Lort-Sverige

28 april, 2011

Ludvig Nordström vid sitt skrivbord

30 augusti 1974

Lort-Sverige kallade Ludvig Nordström den boksom han år 1938 chockerade svenska folket med. Det var en redogörelse över allt snusk och elände han funnit under sina resor runt om i vårt land. Den kom då som en utmaning och en skymf. Tänka sig, vårt land kallat Lort-Sverige. Vi som redan då så gärna ville bli betraktade som ett mönsterfolk på hygienens område.

Ändå var han ofta mild i sina omdömen jämfört med de miljöexperter av Hans Palmstiernas och Björn Gillbergs typ, vilka i dag fäller hårda domar över miljöförstörelsen i alla dess former. Ludvig Nordström var väl närmast imponerad då han kom till Sundsvall och såg ”de väldiga vita rökarna från fabrikernas jätteskorstenar”. Han såg i dem symboler för den livaktighet som åräglade vård bygd. Inte bara Ludvig Nordström var imponerad. Det var de flesta. Ty ingen hade då undersökt vad den bolmande röken bestod av. Rök var rök, den försvann i skyn, och det var högt till himlavalvet.

*

Det var samma likgiltighet för utsläppen i vattnet. Det vräktes ut tonvis dagligen från fabrikerna ut i Sundsvallsfjärden utan att någon funderade närmare över vad föroreningarna bestod av. Det blandades med havsvattnet och försvann i djupen. Och det var långt till botten.

Så kom miljöexperterna och slog larm. De talade om vad det var fabrikerna släppte ut i luften och vattnet. Det var rena dödande giftet. En chock mot likgiltigheten blev det väl också 1963, när sjöfartsstyrelsens folk upptäckte ett tidigare okänt grund strax öster om Tjuvholmen. Det var fibermassor utvräkte från Ortviken, som hade nått gigantiska dimensioner och minskat djupet från 17 till 1,2 meter.

Det förunderliga med hela den miljöförstöring som skett är att det inte blivit kraftigare reaktioner från oss som bor här i området, där giftkoncentrationen dock varit så stark. Vi har i flera generationer stillatigande funnit oss i de olidliga odörer som kommit från sulfatfabrikerna och syrastanken från sulfitfabrikerna.”Det luktar pengar”, har vi sagt till varandra och skrattat generat. Och vi har i likhet med Ludvig Nordström med viss beundran stått och sett på de bolmande skorstenarna och i röken skådat syner av inströmmande dollar och pund. Men de avlövade träden, de döda vattnen, den stinkande luften har vi tolererat med ett nu obegripligt jämnmod.

*

Det är bra att opinionen – med vår vakna ungdom i spetsen – växer mot all miljöförstörelse, det är bra att vi skaffat oss egna reningsverk och via naturvårdsverket också tvingat industrin till försiktighet med allt sitt avfall. Det är bra att vi äntligen upptäckt att livsvärdena måste gå före de ekonomiska intressena.


Turistbojkotta Franco-Spanien!

28 april, 2011

I inställningen till dödsstraffet kan man avläsa ett lands rättsliga och kulturella standard. I sättet att utföra avrättningen kan man bilda sig en uppfattning om graden av humanitet eller kanske rättare sagt bestialitet.

Spanien tillämpar den grymmaste av alla avlivningsmetoder, garrotering. Den dömde placeras på en stol, binds och stryps genom att en maskin, som drar åt ett järnband kring hans hals, samtidigt som en pik tränger in i nacken och knäcker halskotorna. Något mer barbariskt kan man knappast tänka sig.

Elva spanjorer varav två kvinnor väntar nu på att garotteras som straff för påstådda politiska brott. Tortyr har använts för att framtvinga ”bekännelser”.

*

Franco och hans fascistiska anhänga låter sig inte skrömma av diplomatiska erinringar eller av mötesresolutioner. Därtill är de för råa. De vill knappast avstå från detta tillfälle att kväsa oppositionen, de dömda till straff och andra till skräck och varnagel. Det finns bara ett ord som fascisterna förstås innebörden av. Det ordet heter TURISTBOJKOTT!

*

Spanien bygger hela sitt samhälle på turismen. En turistbojkott är därför tveklöst det effektivaste  och svåraste hotet mot Spaniens ekonomi och därmed också mot fascismen. Totalt flyger 400.000 svenskar till Spanien i år. Därtill kommer alla som ger sig dit billedes.

Över hälften av alla charterresor från Sverige går till Spanien. I år beräknas 150.000 svenskar flyga till Las Palmas. Mallorca kommer som god tvåa med 125.000 svenskar. Sedan kommer Alicante, Malaga, Teneriffa som mål för semestrande svenskar. Men det är inte bara Sverige som är storkund till Spanien. Större delen av Västeuropa har Spanien som turistmål.

Inte bara själva vistelsen i landet ger Franco välkommen utländsk valuta. De spanska flygbolagen, främst Spantax, upprätthåller en stor del av flygtrafiken mellan Nordeuropa och Spanien och tillför landet stora summor i kronor, mark, pund och dollar.

Franco bör ställas inför hotet om turistbojkott om han låter dödsstraffen gå i verkställighet. En brett upplagd informationskampanj bör finnas i beredskap. Ögonen måste öppnas på de aningslösa om vilken terror som bedrivs mot det spanska folket och om det hat som pyr mot regimen under den soligt leende ytan.

Fascistledaren Franco år 1969


Amerikanskan

21 april, 2011

Hillary Clinton, yrkesarbetande amerikanska

Hur bildar vi oss uppfattningar om våra medmänniskor på nära håll och i      omvärlden? Dem vi har omkring oss ser vi framför oss i vår inre syn så snart vi tänker på dem. Om vi tänker på kvinnor i största allmänhet så framtonar en av dem vi personligen känner. Men om vi spinner vidare på denna lilla tanketråd och säger: Tänk på en amerikansk kvinna. Vem framträder då inne i vårt medvetande?För de flesta blir det säkert inte någon bestämd kvinna, utan en sammansmältning av alla de intryck vi fått av amerikanska kvinnor genomböcker, teater och film. Ur denna smälta utfälls så en bild av genomsnittsamerikanskan sådan vi ser henne inom oss.

*

Hur framstår då hon i vårt inre, den amerikanska kvinnan?

Ytlig, tycker jag, fostrad från barnsben att uppbära den kvinnoroll vi känner igen från hundratalet böcker och filmer. Hon har ett utpräglat krav på ungdomligt utseende ända upp i ålderdomen, vilket tar sig uttryck i stark make up, uppseendeväckande kläder och högljutt tal. Hon får inte, och vill inte, vara mannen intellektuellt överlägsen, utan spelar gärna lite dum och naiv. Hon besväras inte av något större samhällsintresse eller politiskt engagemang och delar genomsnittsamerikanens fördomar mot om negrer, judar och kommunister. Däremot deltar hon gärna i den typ av social eller kyrklig verksamhet som tar sig uttryck i välgörenhetsbasarer och dylikt. Hon har ogärna yrkesarbete som gift, utan älskar att vara hemma, shoppa och omge sig med övermått av statusprylar. Hon solar sig gärna i mannens glans.

Det här är minsann en mycket grov generalisering, så grov att jag nästan skäms att skriva ner den.

*

Men så läser jag ett uttalande av en amerikansk författare vid namn William M Mandel, som bekräftar att mina förutfattade meningar håller streck, åtminstone i det avseendet att amerikanska kvinnor ligger i botten på världsstatistiken när det gäller ett bekläda ledande befattningar. Så här skriver han:

Min stolthet som amerikan fick sig en knäck när jag fick veta att andelen amerikanska kvinnor i ledande yrken hör till de lägsta i världen. I USA är andelen kvinnliga läkare lägre än i något annat land, utom Spanien, Madagaskar och Sydvietnam. Jag vet nu att bara nio procent av läkarna i USA är kvinnor. Och i alla de andra prestigeyrkena är det ännu sämre ställt på den punkten. Kvinnorna utgör bara fem procent av juristerna och knappa två procent av ingenjörerna och agronomerna.

Det räcker nog inte med ett enda kvinnoår i USA!


Tiggeriet förr och nu

20 april, 2011

30 mars 1977. I en spalt om vad som hände för 50 år sedan läste jag häromdagen om det tilltagande tiggeriet i Sundsvall på 1920-talet. Det minns alla som levde då och som lever nu. Men de minns de också att det aldrig var ett pockande tiggeri. Mest var det yngre grabbar, ofta sjömän från främmande platser, som hövligt bad om en slant till mat eller kaffe. De flesta var arbetslösa och eftersom det då fanns vare sig arbetslöshetskassor eller sociala understöd för unga friska män, så återstod ibland som en sista utväg att vädja till människors godhet.

*

Tänk vilken förödmjukelse de fick utstå innan de blev vana. Särskilt från dem som menade att det fanns jobb för alla som ville ha arbete. Och vilken hård dom det var över det dåtida borgerligt styrda samhället, som inte kunde ordna arbete och inte heller andra försörjningsmöjligheter än över AK. Och AK betydde svältlöner för hårt och meningslöst arbete på avlägsna orter.

Det fanns också de som menade att om de gav en kille 25 öre så gick det till öl, brännvin och andra utsvävningar. Därför kom den ”ideella” föreningen Social Hjälp på den glänsande idén att tillhandahålla kuponger till ett pris av 2:10. Det var hälften om två mat- och fyra kaffekuponger. Dessa kunde användas som betalning på Sjömanshemmets matsalar, som låg där Sjöfartshotellet nu ligger. Kupongerna räckte alltså i bästa fall till sex tiggare som fick mat eller kaffe, men fick avstå från eventuella planer på spritorgier.

*

Förmöget folk som hade råd att resa kom på 1920- och 1930-talen hem och berättade at Mussolini hade avskaffat allt tiggeri i Italien. Där kunde man gå oantastad på Roms gator. Då visste inte då att Mussolini förbjudit tiggeri och internerat eller enrollerat till armén alla dem som trotsade förbudet.

*

Numera förekommer inte direkt tiggeri i Sverige. Det är inte längre nödvändigt. Det tiggeri som förekommer sker genom ombud utrustade med gott socialt anseende. De uppträder i den heliga välgörenhetens namn och samlar in stora summor för att sedan framträda som alla goda gåvors givare. Lyxmiddagar till förmån för sjuka och fattiga barn förekommer in i våra dagar.

Gudskelov inser nu de flesta att det är förnedrande både att ge och att tvingas ta emot allmosor. De flesta insår också att det är samhällets sak att i solidaritetens namn hjälpa dem som själva inte klarar sig här i livet.


Mod(et)

20 april, 2011

S-ledaren Hjalmar Branting, elegant klädd

17 juni 1977

Eleganta kläder kräver ett fint beteende av sina bärare. Det gäller att vara aktsam om dem, därför blir de lätt otrivsamma. Denna lärdom sitter i sedan barnsben. Småpojkarnas söndagsstass: vit sjömansblus och vita kortbyxor som var en gångdräkt. De förutsatte ett stillasittande liv med knäppta händer och from min. Ungdomsårens blå cheviotkostym blev blankpressade varje helg. Eljest bildades knän i form av uttänjda påsar. I gengäld krympte sömmarna raskar än tyget, vilket drog samman kostymen till en säck. Ändå var den oumbärlig i det så kallade umgängeslivet. Utan blå cheviotkostym var man inte mycket värd. *** Arbetarrörelsens representanter var ofta påkallande elegant klädda. Hjalmar Branting, Fredrik Sterky och Axel Danielsson men också deras efterföljare ser ut som stigna ur modejournaler där de blicka mot oss på gamla foton. Bonjour, jacket, hög hatt var vanligt. Ekonomichefen J G Walles på gamla Nya Samhället bar alltid vit skjorta och vit slips. Söndag som vardag. Man kunde tro att han gick i evig sorg. Men så var det inte. Med sin vita elegans ville han understryka sin pondus. *** Det var många som förundrade sig över noggrannheten med klädetiketten och i stället önskat sig protester mot den borgerliga snobbkulturen. Men reglerna var strängare förr. Uttrycket ”som man är klädd blir man hädd” hade då full giltighet. Och även (s)-märkta politiker var måna om sitt sociala anseende och ville inte få slarvstämpeln på sig. Det fanns i början av seklet en ung röd falang som klädde sig i svarta slokhattar och hade djärvt knutna halsdukar. Det var yttre tecken på radikalitet. Men även då måste en viss etikett följas. Det var ingalunda likgiltigt hur hatten eller kravatten satt. *** Det fria mode som råder i dag är inte så fritt som man kan tro. Det följer sina egna lagar. Jeansen får inte se ut hur som helst. De har sin bestämda fason som varierar år för år. Ibland ska benen vara snäva, ibland utställda. Också de urblekta och lappade jeansen, som skall vittna om upphöjd likgiltighet för kläder och allmänt behagfull nonchalans, röjer en stor portion skrytsamhet. Det som skall ge intryck av frihet och oberoende är i själva verket ett blint slaveri under modet. Modet är som bekant inte alltid förenat med mod.


Strejkbryteri för 100 år sedan

19 april, 2011

Lars Ahlin, Ålsta, 1933

20 augusti 1975

Det är sällan vi får läsa något nytt av Sundsvallsförfattaren Lars Ahlin. Därför är det roligt och berömvärt att Läsbiten i sitt senaste nummer återger en berättelse som fanns i SIA redan 1945 men som veterligt inte ingår i något större sammanhang.

Lars Ahlin berättar om morbror Ville ”som inte var vår utan mammas morbror”. Och morbror Ville berättar om ”den gamla goda tiden” med tolv timmars arbetsdag på sågverken under åtta månader av året och i bästa fall hårt skogsarbete de övriga fyra månaderna.

Morbror Ville hade minne av Sundsvallsstrejken 1879. Han tillhörde dem som militären bevakade ute på Skarpskyttelägret. Träpatronerna började inse att en ny tid brutit in, en tid som skulle präglas av arbetarrörelsens frammarsch, av föreningsrätt och demokrati.

Hela berättelsen kan jag inte återge, bara en episod:

Det var strejk vid några sågverk. isponenten skickade omkring annonser i tidningarna och i dem utlovade han en mängd förmåner om vilka de strejkande arbetarna inte ens vågat drömma. Snart kom strejkbrytare från alla håll. Det var sluskar och lodisar men också välfödda bondpojkar från Indal, Stöde och Ljustorp. De blev naturligtvis mottagna med stor förtjusning.

Det var nu morbror Ville och ett par andra kom på idén att använda list och knep i kampen. De klädde ut sig till lodisar, tog jobb som strejkbrytare och blev också varmt välkomnade och försedda med pengar till mat, tobak och skor på fötterna.

Alla strejkbrytare hystes in i ungkarlsbarackerna. Först sedan faktorn lämnat dem bland de fula gossarna kunde de börja förverkliga avsikten med sitt besök. De hade gissat alldeles rätt att de flesta av dessa arbetarförrädare var tämligen fega gossar, som skulle falla undan för en skicklig skrämselkampanj. Morbror Ville och hans kamrater lyckades också över förväntan. De berättade att de strejkande tänkte gå till anfall mot baracken under natten. De lade ut hur uppretade och vilda arbetarna var. Då man frågade: ”Men varför kom ni hit då?” så svarade de att de kommit bara för att äta sig mätta och få en liten hacka till tobak och brännvin. ”Men så fort det blir mörkt så smiter vi”, sa de. ”Vi vill inte förlora elivet än på några år.”

De lyckades drypa skräck i blodet på strejkbrytarna. Bondpojkarna var de första som packade ner sina saker i kistan och med bördan på axeln kilade de iväg ut i mörkret tre och tre. Morbror Ville och hans kamrater gav sig inte förrän detömt ungkarlsbaracken. Så den följande dagen ven ingen sågklinga i det sågverket och ingen stabbläggare sprang med bördor på axeln. Faktorn svor ve och förbannelse över de olustiga basarna och förmännen, men ännu mera rasande blev han när han fick höra hur han låtit sig lura av landsstrykarna. En förrädare avslöjade nämligen namnen på dem som faktorn i går gett pengar och skor. Det var nu morbror Ville som kom på svarta listan och måste hålla sig undan för polisen, som naturligtvis stod på arbetsgivarnas sida.

Det var mycket annat också som morbror Ville berättade men för att få veta det, måste du köpa Läsbiten, som kommit med dubbelnummer 6/7 och kostar 12:75. Men då får du även läsa mycket annat som t ex ”Den helige på berget” av Einar von Bredow, ”En ung flickas bekännelser” av Marcel Proust, en novell av Inger Hagerup, norskan som på sin tid skrev ”De brente våra gårdar…”


Tankar om ord

19 april, 2011

 

13 mars 1978. Ibland kan det slå oss hur underbart det är med ord. Att vi kan säga – eller skriva– ord. Och den som hör – eller ser – förstår genast våra tankar utan att vi behöver inveckla oss i omständliga förklaringar. Om vi ser eller hör ordet kanel, så känner vi doften och smaken av kanel.

Och inte nog med det: vårt minne träder också i funktion. Vi kan erinra oss gångna jular, för mången de enda tillfällen då kanel förekom i brödet eller gröten. För att nu ta bara ett exempel.

Vi har ord för nästan allt. Men ändå inte allt. Vi har ord för tingen omkring oss, för färger, egenskaper, dofter, smaker. Men för känslor och inre upplevelser har vi ord bara till en viss gräns. Sedan måste vi tillgripa bildspråk eller liknelser eller gå till den fria diktens värld, den som mera vädjar till hjärtat än till det logiska förnuftet, för att göra oss förstådda och för att själva förstp.

*

”Där språket upphör, börjar musiken skrev författaren och tonsättaren Hoffmann. Och med anspelning på just de orden diktade Rainer Maria Rilke:

Musik: statyers andedräkt.
Måhända: bildernas stillhet,
Du språk, där språk upphör.
Du tid, som lodrätt står
i riktning mot hjärnan
som förgås.

Att kalla musik ”statyers andedräkt” eller ”bildernas stillhet” är lika genialt som att kalla arkitekturen för ”frusen musik” som någon språkkonstnär utlät sig.

Skönheten måste uppenbarligen beskrivas med lånade begrepp. En tavla uttrycker sig själv, talar sitt eget konstspråk, men skall den beskrivas måste vi använda ord eller kanske musik.

*

Om vi ger oss in på de högre tingen, på livet och döden och den eventuella meningen med vår tillvaro, så är det svårt att undvara lån från tänkare som i förtätade meningar ger sin syn till känna.

Jag tänker återigen på Rilke, som skrev:

Död och födelse är endast ögon, som vi öppnar och stänger.

Eller på den sovjetryske skalden Vladimir Buritjs korta setens om livets korthet och förgänglighet:

Livet är en gnista slagen av den blindes käpp.

Och till sist den djupt allvarsamme humoristen Mark Rwains tänkvärda mening:

Låt oss sträva efter att leva så, att själva begravningsentreprenören sörjer, när vi dör.



Den lelle röa fyller 75 år

19 april, 2011

10 november 1977

Den lelle röa, göteborgarnas eget namn på GT eller Göteborgs-Tidningen (fp) som den hette förr, har fyllt 75 år och firade födelsedagen genom att ge ut första numret daterat den 3 november 1902 i förnyad upplaga, som spreds tillsammans med den ordinarie tidningen på 75-årsdagen.

*

Det är alltid mycket av intresse att läsa i en så gammal tidning. Lösnummerpriset var då 2 öre, nu 1:50. Annonspriset var då 4 öre per mm, nu 3:50, vilket säger lite om prisutvecklingen inom tidningsvärlden på 75 år.

*

Annonserna talar också sitt eget språk om den sociala situationen i landet 1902:

# Stadgad bättre flicka som ämnar genomgå sjukvårdskurs erbjuder sig att under november månad sköta någon sjuk mot fritt vivre och 1 1/2 timmes ledighet per dag.

# Ett barn som väntas i mitten av december önskas att som arf och eget få lämnas till en snygg och ordentlig familj (helst bättre) mot en summa på en gång.

# En familjeförsörjare, som drabbats av lungsot, vädjar till den bättre lottade allmänheten om lite hjälp för att få möjlighet att besöka ett sanatorium. Även den minsta hjälp mottages med största tacksamhet.

Det fanns även nyheter från våra trakter i GT:s första nummer.

# Länsstyrelsen i Härnösand framhåller hurusom skörden av säd och rotfrukter blifvit så svag och underhaltig i vissa delar af länet, att den är oanvändbar till utsäde nästa år och flerstädes jämväl oduglig till människoföda.

# Eldsvåda utbröt vid 11-tiden den 1 november vid Hofvids sågverk i Sundsvalls distrikt. Gnistor från en kolmila antände två arbetarebostäder, som nedbrunno.

# Ångaren Bravo som för en månad sedan under bogsering kantrade och sjönk vid Draghällans fyr har upptagits och länspumpats och införts till Ankarsviks kaj för reparation.

Ångaren Bravo

# Massutvandringen av sågverksarbetare till Amerika fortsätter. Många har redan vänt fosterlandet ryggen, andra är bereda att resa i höst och andra nästkommande vår. Utvandringslusten förorsakas enligt de resandes egna uppgifter av det osäkerhetstillstånd i ekonomiskt avseende som de norrländska sågverksarbetarna äro underkastade.

*

Det var som sagt inte så litet att läsa i detta fyrsidiga jubileumsblad som GT gett ut.


Ni onda, vi goda

15 april, 2011

(Okänt datum.) Att folk som tillverkar och handhar kärnvapen på en dag kan förinta 400 städer ser helt vanliga ut kan vi konstatera då vi ser ”Världens vapen” i TV. Det skrev jag om i går.

Nyligen fick vi i TV se en livs levande torterare framförd i frihet. Det var en grek som tvingats tortera av risk för att eljest själv bli torterad av juntans   hantlangare. Det gick kalla kårar på fyra miljoner svenska TV-tittares ryggar,   då de såg och hörde torteraren berätta om skändligheterna, allt i ett av offrens närvaro.

TV kan dom. Dom vet vad svenska folket vill se. Jag tror att många goda svenskar, hur otroligt det än kan låta, länge velat se en torterare, helst i arbete. Vi har mycket outlevd sadism kvar i oss, förträngda hämndkänslor som ligger och pyr i själens skrymslen och aldrig får slå ut i lågor. Vi får nöja oss med att på betryggande avstånd betrakta ställföreträdande torterare och bödlar.

Han såg helt vanlig ut denna grek. TV hade kunnat presentera honom som hovmästare i Paris, frisör i Hamburg eller som svensk TV-man, det hade gått precis lika bra. Å andra sidan skulle TV kunna hämta vilken vanlig svensk som helst på en restaurang, på en hockeymatch, på gatan eller på att varuhus och presenterat honom som torterare, så hade ingen reagerat annorlunda.

***

Är det från gamla böcker eller gammal teater och film vi fått vår föreställning om ”bovens” utseende. Ni vet, den där lågpannade, lömskt blickande, kallflinande varelsen som skrämmer folk bara genom sin uppsyn, sin fysionomi? Det stämmer inte! Mördaren, tjuven, torteraren ser likadan ut som du och jag.

– Nåväl, kanske någon säger, men vi har ju sett många bilder av fångar tagna framifrån och i profil. De ser ju alltid mer eller mindre skurkaktiga ut. På detta vill jag svara: Titta på ditt eget passfoto. Eller låt någon klämma ned sig på en stol, förse dig med en nummerlapp och låta en fotograf pliktskyldigt ta bilder av dig. Tro mig, du skulle sannolikt se ut som om du gjort dig skyldig till allra minst ett litet bankrån.

Vi är nog inte så olika varandra, vare sig till det yttre eller inre. Gustaf Frödings fattiga munk från Skara har rätt:

Den gode han är väl ej så god
som själv han tror i sitt övermod.
Den onde är ej så ond ändå,
som själv han tror, när kvalen slå.
Thy skall du ej mycket berömma,
ej mycket häckla och döma.



Påfrestande

13 april, 2011

23 juni 1977. Det är alltid påfrestande att gå till frisören. Det blir månader emellan. Men när håret börjar klia nere på halskotepelaren tvingas man iväg, hur motbjudande det än kan te sig.

Påfrestningen ligger i att sitta stilla i 20 minuter och inte ha något annat att titta på än sig själv i spegeln och på frisören som rör sig som en ande omkring en. Med åren blir man less på sig själv, less och ledsen. Man har sett sig till leda, känner varje anletsdrag och vet så innerligt väl att man sannerligen inte blir vackrare.

Jag sneglar på de två som sitter på var sin sida om mig. Det är två yngre män. Han till höger ser ut att vara bilförsäljare. Han talar oavbrutet och samtalet rör sig mycket riktigt om bilar. Han har nedåtkammat hår, kanske för att dölja en kalnande hjässa, och han ler mot sig själv under det han pratar. Han ser ut att vara nöjd med sig själv, med sin bil och sin tillvaro.

Mannen till vänster har långt hår och han oroas oupphörligen över att frisören ska kapa för mycket. Han har också polisonger som samtidigt vårdas. Han har säkert sin förebild inom filmens värld, har kanske tagit intryck av figurerna i Arvingarna och Ashton. Då och då småler han belåtet mot sin spegelbild.

***

Om sanningen ska fram tycker jag bäst om att bli klippt av kvinnliga frisörer. Skillnaden är måhända hårfin om uttrycket tillåts men flickor har ett mjukare handlag och så tvingar de en inte att tala om fotboll. Förr kunde jag nästan bli förtvivlad då frisören öppnade samtal med att leende säga vad han sagt minst tio gånger tidigare den dagen:

– Det gick fint för grabbarna i går.

Av lång erfarenhet förstod jag att han menade antingen GIF eller IFK och att hans favoritlag varit ute och sparkat boll någonstans, kanske här hemma. Trogen min manliga könsroll och innerst inne kanske också glad att bli betraktad som idrottsintresserade svarade jag:

– Ja, det gick ju riktigt fint.

Frisören hade troligen gått igenom matchens alla detaljer med tidigare besökare under dagen, fått informationer om spelsituationer och spelarprestationer och var därför angelägen om att dela med sig av vad han visste. Det blev en lång monolog och mitt eget bidrag till samtalet blev stumma instämmanden, nickningar och ibland huvudskakningar, som äventyrade hårklippningen.

– Kul att snacka fotboll med en som är intresserad, slutade frisören till sist, tog av det vita skynket och borstade bort håret på halslinningen.

Flickor som klipper talar inte om fotboll men gärna om annat, och de har förstånd att tiga också, om de tycker så är lämpligt.