De vakna och de sömniga

5 april, 2011

5 juni 1974. Tro inte att alla arbetare i fackföreningsrörelsens barndom kämpade för bättre arbets- och levnadsförhållanden.

Många, kanske de flesta, fann sig i förnedringen, fann sig i 10-12 timmars arbetsdag, i svältlöner, i utnyttjandet av minderårig arbetskraft. Dåtidens arbetsgivare hade prästerskapet helt till sin hjälp att predika förnöjsamhetens evangelium. Att gå tillsammans i fackföreningar för att kräva kortare arbetstid och högre löner, det var att sätta sig upp mot överheten. Och en sådan försyndelse straffade sig omedelbart. Ty att överheten inte bar svärdet förgäves, därom vittnar många episoder i arbetarrörelsens historia.

***

Vi föreställer oss gärna pionjärtidens arbetare som ett sammansvetsat block, men så var ingalunda fallet. Det var bara vid enstaka tillfällen, som vid strejker då enigheten kunde vara total. Det fanns alltid en elit som såg klarare än andra, som var fackligt och politiskt medvetna som vi säger nuförtiden. De försökte väcka folk och få dem att upptäcka sin situation i det stora sammanhanget.

De agiterades och organiserade men fick ofta tala för döva öron. Hellre ett liv under vidriga arbetsförhållanden men med relativ trygghet än medlemskap i en fackförening med risk för repressalier från arbetsgivaren, avsked från jobbet och vräkning från bostaden. Så resonerade många. Andra greps av resignation inför det till synes hopplösa i att försöka ändra samhällssystemet genom att bekämpa orättvisorna.

Axel Danielsson, som mer än någon annan fick erfara det öppna motståndet från överheten och det tysta motståndet i form av likgiltighet och tröghet från arbetarna själva, skrev på sin tid:

Det är icke fängelset, icke motståndet, icke förföljelsen som förstör arbetarnas förkämpar, utan arbetarna själva, deras bedrövliga sömnaktighet.

***

Axel Danielsson

Också i dag tänker vi oss gärna fackföreningsrörelsen som ett helgjutet betongblock. Den ger intryck av styrka och säkerhet, av sammanhållning och solidaritet. Men gudarna ska veta att blocket inte är massivt om också väl armerat. Alltjämt dras organisationslasset av en vaken och medveten elit. Och på lasset sitter de tröga och likgiltiga och betraktar dragarna med misstänksamhet, gnäller över att de inte tar i tillräckligt att farten inte är nog hög. De som jämrar sig värst och som gnölar mest högljutt är ofta de som aldrig ens besöker fackföreningsmötena.

Än i dag gäller Axel Danielssons ord om den ”bedrövliga sömnaktigheten”, den har varit fackföreningsrörelsens följeslagare genom alla år.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: