Archive for the 'Människor' Category

De vakna och de sömniga

5 april, 2011

5 juni 1974. Tro inte att alla arbetare i fackföreningsrörelsens barndom kämpade för bättre arbets- och levnadsförhållanden.

Många, kanske de flesta, fann sig i förnedringen, fann sig i 10-12 timmars arbetsdag, i svältlöner, i utnyttjandet av minderårig arbetskraft. Dåtidens arbetsgivare hade prästerskapet helt till sin hjälp att predika förnöjsamhetens evangelium. Att gå tillsammans i fackföreningar för att kräva kortare arbetstid och högre löner, det var att sätta sig upp mot överheten. Och en sådan försyndelse straffade sig omedelbart. Ty att överheten inte bar svärdet förgäves, därom vittnar många episoder i arbetarrörelsens historia.

***

Vi föreställer oss gärna pionjärtidens arbetare som ett sammansvetsat block, men så var ingalunda fallet. Det var bara vid enstaka tillfällen, som vid strejker då enigheten kunde vara total. Det fanns alltid en elit som såg klarare än andra, som var fackligt och politiskt medvetna som vi säger nuförtiden. De försökte väcka folk och få dem att upptäcka sin situation i det stora sammanhanget.

De agiterades och organiserade men fick ofta tala för döva öron. Hellre ett liv under vidriga arbetsförhållanden men med relativ trygghet än medlemskap i en fackförening med risk för repressalier från arbetsgivaren, avsked från jobbet och vräkning från bostaden. Så resonerade många. Andra greps av resignation inför det till synes hopplösa i att försöka ändra samhällssystemet genom att bekämpa orättvisorna.

Axel Danielsson, som mer än någon annan fick erfara det öppna motståndet från överheten och det tysta motståndet i form av likgiltighet och tröghet från arbetarna själva, skrev på sin tid:

Det är icke fängelset, icke motståndet, icke förföljelsen som förstör arbetarnas förkämpar, utan arbetarna själva, deras bedrövliga sömnaktighet.

***

Axel Danielsson

Också i dag tänker vi oss gärna fackföreningsrörelsen som ett helgjutet betongblock. Den ger intryck av styrka och säkerhet, av sammanhållning och solidaritet. Men gudarna ska veta att blocket inte är massivt om också väl armerat. Alltjämt dras organisationslasset av en vaken och medveten elit. Och på lasset sitter de tröga och likgiltiga och betraktar dragarna med misstänksamhet, gnäller över att de inte tar i tillräckligt att farten inte är nog hög. De som jämrar sig värst och som gnölar mest högljutt är ofta de som aldrig ens besöker fackföreningsmötena.

Än i dag gäller Axel Danielssons ord om den ”bedrövliga sömnaktigheten”, den har varit fackföreningsrörelsens följeslagare genom alla år.

Förläst på Jack London

4 april, 2011

Jack London, skyldig till många drömmar.

14 mars 1978. ”Du liv, vad du ändå är ensamt armt, mot den dröm vi drömde om dig!”

Så skaldade Dan Andersson, den djupe pessimisten.

Inte armt, tycker jag, men ack så kort. Vi hinner på långa vägar inte med det vi drömde om.

Ett liv som sjöman hägrade i de gröna år då stugan började bli trång, då öppna vida hav och fjärran länder lockade med frihet och en färgrikare tillvaro än det vanda livet hemma på verket, där alla kände alla och varje hus var välbekant. Sedemera fick jag veta att sjömanslivet var bland de tristaste man kunde få uppleva och att folk ibland fick cellskräck vid tanken på den trånga samvaron i en fartygsskans.

En arbetskamrat fattade ett djärvt beslut att lämna tryggheten i land och ge sig havet i våld. Axel hetta han. Han mönstrade på en båt i Kubikenborg, gick omkring bland vänner och grannar och tog farväl. De önskade honom lycka till, ty ofta var det fråga om mycket lång bortovaro, ibland för alltid.

Efter en månadslång resa till och från Pireus, den hamnstad i Grekland där mycket svenskt trä lossades, mönstrade han av igen, led vid den gungande tillvaron. Själv tyckte han emellertid att han varit borta länge, vilket också tog sig ett sällsamt uttryck då han mötte gubben Nilsson, en kubikenborgare som sett likadan ut under minst trettio år.

– Det var värst vad farbror Nilsson blivit gammal, sa han till denne, som bara gapade av förvåning. Han visste inte ens att Axel varit till sjöss, passerat Gibraltar, legat i Pireus hamn tre dygn under lossningen, lastat frukt på Stockholm för att sedan gå upp till Sundsvall igen.

***

Det blev ingenting av med sjömanslivet. Inte heller med resan till Alaska,dit Jack Londons romander lockade med vildmarksstämning och ett äventyrligt guldgrävarliv. Alf Henrikson har uttryckt vad vi kände, vi som förläste oss på Jack London:

Det var tur att det inte blev verklighet av dessa drömmar. Jag har på känn att klimatet inte skulle vara så hälsosamt och att jobbet som guldgrävare inte hade blivit så inkomstbringande. Guldtandade svenskamerikaner  jag träffat har inte rosat livet ”over there”. Många började redan vid ankomsten att spara pengar till hemresan.

Men drömmarna om sjön och Alaska, dem minns jag.

Lär dej le

3 april, 2011

6 juni 1977. Det påstås att människan är den enda varelse som fått förmågan att le.

”Du ler, du ensam ler, min vän, uti naturens vida rike”, skaldar Kellgren i Mina löjen.

Leendet förskönar. Det är kanske i medvetande därom som kvinnor så gärna ler.

I serviceyrken får man lära sig på kurser att le. En leende expedit säljer mer än en allvarlig, har man upptäckt. Det är därför lönsamt att le. Det gagnar omsättningen. Och det är därför värt en kurs. Men män har inte så lätt att lära sig le. De sitter fast i sina mansroller som kräver ett bistert, bestämt, nästan lite skräckinjagande utseende. Det kan vara farligt för en man att le och se vänlig ut. Han blir lätt utnyttjad.

– Den där killen ser snäll ut, han vill nog långa mig hundra kronor, tänker de fulingar som går omkring och smider låneplaner.

***

Det påstås att det skall finnas ett fysiologiskt samband mellan skrattmusklerna och gladlyntheten. Alla vet att om man känner sig glad så inverkar det genast på munnens muskulatur, mungiporna pekar uppåt, tänderna blottas, det uppstår små sympatiska rynkor. Men det är också tvärtom, det är det intressanta. Den som känner sig ledsen kan gå bakvägen, så att säga, anlägga ett glättigt utseende. Och se – då inträffar det märkliga att ledsenheten ersätts av glädje. Jag har själv prövat detta trick men med mindre gott resultat. Jag har bara mötts med förvåning av omgivningen som är ovan att se mig le. Det ser ut som om de tror att jag druckit något starkt.

***

Det finns ett uttryck som heter ”Le mot hela världen och hela världen ler mot dig!” Le mot biträdet i affären och du blir trevligt och glatt bemött. Le då du sammanträffar med taxeringsnämndens ordförande för att dryfta dina avdrag. Du kommer att få hjälp med avdrag som du inte känt till. Om du bara ler.

***

Jag gav en god vän rådet att le en gång han skulle gå till polisen för att närmare förklara en trafikförseelse. Dagen efter träffade jag honom och frågade hur det gick.

– Åt helvete, svarade han.

– Log du då? frågade jag.

– Javisst, svarade han.

– Visa mig hur du log, bad jag honom.

Han drog upp mungiporna mot öronen och kisade med ögonen så att ansiktet blev skrynkligt som ett jätterussin.

– Det där är inte ett leende, det är en grimas, sa jag.

– Visa mig då hur du skulle ha gjort, sa han.

Jag iklädde mig ett milt, förföriskt leende, men möttes av ett våldsamt gapskratt.

– Vad skrattar du åt? frågade jag bestört.

– Med det där utseendet hade jag oförskyllt åkt på en månad för rattfylla också, svarade mannen, som inte längre är min vän.

Språkliga felfinnare

31 mars, 2011

Moa Martinson

4 januari 1979. En del tidningar håller sig med egna språkspalter dit folk får vända sig med förfrågningar om vad som kan vara riktigt att säga och skriva. Att döma av frågorna råder det stor ängslan i landet för att begå språkliga fel. Mycket vanligt är att någon hört eller sett ett uttryck som de uppfattar som fel och därför vänder sig till någon tidnings språkexpert för att få stöd för den egna uppfattningen.

En man (förmodar jag) skrev häromdagen och påpekade att han ”inte kunnat undgå att registrera att ett flertal politiker och andra makthavare i TV-intervjuer ofta sagt ur vår synpunkt”. Han ville nu ha bekräftelse på hur obildat det är att använda det lilla ordet ”ur” i det sammanhanget. Han hade nämligen lärt sig i realskolan att det heter ”från vår synpunkt…”

Han får svar av professor Bertil Molde, som redogör för bruket av ”från och ur vår synpunkt” och slutar med följande förståndiga ord:

”Det är synd mot svenskans ande att säga ur en synpunkt och det är också rätt att använda från i stället. Det tjänar inget förnuftigt ändamål att bedriva logisk exercis med gängse uttryck i språket – ord och uttryck är inte och kan inte vara logiska på samma enkla sätt som matematikens uttryck och termer.”

Det är en bra synpunkt – inte bara på ordet synpunkt.

***

Här i Norrland har vi ett talesätt som heter ”det är fult att märka ord”. Därmed menas att det är illa att sitta och anmärka på andra människors sätt att uttrycka sig. Det är mer än illa. Det skadar lusten att uttala sig i tal och skrift. Många avstår från bådadera av rädsla för att någon skall slå dem i skallen med pekpinnen eller grammatikboken.

– Det skall ni inte bry er om, brukar jag säga. Ni skulle se t ex Moa Martinsons manuskript, så de såg ut. Fulla av fel i fråga om stavning och grammatik. Antag att de som granskade hennes manus i början av hennes författarskap sett mera till form än innehåll, vad hade följden blivit? Anmärkningar, rättelser, kanske småkitsliga påpekanden som Moa måst uppfatta som grinighet, oginhet, ovilja att se till väsentligheterna. Hon kunde ha tappat sugen, blivit förbannad och bett förlaget fara åt helvete och slutat skriva. Hon hade hett humör. Vilken förlust för svensk litteratur bara för några borttappade komman och en bokstav för lite här eller för mycket där.

Tidningar och förlag har folk som har betalt för att de sitter och tvättar manuskript. Skriv bara!

Det gamla Kubikenborg

31 mars, 2011

Foto av patron Enhörning i familjen Åströms ägo, publicerat i tidningen Rötter.

(Okänt datum.) Nu är hela gamla Kubikenborgs samhälle rivet och jämnat med marken. Alla hus nedom järnvägen är som bortsopade. Det sista var den s k baracken, där löskarlarna bodde. Löskarlar, det var namnet på ogifta arbetare som jobbade på sågverken i huvudsak sommartid under högsäsong.

Nu ser det ut ungefär som det gjorde före 1869, det år då den första sågen stod färdig. Det var på tre ramar men utökades efter en tid till fyra. Hyvleriet byggdes 1875. Det är en mer än hundraårig industriepok, som utraderades och det så grundligt att man endast med möda kan påminna sig var de olika husen fanns, var de gamla välkända kubikenborgarna bodde. På sågen, hyvleriet, i brädgården har flera generationers sågverksarbetare utfört sina livslånga dagsverken. Där har de i hårt arbete hämtat sitt levebröd, kämpat för sig själva och de sina, genomlidit långa arbetslöshetsperioder då det rått timmerbrist eller strejk och lockout.

***

Jag skriver som om sågverksdriften upphört helt nyligen. Den pågick i den gamla regin till den 25 februari 1933. Sedan hölls sågen vid liv med konstgjord andning fram till den 9 november 1938 då den sista stocken lades in och förvandlades till plank och bräder. Därefter kom fönsterfabriken till och efter det den lagts ned, har lokalerna hyrts ut till olika företag. De är inte rivna än. Men fallfärdiga. Nu går E:fyran tvärs igenom Kubikenborg. Trafiken är livlig och blir väl ännu livligare när vägen breddats till det dubbla och slutgiltigt förvandlat det gamla sågverkssamhället.

***

Det är samhället som är rivet, samhället där människorna framlevde sina liv i flera släktled, där sågen var den fasta punkten i tillvaron och makten var förkroppsligad i namnet ENHÖRNING, representerande två generationer: J.A. Enhörning, grundläggaren av verket och E.A. Enhörning, brorsonen som tog vid då den gamle gick bort 1885. Båda vilar nu på Skönsmons kyrkogård, där deras magnifika monument reser sig över mängden hädangångna Kubikenborgsarbetares gravstenar som en klasskillnadens sista symbol.

***

Bredvid E.A. Enhörnings resliga gravsten står en liten, knappt märkbar sten med inskriptionen:

Nils Douglas
25/5 1897
12/3 1899

Det var en son till E.A. Enhörning. Han dog vid knappa två års ålder och det finns en mycket märklig historia knuten till den lille gossens död och begravning. Om detta berättar jag i en kommande spalt.

Stjärngossarna

31 mars, 2011

4 januari 1975. Att gå med stjärna var en vanlig och ganska inkomstbringande julsysselsättning för många företagsamma grabbar vid sågverken för en mansålder sedan. Redan på juldagen knackade de på dörrarna och frågade:

– Får stjärngossarna komma in?

Det fick de i nio fall av tio. Bara vid sjukdom tackades det nej.

De scener som uppfördes i hemmen var gamla till ursprunget, de kan spåras tillbaka till medeltida mysterier och kyrkans liturgi.

Ambitionen stjärngängen emellan var stor och de ville ofta överträffa varandra i dramatisering. Därför ändrades innehållet oupphörligt. Men inledningssången var alltid densamma.

”Goder afton, goder afton,
både herre och fru
Vi önskar eder alla
en fröjdefull jul”

Sedan uppfördes en liten scen. Sällskapet bestod av fem eller sex pojkar. Bland dem fanns kung Herodes med krona på huvudet samt hans livdrabant med svärdet i hand. Svärdets ena sida var stålfärgad, den andra sidan blodröd. Judas var svärtad i ansiktet. Han hade en liten påse för pengar och en större för bakverk, frukt, russin m m.

Livdrabanten knöböjer framför kungen med draget svärd:

– Vad befaller min herre och konung?

Kungen svarar så barskt som målbrottsrösten tillät:

– Gå ut till Betlehem och döda alla gossebarn upp till två års ålder. Verkställ min befallning innan dagen randas eljest skall min hämnd förfölja dig.

Livdrabanten gick ut och ställde sig i farstun under det att andra sjäng en sång, varefter han uppenbarade sig på nytt, knäböjde och vände svärdets blodiga sida mot åskådarna. Han säger:

– Vad min konung befallt har jag utfört och den blivande konungen är förvisso död.

– Du är en trogen tjänare på vilken jag kan lita och du skall ha min gunst i alla dina livsdagar, säger kungen.

Publiken rös åt ruskigheterna men i det ögonblicket framträdde Judas och lättade upp stämningen. Han samlade in pengar och godsaker, som efter väl förrättat värv delades mellan pojkarna vid hemkomsten.

För många av stjärngossarna var det en stor upplevelse att gå med stjärna, att få komma in i stans burgna hem och se hur festligt julen firades där. Men det fanns också hem så fattiga att de inte hade råd att ge stjärngossarna ens en bulle. Då var det svårt att avsluta med den rituella sången:

”Haven tack, haven tack
för denna redliga skänk.
Denna skänk skall belönas
av Gud i Himmelen.”

Var låg Skarpskyttelägret?

31 mars, 2011

Kung Oscar ll. Som kronprins besökte han Skarpskyttelägret i Sundsvall.

30 maj 1979. Var låg Skarpskyttelägret, undrar många sentida människor som hört talas om händelserna 1879. Det låg ute på Vindskärsvarv, på platsen för Sundsvalls stora oljeupplag där många hundra miljoner liter bensin och eldningsolja lagras. Inte ens 1929, vid Sundsvallsstrejkens 50-årsjubileum då åter tusentals människor var samlade ute på Skarpskyttelägrets område, kunde den utvecklingen förutses. Då fanns två bensincisterner, en för Krocks, föregångare till Esso, och en för Shell. De rymde tillsammans 1800 kubikmeter bensin.

Vindskärs udde var det gamla namnet, vilket nu återupptagits. Vindskärsvarv hette platsen under varvsperioden 1975-1898. Då byggdes fartyg där och det fanns också en tvåramig såg på platsen närmast för att förse skeppsbyggarna med sågade trävaror.

I närheten av Vindskärsvarv låg Skarpskyttelägret, ett kombinerat skjut- och nöjesfält, donerat av sågverkspatronen P J Heffner, ägare av Heffners sågverk, till Sundsvalls stad 1868. I gåvobrevet står det angivet, att området ”under senare år använts som promenadplats och exercisfält för stadens frivilliga skarpskyttecorps”. Området omfattade 11 tunnland.

Skarpskyttarna höll övning varje söndag. De marscherade ut till lägret med musik i teten iförda skarpskyttarnas egna uniformer. Där ute hölls exercis, vapen- och skjutövningar precis som på lägerplatserna. Sågverkspatronerna stödde rörelsen då, på samma sätt som de alltid senare stödde skytterörelsen och det frivilliga försvaret.

På Skarpskyttelägret fanns också restaurang, vilket torde ha varit ett finare namn för marketenteri, samt dansbana. Fruar och fästmös besökte båtledes sina män medförande matsäckskorgar. Det ordnades dans och lekar. På kvällen förrättades korum, varefter skyttarna i militärisk ordning marscherade tillbaka till stan.

Man har undrat om det fanns kanoner på Skarpskyttelägret. Det fanns det. De användes i varje fall för salut vid dåvarande prins Oscars ankomst till Sundsvall 1870. Då besökte han också Skarpskyttelägret, där 60 skarpskyttar paraderade. Prinsen besåg batteriet och tackade för saluten.

Det var samma Oscar som nio år därefter sände det beryktade telegrammet till landshövding Treffenberg: ”Lugna alla välsinnade och varna alla orosstiftare ty långmodigheten måste hafva en gräns”. Kanske han förlitade sig på sina skarpskyttar och till det batteri han sett på Skarpskyttelägret vid sitt besök i Sundsvall 1870. Men kanonerna dög knappast till annat än salut.

Killar, mopeder, karlar och bilar

29 mars, 2011


15 maj 1975. Det är inte så lätt att vara i fjortonårsåldern. Då om någon gång i livet är man kluven. Ena gången för ung för att få vara med. Andra gången för gammal. Det ger sig ofta till känna när det gäller bio. Barnförbjudetåldern upphör vid 15 år. Är man då 14 år är det genant att stå där och låtsas att legitimationskortet ligger hemma i skolväskan. Sådant hör förstås till undantagen. Det påstås att biokrisen lättat upp den praktiska ålderbedömningen så långt att alla över fem år betraktas som fullvuxna och släpps in.

Men vid fyllda 15 år börjar livet att le. Då rullar mopeden in i många unga mäns liv. Det är en viktig etapp i utvecklingen. Redan vid 12-13 år framstår mopeden som den hägrande drömmen.

En moped för femtonåringen är mer än ett fortskaffningsmedel, något mer än en cykel med motor på. Den är en första vuxensymbol, ett tecken på nyvunnen värdighet. Klyftan mellan femtonåringen och hans yngre kamrater vidgas med det nya mandomsbeviset. Deras tidigare gemensamma väg delar sig. Mopedägarna sluter sig samman, ger sig ut på långa turer och ser med tillkämpad överlägsenhet hur de minderåriga får vara hemma och trängas kring kvarteret.

Bli inte arg om du hör knattret av åtta-tio mopeder eller om du kommer i vägen för dem. Det är sällan någon fara. De kör i de allra flesta fall bra,är snabba i uppfattningen och reagerar fort i farliga situationer. Den ljudlösa mopeden skulle inte bli populär. Den skulle förmodligen vara osäljbar. Bullret hör till och är enligt de flesta grabbars mening alldeles för svagt. Därför sysslar de envetet med att ta bort eller minska effekten av ljuddämparna. Så att de överröstar allt. Så att det hörs på långt håll vilka som kommer.

Vid femton år är man fortfarande i lekåldern. Ibland undrar jag om karlar någonsin kommer ur den. Skillnaden mellan en kille med moped och en vuxen man med bil är inte så rasande stor som man tror. Det är i båda fallen en fråga om att hävda sig, att framhäva sin manlighet och ett sätt att njuta av friheten. Det finns, har jag märkt, ett egendomligt samband mellan självständighetssträvan och höga ljud och farter. I den vuxna mannens val av bil, den ettrigare motorn, den elegantare modellen, den höga prestandan kan man spåra hans omedvetna behov av att frigöra sig från moraliska förträngningar och snäva synsätt.

Men att vid 15 år få en egen moped, det är i alla fall en av livets största händelser.

Då Elin i Kvissle dömdes vid tinget

28 mars, 2011

Algot Hellbom blev filosofie hedersdoktor vid Umeå universitet, ett tack för hans långa forskargärning

30 november 1978. Har ni hört talas om systrarna Elin och Sigrid i Kvissle?

De misstänktes av kyrkoherden för att ha brukat trolldom. Det tog sig bland annat uttryck i att de fördärvade prästens kor så att dessa mjölkade rena blodet. Ingenting kunde bevisas men Elin åtalades och hon misstänktes för att ha nyttjat många mystiska trolltyg som de fann i en kista hemma hos henne: svart mjöl, en liten kaka av kornmjöl bakad av förstakvigsmjölk med hår i, allehanda sådor, ormskinn och ormskallar. Ingen kunde bevisa att någon ljutit döden av detta. Elin dömdes att brännas på bål men rannsakningen och domen översändes till hovrätten som friade henne.

***

Känner ni till att Erik Andersson i Juni klagat vid tinget att hans granne Olov Jonsson föregående sommar drivit hans häst av änget och ut till skogs, varefter hästen blivit fälld av en björn och uppäten? Det var Eriks fel, menar Olov, för Eriks gärdsgård var söndrig och nedfallen mellan sädesåkern och änget. Därför hade Olov jagat hästen in i trädesåkern. Rätten tyckte att det låg förnuft i vad Olov framhöll och frikände honom.

***

Anna från Offerdal var legokona (tjänstekvinna) åt Nils Klemensson i Å. Hon blev med barn och dränkte sig i Ljungan. Nils misstänktes för att vara barnafar men han nekade. Det framkom då att Anna hade tjänst i två år hos Nils som sedan trolovade sig med Cecilia Nilsdotter. Han dömdes vid tinget att mista livet men fick förmodligen nåd eftersom han i sinom tid dog en naturlig död.

***

Nils Håkansson i Nolby har fått böta 20 marker för jungfrukränkning. Vad det innebär kan vem som helst räkna ut. Beloppet var emellertid osedvanligt lågt – ”förty pigan var oäkta”.

Nej, ni kan inte ha hört talas om dessa händelser, ty de tilldrog sig för mycket länge sedan. Elin dömdes 1642, Erik Andersson klagade vid tinget år 1646, Anna från Offerdal dränkte sig år 1625 och jungfrukränkningen ägde rum 1569.

***

Om detta och mycket därtill står att läsa i en tämligen nyutkommen bok som heter Inbyggare i Njurunda under fem sekler. Det är Njurundasonen Algot Hellbom som skrivit den efter att ha forskat grundligt i församlingsböcker, husförhörsböcker, jordeböcker, hjonelagslängder, domböcker m m.

***

Algot Hellboms namn ska nämnas med djup respekt. Han var i tidig ungdom känd som ett språkgeni, läste och ledde språkkurser hos ABF i Sundsvall, var en entusiastisk esperantist, tömde Hermods hela förråd av språkvetande, fortsatte med fördjupade studier i Stockholm, startade där en skola för ambitiösa språkstuderande. Han har alltmer ägnat sig åt hembygdsforskning med inriktning på Medelpad, vilket vi alla skall vara glada och tacksamma för.

Det finns åtskilliga vetenskapliga verk av hans hand, däribland Medelpads runstenar och Medelpads äldsta urkunder. Den nya boken fick jag av en vän och läste den med stor förtjusning. Jag kunde konstatera att brottsligheten i Njurunda avtagit och ändrat karaktär. Trolldomen är borta, jungfrukränkningarna förekommer sällan om alls, böter för utdelad blånad är inte längre så vanliga.

***

Njurundaborna kan glädjas åt att ha en alldeles egen inbyggarbok, där de kan följa släktled efter släktled från gård till gård, från by till by. Njurunda kyrkoråd har visat sin tacksamhet, de svarar för tryckningen och utgivningen. Valter Bergsten har bistått med råd och dåd.

Fet eller mager – det är frågan

28 mars, 2011

William Shakespeare, skrev om feta och magra

10 februari 1977. Har ni sett porträtt och fotografier på fint folk förr i tiden. Det behöver inte vara längre tillbaka än i början på detta århundrade. Så tjocka och välmående de såg ut! Utspända kinder, vittvälvt bröst och rund mage. Tydligen ville de se så ut. Det gav dem pondus, det höjde dem över de fattiga och magra. Välmåga och välstånd var eftersträvansvärda ideal. Det vittnade om ekonomiskt oberoende och stärkte givetvis krediten.

Karikatyrtecknarna överdrev oftast fetman i synnerhet om det gällde att avbilda någon motbjudande typ. Präster, grosshandlare och höga militärer blev kraftigt överdimensionerade. I samma mån vanställdes motsatta grupper med överdrift åt andra hållet. Luffare, torpare, politiska agitatorer framställdes som magra, missnöjda flytten. Detta mönster följde Albert Engström, Anders Forsberg och även O.A. Det finns många träffande exempel på detta.

Det är annorlunda nu. Vare sig präster, borgare eller höga militärer vinnlägger sig om att se välmående ut. Nu då alla har råd att äta sig mätta vill ingen vara fet. Övergöddhet betecknas närmast som sjuklig och läkarna varnar för hjärt- och kärlsjukdomar som särskilt angriper fetlagda människor. Många som trots ihärdiga försök inte kan hålla vikten nere skäms för sitt utseende trots att hela deras kroppskonstitution och ärftliga anlag kanske inte tillåter dem att vara magra. I deras fall skulle utseendet också förlora på om de på ett konstlat sätt förvandlade sig till bengetter.

***

Trots allt frosseri på mat och dryck i vårt överflödssamhälle så är bantningen, kalorijakten och motionerandet populärt. Reklamen står här faktiskt inte i konsumtionens tjänst. Dess idealbildande kvinno- och mansfigurer tyder inte på att de ätit för mycket utan snarare för litet. Resultatet har blivit denna överdrivna skräck för att se välmående ut. Många fylliga vill inte bada sommartid därför att de skäms för sina svällande former.

***

Om det är människans hull som påverkar hennes temperament eller tvärtom, därom tvistar de lärde. Redan Shakespeare lät Julius Caesar framföra följande bekanta ord:

Jag vill se feta människor omkring mig,
slätkammat folk, som sover gott om natten.
Den Cassius har en mager, hungrig uppsyn.
Han tänker mycket, sådant folk är farligt.

Det  omdömet om feta och magra och deras temperament håller nog än i dag.