Från resegrammofonerna i Tranviken hördes Sven-Olof Sandbergs lena röst
24 juni 1977. Minns ni midsomrarna i Tranviken i början av 1930-talet? Det fanns ingen väg dit, bara en smal stig som inte ens dög att cykla på. Alla kom sjövägen. Antingen i motorbåt eller med de små vita ångbåtarna som gjorde regelbundna turer på helgerna. En lång nybyggd brygga att lägga till vid sköt ut från klipporna. Den var rankig och delvis lagd på tomma oljefat, som sviktade betänkligt då man gick i land bärande på tält, hoprullade filtar och matsäckskorgar.
Hundratals tält restes. Många hade inte ens tält utan bara presenningar, som kastades över en smäcker trädstam lagd mellan två granklykor. Alla hämtade granris ur storskogen, ett tjock lager som lades på botten i tältet, och på riset placerades filtar. Granriset spred en frisk doft i tältet, vilket utanpå pryddes med björkris som seden var på midsomrarna.
Detta var de år så campingen i vårt land fick sitt genombrott. Ordet camping var ännu inte uppfunnet men det kom samtidigt med idén att flickor och pojkar kunde resa ut och tälta tillsammans över en helg. Mammorna varnade för följderna men det har som bekant mammor gjort i alla tider, var flickorna än befunnit sig.
Resegrammofonen var också en nyhet som ersatte de mer stationära trattgrammofonerna. Den placerades ofta i tältöppningen och gick oavbrutet trots att den måste vevas upp för hand mellan varje skiva. Skivurvalet var starkt begränsat. Ofta medfördes bara ett par skivor. Sven-Olof Sandberg var populärast. Än i dag kan jag höra hans lena röst tona fram ”När lindarna blomma” skrällande och ”När bröllopsklockor ringa” ur resegrammofonens skrällande plåthölje.
Här och där uppenbarade sig fyllon i grupper med halvlitern uppstickande ur kavajfickan.
– Nu ska vi vara glada, sa de högljutt till varandra. Detta så typiskt svenska uttryck för vår nedärvda melankoliska belastning.
– Nu ska vi ha roligt, bedyrade de. Med denna formel ville de jaga det syren- och liljekonvaljdoftande midsommarvemodet på flykten.
***
Sakta började Tranviken att kommersialiseras. Området arrenderades, campingbiljetter började säljas, kiosker med läsk uppfördes, en dansbana byggdes där det kostade 25 öre att begå Styrmansvalsen eller någon modern foxtrot. Ordningsvakter anställdes vilka såg till att glädjen hölls på respektfullt avstånd. Sakta men säkert försvann den ursprungliga charmen och därmed också ungdomen. Kvar blev en rad förfallna ruckel, en trasig brygga, förstörd vegetation. Till dess Tranvikens nya epok uppstod i Fritidsnämndens regi.
I kanten 
Kommentera