30 mars 1979. För 150 år sedan var vargen mycket vanlig i vårt land. Nu finns bara några enstaka exemplar. Dessa är inte ens svenska utan har invandrat förmodligen österifrån. De delar de flesta invandrares öde att vara ovälkomna.
1907 sköts de tre sista vargarna i Västernorrlands län. Dessförinnan hade ingen varg dödats i länet sedan 1870-talet. Skräcken att möta varg på söndagspromenad i skogen är alltså helt omotiverad.
Det är sagan om lögnaktiga lilla Rödluvan som framför allt får skulden för alla de fördomar vi hyser mot vargen och för den nästan outrotliga vargrädsla vi går och bär på. Många generationer barn har matats med den hemska sagan. Selma Lagerlöf har byggt på med fantasifulla berättelser om blodtörstiga vargar som i flock jakat värmländska kavaljerer på deras friarfärder i släde.
I djurfablernas värld är vargen en populär figur som älskar friheten mer än allt och som hellre fryser och svälter än fogar sig efter människans vilja. Den hyser ett överlägset förakt för hunden som sålt sin frihet för en tillvaro i trygghet där det visserligen vankas ben och köttbitar men också sparkar och slag.
Phaedrus heter en romare som levde vid vår tideräknings början. Han var en god fabelberättare och nöjde sig inte bara med att muntligen sprida sina fabler. Han skrev också ned dem så att eftervärlden kan njuta och dra lärdomar av dem. Här ska jag återge ett litet samtal mellan en hund och en varg som belyser skillnaden i mentalitet mellan de båda djuren:
I Italien, där vargstammen uppgår till något hundratal exemplar, är vargskräcken inte alls så utbredd som här i Sverige. En undersökning om hur italienarna upplever vargen i dag har visat att tron på vargens farlighet är större i trakter utan varg än i områden där arten förekommer. Naturligtvis kan Phaedrus fabel också ha bidragit till en vänligare inställning till vargen.
I kanten 
Kommentera