Då kriserna drabbade sågverken

18 mars, 2011

Hovids sågverk, där Gösta Olsson (senare Swedenmark) föddes den 19 mars 1911.

 

(Datum okänt.) Vi får ideliga vittnesbörd om kapitalismens oförmåga att klara de problem den själv ger upphov till. Driftinskränkningar, varsel, nedläggningar är dagliga företeelser. Hela branscher är hotade.

Det är ännu någorlunda stabilt i våra trakter. Nog har det förekommit hot om begränsningar och permitteringar, men inte på långt när i samma utsträckning här som i andra delar av landet.

Har vi kanske allt detta bakom oss? Ja och nej. Vi tycker nu att vi lever ganska tryggt men det var inte många tiotal år sedan som just Sundsvallsdistriktet var det hårdast drabbade i hela landet. Det var under sågverksepokens tid. Tänk er att det vid sekelskiftet fanns ett 40-tal sågverk här i våra trakter. Det var inga sötebrödsdagar för dem som jobbade där. Ändå utgjorde sågverken magneter för massor av arbetslösa människor runt om i landet. De sökte sig upp till ”guldkusten” för att tjäna pengar vid sågverk och brädgårdar. Det var folk som var vana vid slit, släp och svält. Bara detta att ha ett någorlunda fast arbete och en någorlunda fast punkt i tillvaron gav dem en känsla av trygghet.

Men det var en falsk känsla. Anställningen var lös och vansklig och inte förankrad i vare sig Åmanlagar eller MBL. Enbart detta att gå med i fackföreningen betydde risk för uppsägning och svartlistning och då återstod för somliga bara att spara till en Amerikabiljett.

Nu finns ett enda sågverk kvar i distriktet. Det är Tunadal. Vi har nog mycket svårt att föreställa oss vad det inneburit för alla de tusentals anställda vid det 40-talet sågverk som efterhand har lagts ned här i vår omedelbara närhet. Vad det betytt att sluta sitt jobb, lämna sin bostad, söka sig ut på egen hand utan hjälp av AMS eller arbetsförmedling för att skaffa arbete för livets uppehälle. Högst en vecka var den vanliga uppsägningstiden. Många av oss har personlig erfarenhet av vad det betydde att ett sågverk plötsligt lades ned, upphörde att gå, upphörde att fungera som inkomstkälla, tystnade för evigt och till sist försvann så grundligt att det i dag inte ens syns var verket stått.

***

Häromdagen bläddrade jag i boken ”Norrländskt sågverksliv under ett sekel” skriven av Reinhold Olsson 1949. Jag tänkte: Naturligtvis borde den boken skänkas som gåva av kommunen till var och en som flyttar till Sundsvall eller Timrå. I den boken finns vårt distrikts historiska bakgrund och industrialismens genombrott, skildrat av en man som är född och uppväxt på sågverk och som själv upplevt sågverkslivet i helg och söcken.

Det talas ofta om att vi saknar anknytning till vårt eget förflutna, att vi historielösa famlar omkring i en alltmer komplicerad tillvaro. Men vad gör vi för att få fotfäste? Ingenting! Ett gott råd: Läs historia! Börja med ”Norrländskt sågverksliv under ett sekel”. Det är en bakgrund som heter duga.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: