskat sig protester mot den borgerliga snobbkulturen. Men reglerna var strängare förr. Uttrycket ”som man är klädd blir man hädd” hade då full giltighet. Och även (s)-märkta politiker var måna om sitt sociala anseende och ville inte få slarvstämpeln på sig. Det fanns i början av seklet en ung röd falang som klädde sig i svarta slokhattar och hade djärvt knutna halsdukar. Det var yttre tecken på radikalitet. Men även då måste en viss etikett följas. Det var ingalunda likgiltigt hur hatten eller kravatten satt. *** Det fria mode som råder i dag är inte så fritt som man kan tro. Det följer sina egna lagar. Jeansen får inte se ut hur som helst. De har sin bestämda fason som varierar år för år. Ibland ska benen vara snäva, ibland utställda. Också de urblekta och lappade jeansen, som skall vittna om upphöjd likgiltighet för kläder och allmänt behagfull nonchalans, röjer en stor portion skrytsamhet. Det som skall ge intryck av frihet och oberoende är i själva verket ett blint slaveri under modet. Modet är som bekant inte alltid förenat med mod.