Den gamla aspen vid Smedsgården

29 mars, 2011

(Okänt datum). Aspen har en vidunderlig förmåga att breda ut sig. På ett område av säkert ett tunnland stod för bara några år sedan en fallfärdig jätteasp i ensamt majestät. Den var gråsprängd och väderbiten. På ålderns höst njöt den måhända av att ha klarat sig genom livet utan att sluta i en tändsticksfabrik eller i ett sulfatkok på Östrand.

Det påstås att en döende organism kan vara mäktig en oanad uthållighet och styrka.

Det påstås också att när en levande organism ser sig hotad tycks hela dess funktion vara inriktad på fortplantning. Så föreföll också vara fallet med denna gamla asp. Den hade varit ofruktsam i många herrans år och motstått alla inviter från yngre årgångar. Men nu tycktes den plötsligt ha upptäckt sin ensamhet och känt saknad efter egna avkommor. Det fanns ju inte en asp att tala med inom hörhåll, ingen att byta tankar och pollen med.

På aspars vis började den skjuta rotskott. Runt omkring det gamla trädet uppstod ett helt aspbestånd. Den gamla aspen är nu definitivt död men den har efterlämnat minst hundra avkommor, som står sörjande vid båren. Men det är uppenbart att den gamla aspens ande lever än, ty det prasslar och susar så förunderligt i dungen.

En botanist med djup kunskap i ämnet berättade att aspar har för vana att skjuta rotskott. Hugger man ned en kan man vara säker på att det kommer massor av ungasp istället. De är som hydran i sagan. Om man högg av ett av dess huvuden så sköt det ut tio nya. Den som inte vill ha den utvecklingen vid sin sommarstuga måste därför göra som experterna. De flår av barken runt stammen på våren. Innanför barken går näringen från bladen ner till roten. Om barken är borta får inte rötterna ner sin näring. Den dör därför under sommaren och har inte kraft att skjuta nya skott, då trädet fälls påföljande vinter.

Men hur kommer det sig att det alltid prasslar bland asparna? Är det sant att de har förmågan att prata med varandra? Nej, säger sakkunskapen. Det är bara folk som pratar. Den vetenskapliga förklaringen till prasslet är att aspens bladskaft är ovanligt långa och vridna ett kvarts varv. Detta gör dem mycket lättrörliga. Aspen behöver denna sinnrika anordning. Den har inte som andra träd förmågan att pressa överflödigt vatten ur sina blad. Därför dallrar bladen för att öka avdunstningen. Som när vi skakar en handduk för att få den torr fortare.

Allt har sin naturliga förklaring, säger de förnuftiga. Men jag envisas ändå att i hemlighet tro på asparnas odödliga själ och på deras förmåga till samspråk med varandra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: