Strejkbryteri för 100 år sedan

Lars Ahlin, Ålsta, 1933

20 augusti 1975

Det är sällan vi får läsa något nytt av Sundsvallsförfattaren Lars Ahlin. Därför är det roligt och berömvärt att Läsbiten i sitt senaste nummer återger en berättelse som fanns i SIA redan 1945 men som veterligt inte ingår i något större sammanhang.

Lars Ahlin berättar om morbror Ville ”som inte var vår utan mammas morbror”. Och morbror Ville berättar om ”den gamla goda tiden” med tolv timmars arbetsdag på sågverken under åtta månader av året och i bästa fall hårt skogsarbete de övriga fyra månaderna.

Morbror Ville hade minne av Sundsvallsstrejken 1879. Han tillhörde dem som militären bevakade ute på Skarpskyttelägret. Träpatronerna började inse att en ny tid brutit in, en tid som skulle präglas av arbetarrörelsens frammarsch, av föreningsrätt och demokrati.

Hela berättelsen kan jag inte återge, bara en episod:

Det var strejk vid några sågverk. isponenten skickade omkring annonser i tidningarna och i dem utlovade han en mängd förmåner om vilka de strejkande arbetarna inte ens vågat drömma. Snart kom strejkbrytare från alla håll. Det var sluskar och lodisar men också välfödda bondpojkar från Indal, Stöde och Ljustorp. De blev naturligtvis mottagna med stor förtjusning.

Det var nu morbror Ville och ett par andra kom på idén att använda list och knep i kampen. De klädde ut sig till lodisar, tog jobb som strejkbrytare och blev också varmt välkomnade och försedda med pengar till mat, tobak och skor på fötterna.

Alla strejkbrytare hystes in i ungkarlsbarackerna. Först sedan faktorn lämnat dem bland de fula gossarna kunde de börja förverkliga avsikten med sitt besök. De hade gissat alldeles rätt att de flesta av dessa arbetarförrädare var tämligen fega gossar, som skulle falla undan för en skicklig skrämselkampanj. Morbror Ville och hans kamrater lyckades också över förväntan. De berättade att de strejkande tänkte gå till anfall mot baracken under natten. De lade ut hur uppretade och vilda arbetarna var. Då man frågade: ”Men varför kom ni hit då?” så svarade de att de kommit bara för att äta sig mätta och få en liten hacka till tobak och brännvin. ”Men så fort det blir mörkt så smiter vi”, sa de. ”Vi vill inte förlora elivet än på några år.”

De lyckades drypa skräck i blodet på strejkbrytarna. Bondpojkarna var de första som packade ner sina saker i kistan och med bördan på axeln kilade de iväg ut i mörkret tre och tre. Morbror Ville och hans kamrater gav sig inte förrän detömt ungkarlsbaracken. Så den följande dagen ven ingen sågklinga i det sågverket och ingen stabbläggare sprang med bördor på axeln. Faktorn svor ve och förbannelse över de olustiga basarna och förmännen, men ännu mera rasande blev han när han fick höra hur han låtit sig lura av landsstrykarna. En förrädare avslöjade nämligen namnen på dem som faktorn i går gett pengar och skor. Det var nu morbror Ville som kom på svarta listan och måste hålla sig undan för polisen, som naturligtvis stod på arbetsgivarnas sida.

Det var mycket annat också som morbror Ville berättade men för att få veta det, måste du köpa Läsbiten, som kommit med dubbelnummer 6/7 och kostar 12:75. Men då får du även läsa mycket annat som t ex ”Den helige på berget” av Einar von Bredow, ”En ung flickas bekännelser” av Marcel Proust, en novell av Inger Hagerup, norskan som på sin tid skrev ”De brente våra gårdar…”