Archive for the 'Sågverk' Category

Det gamla Kubikenborg

31 mars, 2011

Foto av patron Enhörning i familjen Åströms ägo, publicerat i tidningen Rötter.

(Okänt datum.) Nu är hela gamla Kubikenborgs samhälle rivet och jämnat med marken. Alla hus nedom järnvägen är som bortsopade. Det sista var den s k baracken, där löskarlarna bodde. Löskarlar, det var namnet på ogifta arbetare som jobbade på sågverken i huvudsak sommartid under högsäsong.

Nu ser det ut ungefär som det gjorde före 1869, det år då den första sågen stod färdig. Det var på tre ramar men utökades efter en tid till fyra. Hyvleriet byggdes 1875. Det är en mer än hundraårig industriepok, som utraderades och det så grundligt att man endast med möda kan påminna sig var de olika husen fanns, var de gamla välkända kubikenborgarna bodde. På sågen, hyvleriet, i brädgården har flera generationers sågverksarbetare utfört sina livslånga dagsverken. Där har de i hårt arbete hämtat sitt levebröd, kämpat för sig själva och de sina, genomlidit långa arbetslöshetsperioder då det rått timmerbrist eller strejk och lockout.

***

Jag skriver som om sågverksdriften upphört helt nyligen. Den pågick i den gamla regin till den 25 februari 1933. Sedan hölls sågen vid liv med konstgjord andning fram till den 9 november 1938 då den sista stocken lades in och förvandlades till plank och bräder. Därefter kom fönsterfabriken till och efter det den lagts ned, har lokalerna hyrts ut till olika företag. De är inte rivna än. Men fallfärdiga. Nu går E:fyran tvärs igenom Kubikenborg. Trafiken är livlig och blir väl ännu livligare när vägen breddats till det dubbla och slutgiltigt förvandlat det gamla sågverkssamhället.

***

Det är samhället som är rivet, samhället där människorna framlevde sina liv i flera släktled, där sågen var den fasta punkten i tillvaron och makten var förkroppsligad i namnet ENHÖRNING, representerande två generationer: J.A. Enhörning, grundläggaren av verket och E.A. Enhörning, brorsonen som tog vid då den gamle gick bort 1885. Båda vilar nu på Skönsmons kyrkogård, där deras magnifika monument reser sig över mängden hädangångna Kubikenborgsarbetares gravstenar som en klasskillnadens sista symbol.

***

Bredvid E.A. Enhörnings resliga gravsten står en liten, knappt märkbar sten med inskriptionen:

Nils Douglas
25/5 1897
12/3 1899

Det var en son till E.A. Enhörning. Han dog vid knappa två års ålder och det finns en mycket märklig historia knuten till den lille gossens död och begravning. Om detta berättar jag i en kommande spalt.

Annonser

Stjärngossarna

31 mars, 2011

4 januari 1975. Att gå med stjärna var en vanlig och ganska inkomstbringande julsysselsättning för många företagsamma grabbar vid sågverken för en mansålder sedan. Redan på juldagen knackade de på dörrarna och frågade:

– Får stjärngossarna komma in?

Det fick de i nio fall av tio. Bara vid sjukdom tackades det nej.

De scener som uppfördes i hemmen var gamla till ursprunget, de kan spåras tillbaka till medeltida mysterier och kyrkans liturgi.

Ambitionen stjärngängen emellan var stor och de ville ofta överträffa varandra i dramatisering. Därför ändrades innehållet oupphörligt. Men inledningssången var alltid densamma.

”Goder afton, goder afton,
både herre och fru
Vi önskar eder alla
en fröjdefull jul”

Sedan uppfördes en liten scen. Sällskapet bestod av fem eller sex pojkar. Bland dem fanns kung Herodes med krona på huvudet samt hans livdrabant med svärdet i hand. Svärdets ena sida var stålfärgad, den andra sidan blodröd. Judas var svärtad i ansiktet. Han hade en liten påse för pengar och en större för bakverk, frukt, russin m m.

Livdrabanten knöböjer framför kungen med draget svärd:

– Vad befaller min herre och konung?

Kungen svarar så barskt som målbrottsrösten tillät:

– Gå ut till Betlehem och döda alla gossebarn upp till två års ålder. Verkställ min befallning innan dagen randas eljest skall min hämnd förfölja dig.

Livdrabanten gick ut och ställde sig i farstun under det att andra sjäng en sång, varefter han uppenbarade sig på nytt, knäböjde och vände svärdets blodiga sida mot åskådarna. Han säger:

– Vad min konung befallt har jag utfört och den blivande konungen är förvisso död.

– Du är en trogen tjänare på vilken jag kan lita och du skall ha min gunst i alla dina livsdagar, säger kungen.

Publiken rös åt ruskigheterna men i det ögonblicket framträdde Judas och lättade upp stämningen. Han samlade in pengar och godsaker, som efter väl förrättat värv delades mellan pojkarna vid hemkomsten.

För många av stjärngossarna var det en stor upplevelse att gå med stjärna, att få komma in i stans burgna hem och se hur festligt julen firades där. Men det fanns också hem så fattiga att de inte hade råd att ge stjärngossarna ens en bulle. Då var det svårt att avsluta med den rituella sången:

”Haven tack, haven tack
för denna redliga skänk.
Denna skänk skall belönas
av Gud i Himmelen.”

Var låg Skarpskyttelägret?

31 mars, 2011

Kung Oscar ll. Som kronprins besökte han Skarpskyttelägret i Sundsvall.

30 maj 1979. Var låg Skarpskyttelägret, undrar många sentida människor som hört talas om händelserna 1879. Det låg ute på Vindskärsvarv, på platsen för Sundsvalls stora oljeupplag där många hundra miljoner liter bensin och eldningsolja lagras. Inte ens 1929, vid Sundsvallsstrejkens 50-årsjubileum då åter tusentals människor var samlade ute på Skarpskyttelägrets område, kunde den utvecklingen förutses. Då fanns två bensincisterner, en för Krocks, föregångare till Esso, och en för Shell. De rymde tillsammans 1800 kubikmeter bensin.

Vindskärs udde var det gamla namnet, vilket nu återupptagits. Vindskärsvarv hette platsen under varvsperioden 1975-1898. Då byggdes fartyg där och det fanns också en tvåramig såg på platsen närmast för att förse skeppsbyggarna med sågade trävaror.

I närheten av Vindskärsvarv låg Skarpskyttelägret, ett kombinerat skjut- och nöjesfält, donerat av sågverkspatronen P J Heffner, ägare av Heffners sågverk, till Sundsvalls stad 1868. I gåvobrevet står det angivet, att området ”under senare år använts som promenadplats och exercisfält för stadens frivilliga skarpskyttecorps”. Området omfattade 11 tunnland.

Skarpskyttarna höll övning varje söndag. De marscherade ut till lägret med musik i teten iförda skarpskyttarnas egna uniformer. Där ute hölls exercis, vapen- och skjutövningar precis som på lägerplatserna. Sågverkspatronerna stödde rörelsen då, på samma sätt som de alltid senare stödde skytterörelsen och det frivilliga försvaret.

På Skarpskyttelägret fanns också restaurang, vilket torde ha varit ett finare namn för marketenteri, samt dansbana. Fruar och fästmös besökte båtledes sina män medförande matsäckskorgar. Det ordnades dans och lekar. På kvällen förrättades korum, varefter skyttarna i militärisk ordning marscherade tillbaka till stan.

Man har undrat om det fanns kanoner på Skarpskyttelägret. Det fanns det. De användes i varje fall för salut vid dåvarande prins Oscars ankomst till Sundsvall 1870. Då besökte han också Skarpskyttelägret, där 60 skarpskyttar paraderade. Prinsen besåg batteriet och tackade för saluten.

Det var samma Oscar som nio år därefter sände det beryktade telegrammet till landshövding Treffenberg: ”Lugna alla välsinnade och varna alla orosstiftare ty långmodigheten måste hafva en gräns”. Kanske han förlitade sig på sina skarpskyttar och till det batteri han sett på Skarpskyttelägret vid sitt besök i Sundsvall 1870. Men kanonerna dög knappast till annat än salut.

Avskedskalas för Curry Treffenberg

29 mars, 2011

19 juni 1979. Nu har vi fått veta hur 1879 års sågverksarbetarfamiljer livnärde sig, att det vankades potatis, sill, strömming, gröt med blåmjölk eller lingonvatten mest varje dag. Till omväxling ska vi beskriva en måltid som Medelpadssociteten begick på gamla Tivoli den dag landshövdingen Curry Treffenberg tog farväl av Sundsvall. Han blev inte så gammal i vårt län. Han förflyttades till Falun till stor sorg för sågverkspatronerna i distriktet. Det är Reinhold Olsson som i sin krönika om sågverksarbetare låter redaktör Oscar Rydqvist i Dagens Nyheter beskriva avskedskalaset på Tivoli i maj 1880.

Åttio av landskapets mäktiga herrar och damer hade mött upp till middagen, som serverades i Tivolis ”konsertsalong” vid ”hästskobord” – det var särskilt populärt vid denna tid. Indals flottningskompani hade skickat sin pampiga bogserångare Starkotter till Härnösand för att hämta den Treffenbergska familjen, och kl. 13.30 anlände den vimpelprydda farkosten till Sundsvall, där honoratiores mötte vid Skeppsbron och förde gästerna upp till Tivoli. Till middagen serverades åtta sorters vin. Vid den inledande jordärtskockspurén drack man ett glas sherry, till gösen à la Normandie, som följde därnäst, vit bordeaux, till följande rätt, som var rökt halmstadslax, tärdes Johannisburger Schloss. Till nästa omgång mat, då den normandiska gösen gjorde sin come back, dracks Chateau Yluéme. Den sedan intågande hammelsadeln och skinkan kokt i vin, sköljdes ned med Chambertin. Därefter tog man igen sig ett ögonblick med färsk sparris och seltervatten innan man övergick till kycklingen, som fick bada i Louis Roederer, och glassen, till vilken man drack madeira. För att sällskapet skulle bli riktigt mätt serverades sedan frukt, till vilken dracks portvin, varpå man äntligen var framme vid kaffet, punschen och den övriga avecen. Vid 22-tiden avrundades sedan kalaset med en lätt supé och klockan 23 återvände hr landshövdingen till Härnösand. Dessförinnan hade dock givetvis åtskilliga tal hållits uppe i Tivolisalongen. Bl a uppstod stadens borgmästare, han heter Björk för övrigt, och höjde sitt glas till en skål för hr landshövdingen, varvid han försäkrade att ”mistningen av Eder har medfört missmod, som skulle övergå till misströstan om vi icke hade såväl rättighet som skyldighet att förtröstansfullt vända oss till alla konungarnas konung.

***

Det låter kanske konstigt, men de flesta skulle nog ändå idag ha föredragit en rejäl portion potatismos och stekt sill framför denna orgie i mat och dryck. Sedan vi väl och vackert övervunnit hungern i vårt land, verkar utsvävningar i mat och dryck meningslösa, hälsovådliga och inte så lite löjliga. Mycket sågverkspatronernas luxuösa levnadssätt ter sig nästan otänkbart i dag. Det avslöjar uppkomlingars livsideal och brist på kultur.

Arbetets söner och Enhörning

27 mars, 2011

(Okänt datum.) Häromdagen åkte jag med bil mellan Sundsvall och Härnösand. Det tog tre kvart. Halvvägs tittade jag ut för att se om Snurran fanns kvar. Snurran var namnet på Svarvarböles välkända gästgivaregård. Den stod inte att finna. Kanske vägen är nydragen. Kanske gården är riven. Ingen vettig människa stannar nu på halva vägen mellan Sundsvall och Härnösand för att äta.

Det gjorde man emellertid förr. Före ostkustbanans, bilarnas och bussarnas tid. Då det vintertid bara fanns möjligheten att åka häst och släde till residensstaden. Sommartid fanns båt.

***

Det var särskilt en händelse som gjorde Snurran känd. Den inträffade för över 60 år sedan. Landstinget hade februarisammanträde. Bland landstingsmännen fanns den barske men ingalunda humorfrie träpatronen E. A. Enhörning från Kubikenborg. Han åkte efter  parhästar i en skön drosksläde. J. A. Walles (på den tiden ekonomichef för denna tidning) och Otto Pettersson (folketshusbasen) hade lejt en bonde med jämtskrinda för att köra sig till Härnösand.

Enhörning var minst en halvtimme före Walles och Pettersson. Han stannade som brukligt var vid Snurran för att äta frukost. Där fanns en trattgrammofon som det kostade 5 öre att använda. Det visade sig att det i den begränsade skivrepertoaren fanns ”Arbetets söner”, vilket gav Enhörning en i eget tycke alldeles briljant idé. Han gav serveringsflickan en krona och sa:

– Det är två herrar på väg hit. De kommer om en halvtimme. Vill du lägga på ”Arbetets söner” så snart de kommer innanför dörren och sedan spela den så länge kronan räcker.

– Visst, sa flickan.

Efter en halvtimme kom mycket riktigt de två väntade gästerna. Så snart de trädde in i matsalen för att äta frukost möttes de av ”Arbetets söner”. De blev mycket förtjusta både över musiken och för uppmärksamheten och tackade flickan för den fina välkomsthälsningen. Och flickan hon fortsatte att spela ”Arbetets söner” och när hon spelat den åtta, tio gånger, då sa Walles till att nu kunde det räcka.

– Nej, jag ska spela den tjugo gånger, sa flickan.

– Varför det?

– Jo, det var en herre här strax innan ni kom och han lämnade mig en hel krona för att jag skulle spela ”Arbetets söner” för er.

– Jävla Enhörning, sa Walles och Pettersson, som genast förstod vem som låg bakom skivbeställningen. Det här ska han få igen, menade de. Och det blev säkert tillfälle att spela Enhörning något spratt som belöning för ”Arbetets söner” i Snurran.

Olof Högbergs uppståndelse

24 mars, 2011

Landshövding Curry Treffenberg, som rekvirerade militär för att kväsa arbetarnas protester, var en man som författaren Olof Högberg såg upp till.

(Okänt datum.) Så snart tre personer samlas och det visar sig att de har ett gemensamt intresse så bildas en förening eller ett sällskap för detta intresses vidmakthållande och vidare spridning.

Nu har det uppstått ett Olof Högberg-sällskap bestående av i huvudsak ångermanländska beundrare av Den stora vredens författare, som levde 1855–1932.

Högberg kallade först sitt stora Norrlandsepos ”Nordsvenska öden ur hävd och sägen”. Boken belönades med högsta priset vid tidningen Iduns litterära tävling 1905. Prissumman var på 5.000 kr ett efter dåtida penningvärde mycket stort belopp. Av marknadsföringsskäl ändrade Iduns redaktör Frithiof Hellberg titeln till Den stora vreden. Det är en diktad historieroman om Ångermanland och dess folk under den s.k. frihetstiden.

***

Den 11 nov. 1905 stod följande att läsa i denna tidning som då bar det klingande namnet Nya Samhället:

I damtidningen Iduns stora litterära pristävlan i år har högsta priset, fem tusen kronor, tillfallit hr Olof Högberg, den inom Norrlands tidningsmannakretsar välbekante f d medarbetaren i Sundsvalls-Posten.

Det har för de mera invigda länge varit bekant att Högberg sedan omkring 20 år tillbaka samlat och upptecknat norrländska sägner, berättelser och kulturbilder. Det har varit ett tidskrävande och illa lönat arbete. Högberg har, trots sin begåvning och sina kunskaper, under hela denna tid levat den litteräre proletärens liv. Om han nu vid uppnådda femtio år slagit igenom som författare och därmed vunnit en något ljusare ställning, så är detta i hög grad både väl unnat och välförtjänt.

 

Trots utmärkelsen blev Den stora vreden ingen populär bok. Det var mödosamt att plöja igenom de tre band digra verket. De flesta orkade inte. Oscar Levertin ansåg boken vara ”utmärkt, intressant och kolossalt tråkig”.

***

Det finns de som anser att Olof Högberg var den som först gjorde litteratur av Sundsvallsstrejken 1879, att han målade upp en mäktig bakgrund till händelserna som kulminerade ute på Skarpskyttelägret.

Mycket riktigt gav Högberg ut ännu ett svårgenomträngligt mammut-arbete: ”Från Norrlands sista halvsekel”, vars sista del heter ”Utbölingar”. Där röjer Högberg sitt främlingsskap i den nya tiden. Industrialism och kapitalism upplevde han inte som en fas i utvecklingen utan som ett störande intrång i den traditionella samhällsordningen. För arbetarrörelsen hade han bara förakt till övers. Sågverksarbetare och anläggare var i hans ögon slödder. De fackligt och politiskt medvetna var vilseförda stackare, påverkade av ”Internationale” som var ett av hans många hjärnspöken. Sågverkspatronerna var också ett. Den ende förträfflige mannen var Curry Treffenberg, landshövdingen som med militärens hjälp tvingade sågverksarbetarna på knä.

***

Som en främling gick Olof Högberg omkring här i Sundsvallsdistriktet. En främling var han också för vad som rörde sig i tiden. För de allra flesta människor är han alltjämt en främling. Han kommer att så förbli.

Kubikenborg var i centrum

21 mars, 2011

Hjalmar Branting begav sig till Sundsvall för att ge arbetarna sitt stöd.

8 juni 1977. År 1899 utbröt den stora föreningsrättsstriden i Sundsvall. Fackföreningsrörelsen i distriktet skulle krossas. I januari 1899 fanns 15 avdelningar med 1 463 medlemmar och aktiviteten var stor. Efter ytterligare ett kvartal fanns 30 avdelningar med 2 361 medlemmar. Sågverkspatronerna såg med bävan och skräck på denna utveckling.

Ivar Vennerström har skildrat striden i en av sina böcker.

Första dråpslaget mot föreningsrätten riktades den 22 februari av E. A. Enhörning på Kubikenborg. I ett cirkulär till arbetarna meddelade han bryskt, att han i sin tjänst inte ville ha arbetare, som var medlemmar av Svenska brädgårds- och sågverksarbetareförbundet eller annan dylik förening, ”där arbetarnas fria bestämmanderätt i avseende å sitt arbete underkastades någon utom verkat varandes vilja”. Omedelbart därefter skickades liknande cirkulär ut till arbetarna vid samtliga sågverk i distriktet.

***

Alla arbetarrörelsens krafter sattes nu till motvärn. Fredrik Sterky och F. V. Thorsson skickades upp till Sundsvall. Den 12 mars kl. 9.10 anlände Thorsson till staden och redan kl. 12 talade han vid ett stort möte ute vid Kubikenborg, där 1.500 organiserade arbetare från kringliggande´ verk höll krigsråd.

Hjalmar Branting interpellerade statsminister E. G. Boström och ställde frågan: ”Är det regeringens avsikt att taga initiativ för att trygga svenska medborgares av ålder erkända föreningsrätt mot övergrepp.”

Han fick ett snäsigt svar. Statsministern liksom många andra hade blivit vilseledd av en rapport från en kronofogde i Sundsvall enligt vilken Sundsvallsarbetarna bestod av laglösa bråkmakare med oförskämda krav.

Också Hjalmar Branting anlände till Sundsvall för att försöka dämpa oron bland arbetarna. Thorsson gick i främsta rummet tillrätta med Enhörning. Han misstänkte på goda grunder att det bakom denne hetlevrade man stod starkare krafter som inte ville framträda. Enhörning klagade också bittert över att fackföreningspressen och arbetarledarna framställde honom som ”en otillräknelig arbetarhatare och som en rasande Roland”.

Mitt i stridens hetta inträffade så den ledsamma händelse som jag berörde  I kanten i går. Enhörnings lille tvåårige son dog den 12 mars. Då tilldrog sig något som fick både Enhörning och många andra att ändra uppfattning om de kämpande arbetarna. Vid begravningen av den lille gossen deltog så gott som samtliga arbetare på Kubikenborg. Jag ska återge vad tidningen Sundsvalls Dagblad skrev:

I processionen från Kubikenborg, då direktör Enhörnings späda son vigdes till den sista vilan, deltogo utan påstötning från annat håll och utan att direktör Enhörning på förhand visste därom, av eget initiativ så många av verkets arbetare som möjligen kunde. Och då liktåget kom stodo ett par hundra högtidsklädda arbetare på båda sidor om landsvägen och slöto sig till detta. Där deltogo fackföreningens medlemmar och till och med de som i dagarna skola vräkas, ett vackert bevis på huru arbetarna mitt i konfliktens tid kunde skilja person och sak och visa sin medkänsla för människan och sin vördnad inför smärtan och sorgen, allt medan de inom ett visst område möta principalen som motståndare. Ett sådant litet drag avväpnar på en gång allt tal om fiendeskap.

***

Den 6 april började kampen på allvar. Då trädde lockouten i kraft, sågverken stannade, fridlysningar utfärdades, extra polis anställdes och över 300 vräkningsdomar expedierades i rask takt av länsstyrelsen.

Lockouten väckte stort uppseende i hela landet. Sympatistrejker kom till stånd. Studenterna i Uppsala och Lund protesterade, framstående riksdagsmän, författare och andra anhängare av den fria föreningsrätten likaså. Men förgäves. Arbetsgivarna var stenhårda. De rekvirerade strejkbrytare i massor och den 26 juni erkände fackföreningarna att striden var förlorad. De bästa fackföreningskämparna jagades bort. Många emigrerade, andra flyttade norrut till malmfälten. Men nederlaget var tillfälligt. Det dröjde inte länge förrän nya fackföreningar bildades och nya vapen smiddes i kampen för föreningsrätt, människovärde och en drägligare tillvaro.

***

Till de glädjande tilldragelser som inträffade omedelbart därefter hör tillkomsten av en egen tidning, Nya Samhället, som var ett uttryck för den återvunna stridsviljan.

Och vid E. A. Enhörnings monument på Skönsmons kyrkogård finns alltjämt den lilla gravsten över sonen Nils Douglas, död den 12/3 1899, som kom att spela en roll vid den stora föreningsrättsstriden vid sekelskiftet.


Heffners östra såg jämnas med marken

20 mars, 2011

29 maj 1978. Heffners östra såg håller på att jämnas med marken. Det är nog bara de äldre skönsbergsborna som känner till Heffners östra såg och var den låg. Ty den brann för över 50 år sedan, närmare bestämt den 17 maj 1926. Den byggdes inte upp igen utan förvandlades till träsliperi där det under några trista krisår framställdes mekanisk massa. Sedan dess har byggnaderna fått förfalla ända ner till anskrämlighet och det är en välgärning att husen nu äntligen rivs.

Det är svårt att tänka sig att ett av Sundsvallsdistriktets största och modernaste sågverk har legat på den platsen. Det byggdes för precis hundra år sedan av bolaget Heffner & Co. Det fanns nämligen ännu ett Heffnersägt sågverk närmare stan, vilket alltså fick heta ”Västra sågen”. Det revs 1936. Mellan och omkring de båda verken bredde en stor brädgård ut sig. Sommartid var där liv och rörelse med mängder av lastande fartyg ute på redden. Under skeppningssäsongen rådde alltid stor brådska, vilket gav upphov till ett uttryck som man kan få höra än i dag av gamla sundsvallsbor: ”Det är brådska på Heffners”, sägs det ibland då det är extra angeläget med något.

Öster om sågen, åt Ortviken till, låg Kolbacken där sågverksavfall förvandlades till träkol i jättemilor. De färdiga kolen lastades vid Vasakajen i stora pråmar som släpades till järnbruken söderut. Rester efter Vasakajen sticker ännu upp ur vattnet strax utanför spritcentralens anläggningar, i farligt grannskap till småbåtshamnen. Det är delar av pålverket som står kvar som murkna minnesmärken över skogsbolagens bristande känsla och ansvar för miljön. När driften vid verken lades ner lämnades industriplatserna vind för våg. Det har inneburit att samhället inte bara bildligt utan i rent bokstavlig mening fått vara städgumma åt storföretagen.

Nu återstår knappast ens namnet Heffners av vad som en gång var en stor industriort, där många hundra arbetare i flera släktled hade sin högst vanskliga utkomst. Där det förr låg röda baracker och uthus ståtar nu mäktiga anläggningar med välkända namn i neon på fasaderna: Philipsons, Atlas Copco, Gränges Nyby, SKF, Siemens, Engström & Nilsson, Selga m.fl.

Och sågare Berg, kantare Berglund, bomkarlen Eklund och alla deras kamrater vilar i frid på Bydalens kyrkogård.

Inspektorer

19 mars, 2011

14 juni 1979. På varje större sågverk fanns en inspektor. Det var en hög befattning. Han hade ansvaret för hela driften och hade till sin hjälp en sågställare, som var titeln på sågförmannen, samt en eller flera faktorer, vilka svarade för skötseln av brädgård och utskeppning.

Många av dem som nu håller på pch sysslar med sågverkshistoria säger inspektör, vilket är fel. Andra säger inspéktor, vilket är ännu galnare. Inspéktor är en person som har uppsikt över en skola eller annan institution. Nej, inspektor heter det med stark betoning på ”o”.

***

Inspektor Öman på Kubikenborg var kanske den mest kände av distriktets alla sågverksinspektorer. Han var ångermanlänning och häll livet igenom envist fast vid sin Grundsunda-dialekt. Han var därtill baptist och en Ordets förkunnare när tillfälle bjöds. Han hade en reslig gestalt, ett mäktigt huvud och en medfödd pondus, som fick självaste Enhöring att välja sina uttryck vid samvaron med inspektor Öman.

I skrivkonsten var han däremot mindre bevandrad. Under en av sina första dagar i Enhörnings tjänst, då han var anställd som sågställare vid Heffners, kom en av jobbarna in på Ömans lilla kontor och bad om en matlapp. Förskott i reda pengar utgick aldrig på den tiden. Det utfärdades istället små anvisningar som kunde lämnas som betalning i affären och som sedan drogs av vid avlöningstillfället. Öman hade aldrig tidigare formulerat en dylik matlapp och ville ogärna avslöja sin oförmåga inför den nödställde. Han tog därför ett block, vätte anilinpennan mot tungspetsen och präntade med stora präktiga bokstäver:

GE KARN MAT FÖR EN TIA. O ÖMAN.

***

Inspektor Backman på Eriksdal var också ett känt namn men allra mest känd var han för sin lea trut. Han anlitade vid ett tillfälle en gammal trotjänare för att reparera sitt uthusdass. Den gamle mannen la ned hela sin själ i arbetet på att åstadkomma ett snyggt och praktiskt säte. Efter väl förrättat värv blev dasset slutligen avsynat. Backman slog upp ett av locken och sa med sin lenaste men leaste stämma.

– Har Nilsson gjort det här efter eget huvud?

– Jaa, sa Nilsson, och väntade sig beröm.

– Det kan jag tro, svarade Backman. För efter mitt arsle är det förbanne mej inte gjort.

***

Jag tror att både Öman och Backman vänder sig i sina gravar då de hör sin titel inspektor uttalas inspéktor eller inspektör av nutidens okunniga människor.

Då kriserna drabbade sågverken

18 mars, 2011

Hovids sågverk, där Gösta Olsson (senare Swedenmark) föddes den 19 mars 1911.

 

(Datum okänt.) Vi får ideliga vittnesbörd om kapitalismens oförmåga att klara de problem den själv ger upphov till. Driftinskränkningar, varsel, nedläggningar är dagliga företeelser. Hela branscher är hotade.

Det är ännu någorlunda stabilt i våra trakter. Nog har det förekommit hot om begränsningar och permitteringar, men inte på långt när i samma utsträckning här som i andra delar av landet.

Har vi kanske allt detta bakom oss? Ja och nej. Vi tycker nu att vi lever ganska tryggt men det var inte många tiotal år sedan som just Sundsvallsdistriktet var det hårdast drabbade i hela landet. Det var under sågverksepokens tid. Tänk er att det vid sekelskiftet fanns ett 40-tal sågverk här i våra trakter. Det var inga sötebrödsdagar för dem som jobbade där. Ändå utgjorde sågverken magneter för massor av arbetslösa människor runt om i landet. De sökte sig upp till ”guldkusten” för att tjäna pengar vid sågverk och brädgårdar. Det var folk som var vana vid slit, släp och svält. Bara detta att ha ett någorlunda fast arbete och en någorlunda fast punkt i tillvaron gav dem en känsla av trygghet.

Men det var en falsk känsla. Anställningen var lös och vansklig och inte förankrad i vare sig Åmanlagar eller MBL. Enbart detta att gå med i fackföreningen betydde risk för uppsägning och svartlistning och då återstod för somliga bara att spara till en Amerikabiljett.

Nu finns ett enda sågverk kvar i distriktet. Det är Tunadal. Vi har nog mycket svårt att föreställa oss vad det inneburit för alla de tusentals anställda vid det 40-talet sågverk som efterhand har lagts ned här i vår omedelbara närhet. Vad det betytt att sluta sitt jobb, lämna sin bostad, söka sig ut på egen hand utan hjälp av AMS eller arbetsförmedling för att skaffa arbete för livets uppehälle. Högst en vecka var den vanliga uppsägningstiden. Många av oss har personlig erfarenhet av vad det betydde att ett sågverk plötsligt lades ned, upphörde att gå, upphörde att fungera som inkomstkälla, tystnade för evigt och till sist försvann så grundligt att det i dag inte ens syns var verket stått.

***

Häromdagen bläddrade jag i boken ”Norrländskt sågverksliv under ett sekel” skriven av Reinhold Olsson 1949. Jag tänkte: Naturligtvis borde den boken skänkas som gåva av kommunen till var och en som flyttar till Sundsvall eller Timrå. I den boken finns vårt distrikts historiska bakgrund och industrialismens genombrott, skildrat av en man som är född och uppväxt på sågverk och som själv upplevt sågverkslivet i helg och söcken.

Det talas ofta om att vi saknar anknytning till vårt eget förflutna, att vi historielösa famlar omkring i en alltmer komplicerad tillvaro. Men vad gör vi för att få fotfäste? Ingenting! Ett gott råd: Läs historia! Börja med ”Norrländskt sågverksliv under ett sekel”. Det är en bakgrund som heter duga.