På vinglig väg

9 mars, 2011

25 september 1974. På sofforna i våra parker sitter unga och gamla män med kassar intill sig som de behandlar ömt och varsamt. I kassarna har de öl, vin eller brännvin. Då och då tar de sig en klunk. Då låter de alltid flaskan gå runt. Den som själv är utan får också vara med. Alla vet att tillgången är vansklig. I dag har jag dricka, då bjuder jag. I morgon kan jag vara utan, då är det min tur att bli bjuden. Så är regeln.

De är alltid oroliga dessa män. De sitter sällan långa stunder utan är i ständig rörelse. Mot andra parker, mot systembolaget eller ölbutiker, alltid på jakt efter något drickbart. De går sakta och på ostadiga ben. Ibland stöder de varandra för att inte falla. De talar högljutt och har yviga gester för sig. Till sist tröttnar de en efter en, sjunker ned på en soffa och somnar med huvudet mot bröstet och med ena handen vilande på kassen som nu är nästan tömd. De smälter sitt tunga rus och vaknar efter ett par timmar upp fyllda av ruelser och självförebråelser som bara kan drivas tillbaka med en ny omgång öl eller vin. Vandringen börjar på nytt.

***

Domarna faller hårda över dessa socialt missanpassade, som de kallas på det fina socionomspråket. Medmänniskorna har lite eller inget förbarmande med dem. De kallas fyllon, latvrak, parasiter, som vi hederligt knegande människor måste försörja. Och anklagelser riktas också mot samhället som inte ser till att dessa människor förpassas till tvångsarbete, någonstans långt utom synhåll för anständigt folk.

Det är inte många som betraktar dem som sjuka, ytterst olyckliga bröder som gått vilse i livet och som sällan hittar vägen tillbaka till gemenskapen, tryggheten, trivseln.

***

Några av dem känner jag sedan lång tid tillbaka. Jag har kunnat följa deras vingliga väg och vet att det mest är slumpen, olyckliga omständigheter eller tillfälligheternas spel som medverkat till att ödelägga deras liv. Många av dem är begåvade, kanske så begåvade och fyllda av sådan livsglädje och fantasirikedom att de helt enkelt inte orkat med den inrutade tillvaro som samhället förväntat att de ska anpassa sig till. Det finns människor som i unga år ställer stora förväntningar på livet, som finner det så rikt och mångskiftande att de liksom vill krama ur det till sista droppen. Alltför sent upptäcker de att det istället är de själva som blir urkramade.

Det vilar en djup tragik över männen som sitter på sofforna i våra parker och styrker sig. Ingen av dem har från början tänkt sig detta trista liv med idel sönderslagna förhoppningar. Och med en outsläcklig törst som ständig följeslagare.

Det är synd om dem.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: