Bonden inom oss

9 mars, 2011

21 mars 1975. I dag är det vårdagjämning. Dag och natt är lika långa. Sommarhalvåret har börjat och det är skönt. Snart börjar det att spira och gro i naturen.

Med sommarstuga följer ofta drömmar om åkerbruk och boskapsskötsel. Bonden inom oss tittar fram efter att ha varit undanträngd i några generationer,

***

För tio–femton år sedan tyckte vi att vi borde bekanta oss lite mer med lantlivet för att med större auktoritet kunna följa med i jordbruksdebatten. Att skaffa kor var inte att tänka på utan andra kunskaper om nötkreaturen än dem som skolan inpräntat om de fyra magarna: vommen, och, ja tre till. Grisuppfödning har sina bekymmer med hänsyn till de fläskberg som finns i landet. Får förde redan då tanken till centerpartiet och getter ger ju ingen avkastning om man bortser från en skvätt mjölk i veckan.

Vi gick in för höns. Fem till att börja med. Vi ordnade reden och en liten inhägnad åt dem. Det var en utomordentlig idé, tyckte vi. Redan första dagen nedkom ett ägg och sedan kom de som på löpande band. Vi uppfattade deras produktivitet som ett tecken på trivsel och tacksamhet. Vi planerade en utbyggnad av hönshuset och ett långtidsavtal med någon storgrossist för att trygga avsättningen. Men det visade sig att vi överskattat hönsens förmåga. Vi blev skam till sägandes tvungna att emellanåt själva köpa ägg.

***

I början av sommaren hade vi talat om att vi till hösten skulle slakta hönsen och frysa ned dem vi inte orkade äta upp. Ju närmare dagen D vi kom, desto outhärdligare tedde sig tanken på slakt. Vi hade ju blivit goda vänner med hönsen. De blev som barn i huset, gick in och ut i köket, åt ur vår hand och hade begåvats med namn, eftersom de lätt kunde skiljas åt på utseendet. Emma hette en minns jag. Att slakta dem var jämställt med barnamord.

Vi kom på en god idé. Vi gav bort alla fem till grannens. De hade alltid varit vänliga och hjälpsamma och gjort sig väl förtjänta av en liten gåva. Med vemod i hjärtat tog vi farväl av hönsen, plockade ned dem i en låda och bar bort dem till grannen.

***

Sedan dess har det varit motbjudande att äta höns. Inte ens broiler, som ändå smakar mera fisk än fågel, äter vi med aptit. Jag börjar hysa den största sympati för hinduerna som vägrar att slakta och äta upp sina kreatur utan låter dem sträva fritt på gator och torg. De dör hellre av svält än äter upp sina vänner.

Numera är det lättare att hålla bonden inom sig i schack.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: