23 juni 1977. Det är alltid påfrestande att gå till frisören. Det blir månader emellan. Men när håret börjar klia nere på halskotepelaren tvingas man iväg, hur motbjudande det än kan te sig.
Påfrestningen ligger i att sitta stilla i 20 minuter och inte ha något annat att titta på än sig själv i spegeln och på frisören som rör sig som en ande omkring en. Med åren blir man less på sig själv, less och ledsen. Man har sett sig till leda, känner varje anletsdrag och vet så innerligt väl att man sannerligen inte blir vackrare.
Jag sneglar på de två som sitter på var sin sida om mig. Det är två yngre män. Han till höger ser ut att vara bilförsäljare. Han talar oavbrutet och samtalet rör sig mycket riktigt om bilar. Han har nedåtkammat hår, kanske för att dölja en kalnande hjässa, och han ler mot sig själv under det han pratar. Han ser ut att vara nöjd med sig själv, med sin bil och sin tillvaro.
Mannen till vänster har långt hår och han oroas oupphörligen över att frisören ska kapa för mycket. Han har också polisonger som samtidigt vårdas. Han har säkert sin förebild inom filmens värld, har kanske tagit intryck av figurerna i Arvingarna och Ashton. Då och då småler han belåtet mot sin spegelbild.
***
Om sanningen ska fram tycker jag bäst om att bli klippt av kvinnliga frisörer. Skillnaden är måhända hårfin om uttrycket tillåts men flickor har ett mjukare handlag och så tvingar de en inte att tala om fotboll. Förr kunde jag nästan bli förtvivlad då frisören öppnade samtal med att leende säga vad han sagt minst tio gånger tidigare den dagen:
– Det gick fint för grabbarna i går.
Av lång erfarenhet förstod jag att han menade antingen GIF eller IFK och att hans favoritlag varit ute och sparkat boll någonstans, kanske här hemma. Trogen min manliga könsroll och innerst inne kanske också glad att bli betraktad som idrottsintresserade svarade jag:
– Ja, det gick ju riktigt fint.
Frisören hade troligen gått igenom matchens alla detaljer med tidigare besökare under dagen, fått informationer om spelsituationer och spelarprestationer och var därför angelägen om att dela med sig av vad han visste. Det blev en lång monolog och mitt eget bidrag till samtalet blev stumma instämmanden, nickningar och ibland huvudskakningar, som äventyrade hårklippningen.
– Kul att snacka fotboll med en som är intresserad, slutade frisören till sist, tog av det vita skynket och borstade bort håret på halslinningen.
Flickor som klipper talar inte om fotboll men gärna om annat, och de har förstånd att tiga också, om de tycker så är lämpligt.
I kanten 
Kommentera